Ovälkommen i Schweiz?

En majoritet av schweizarna har röstat för att förbjuda minareter.

Kanske bäst att jag håller mig borta från Schweiz. Vem vet, schweizarna kan börja förarga sig på min finländska näsa.

Demokrati, paternalism eller vargflock

Se blogg.

"Debattglädje"

Det har väckt en viss uppmärksamhet att anonyma inlägg med nedlåtande kommentarer om luciakandidaternas utseende har publicerats på en webplats som upprätthålls av Svenska handelshögskolans studentkår (Helsingfors).

Nu är det kanske inte oväntat att folk har åsikter om kandidaternas utseende när det gäller en - nåja, utseendetävling. Men det jag fäste mig vid var webredaktionens kommentar. Man har tidigare krävt att debattdeltagarna skulle registrera sig (vilket betyder att redaktionen vet vem som skrivit ett inlägg också om det publiceras anonymt). Nu har man slopat kravet. Motiveringen var att debattglädjen blir större om deltagarna kan vara helt anonyma.

"Debattglädje" - till glädje för vem?

*

Debattglädjen lär stå särskilt högt i tak på Helsingin Sanomats websidor och på andra finländska debattfora. Det är främst hatet mot finlandssvenskar och invandrare som här är föremål för (anonym) glädje. (Om man nu är så full av genuin debattglädje - varför vill man då vara anonym? Tidigare blogg on anonyma debattörer, läs här.)

Flera kommentatorer har framkastat tanken att regeringens njugga inställning till finlandssvenska frågor skulle bero på att politikerna påverkats av dessa anonyma debattkampanjer. Detta har jag ändå svårt att tro. Tanken att våra politiker låter sig påverkas av anonyma inlägg förutsätter att de har förlorat omdömet. Må vara att våra politiker ofta är inkompetenta, och - som det har visat sig i år - korrupta; totalt omdömeslösa är de väl ändå inte.

Taxeringskalendern (gäsp!)

Igår (3.11) gick det snabbt att läsa HBL. Halva tidningen bestod av uppgifter om hur mycket olika finländare betalar i skatt. Finns det något tråkigare? Eller något mera finländskt?

(Det är f.ö. tänkvärt att dataskyddslagen t.ex. förbjuder publicering av förteckningar över lärare och studenter vid ett universitet med deras adresser, men däremot är publiceringen av dessa skattelängder tillåten. En guide för presumtiva kidnappare?)

”Anvisningar för Åbo Akademis kommunikation”

En skrivelse med ovanstående rubrik sändes nyligen ut till Åbo Akademis personal. Texten börjar med ”Allmänna regler: Åbo Akademis kommunikation skall vara i linje med universitetets strategi och målsättningar”. Sedan följer fem punkter, därpå ”Målsättningar och uppgift”: nio punkter, ”Särskilda anvisningar”: fyra punkter.

Jag måste erkänna att hela skrivelsen förbryllar mig. Jag undrar vad som avses med ”Åbo Akademis kommunikation”. Jag antar att denna skrivelse är ett exempel på ÅA:s kommunikation. I så fall får jag lov att konstatera: den kommunicerar inte.

(De nio punkterna under ”Målsättningar och uppgift” är vad man med ett engelskt uttryck kunde karakterisera som ”sweet nothings”, typ: ”Ledningen skall vara lyhörd för stämningarna och åsikterna på fältet” osv osv.)

De fem allmänna reglerna är generellt hållna och avfattade på byråkratspråk. Men de låter en dunkelt ana vad det hela handlar om. Regel nr 2 säger:

”Rektor, akademins styrelseordförande och kommunikationschefen sköter offentliga uttalanden gällande strategiskt viktiga frågor för universitetet. Universitetssamfundet uttalar sig i expertisfrågor.”

Jag undrar om inte detta är den springande punkten, hela skrivelsen har kommit till som ett sätt att linda in regel 2. Inte för att regel 2 talar klarspråk. Jag har en känsla av att man här velat förmedla att förbud utan att det ska kunna påvisas att man har förbjudit något. Regeln är ju hållen i presens indikativ: den innehåller inga imperativer eller normativa begrepp (typ ”får inte”, ”bör” etc). Men den effekt man önskar åstadkomma – det misstänker jag starkt – är att vetenskapssamfundet (forskare, lärare och studenter) ska avhålla sig från att i offentligheten komma med åsikter om ”strategiskt viktiga frågor för universitetet”. Samfundet ska hålla sig vid sina vetenskapliga läster.

Så låt oss säga: ett ärende som förläggandet av den svenskspråkiga lärarutbildningen i Vasa skulle, om det blivit aktuellt i år, inte få diskuteras av vetenskapssamfundet vid Åbo Akademi. Ifall andra ärenden av likartad betydelse dyker upp får ÅA-samfundet inte debattera dem offentligt.

Och varför kommer denna skrivelse just nu? Det är knappast en slump. Det är ju från 1 januari 2010 som universiteten i vårt land blir ett slags kvasi-affärsverk. Och i ett affärsverk ska personalen hålla mun.

Självförverkligande orealism

”En nordisk förbundsstat?” säger alla Nordens ledande politiker med en mun: ”en trevlig idé, men tyvärr orealistisk.”

De har säkert rätt. Och en av de viktigaste anledningarna till att idén är orealistisk är att alla Nordens ledande politiker säger det.

Konsten att inte väcka förargelse

De rumänska romernas bostadsskjul revs i Helsingfors. En anledning var att skjulen hade förargat stadsbor. En annan anledning var att de inte var en lämplig miljö för barn.

Nu står det romerna fritt att övernatta under bar himmel med sina barn. Den bara himmeln förargar ingen. Och den går inte att riva.

Vindarnas stad

http://www.dixikon.se/bloggarna/filosof-resa-chicago/

Farlig lag?

"Artiga förare den största faran" skriver HBL (20.10), med anledning av de två flickorna som blev överkörda för att de gav sig ut på ett övergångsställe efter att en bil hade stannat för dem.

Lika väl hade man kunnat skriva "Laglydiga förare den största faran". Att man följer lagen brukar ju inte i allmänhet ses som ett bevis på artighet.

En person som följer paragrafen "Föraren skall lämna fri passage åt gående som befinner sig på skyddsvägen [övergångsstället] eller står i beråd att beträda denna" utsätter alltså fotgängarnas liv för fara eftersom hon eller han, enligt polisens uppfattning, invaggar dem i falsk trygghet.

Detta är en lag som, med ett engelskt talesätt, är "more honoured in the breach than in the observance".

Hur ofta har ni inte blivit vittne till att bilförare struntar i att lämna fri passage åt gående? Och hur ofta har ni sett bilister som bryter mot lagen bli bötfällda, eller ens hört om att det skulle ha skett?

Uppenbarligen vill polisen inte bidra till att flera bilförare respekterar övergångsställena, och därmed invaggar fotgängare i falsk trygghet. Vill man följa polisens linje fullt ut borde övergångsställena slopas helt. Att ta sig över gatan borde vara ett likadant äventyr som (förmodar jag) i Kalkutta eller Rio de Janeiro. Ingen falsk trygghet där.

Management by Vanhanen II

Matti Vanhanen säger att Finland behöver en stark ledare, och han erbjuder sig att vara denne ledare. Jawohl!

Nej, jag tror inte i grund och botten att han har några aspirationer på en bli en ny Führer. Men det är förbluffande att han har ett sådant tygöra att han inte hör hur han själv låter. Höstens mediekarusell har uppenbarligen lämnat honom med en känsla av svindel. Brädskandalen landade i hans famn på samma sätt som 9/11 landade i famnen på George W. Bush.

Under hösten hade medierna grävt fram den ena skandalen efter den andra. Vanhanen och hans parti hade tagit emot valpengar av konkursbon, han tillät att stiftelser han hade ansvaret för hjälpte till att bekosta hans egna valkampanjer, det kom fram att det köpcenter i Vichtis han drog en lans för planerades av kretsar som stött hans valkampanj, att sjukhusdistrikt och statsbolag hade finansierat (bl.a.) hans valreklam - och allt han kunde säga var att man inte kunde klandra honom eftersom han bara hade följt landets sed. Men samtidigt blev de genomsnittliga tidningsläsarna allt tröttare och hade allt svårare att följa med i svängarna.

Sedan en dag blev han anklagad för att ha tagit emot några hyvlade bräder utan att betala för dem. Bevisen var hemliga. Vanhanen tog omedelbart kontroll över situationen. Det här var något konkret, något som den genomsnittlige läsaren förstod. En hög med bräder - existerar den eller inte? Han kallar in experterna från Tekniikan maailma, ber dem konstatera att det inte finns några bräder i hans hus. Perfekt! Vilken pr-firma kunde väl ha tänkt ut ett mera effektfullt scenario! De ursprungliga anklagelserna är som bortblåsta. Vår "starke ledare" sitter kvar, orubbad.

Ny blogg

Har också börjat blogga på nättidskriften Dixikon. Kommer att lägga länkar här.

http://www.dixikon.se/bloggarna/minnet-tema-i-litteraturen/

"Jag är inte arrogant"

Matti Vanhanen besvarade idag sina kritiker genom att säga att han inte anser att han har varit arrogant. Påståendet har något konstigt över sig. Man har svårt att föreställa sig motsatsen: någon som skulle säga om sig själv att han tycker att han är arrogant.

Det finns vissa utsagor som antingen blir obegripliga eller måste ges en särskild tolkning när de görs i första person. T.ex.: "Jag är nog ganska oärlig." Eller å andra sidan: "Jag är ovanligt anspråkslös."

Smått egendomligt blir det också om man säger: "Jag är mycket tillförlitig/otillförlitlig." - "Jag är alltid/aldrig rättvis." - "Jag är väldigt generös/snål."

En annan typ av konstigheter: "Jag är inte här." (Det säger man kanske till sin partner när telefonen ringer, men då betyder det något annat.) Eller: "Jag sover djupt." - "Jag har dött."

En härva av många trådar

Den s.k. valfinansieringshärvan består av många olika oegentligheter som tenderar att köras samman till en enda gröt i nyhetsrapporteringen.

Först kom det fram att politiker i olika partier hade underlåtit att rapportera om det stöd de hade fått. Rapporteringskravet ansågs tydligen inte så viktigt, eftersom det inte var bundet till sanktioner. Detta var en uppenbar brist i lagstiftningen: genomskinlighet i det här sammanhanget är nödvändigt för att allmänheten ska kunna bedöma om det uppstår bindingar mellan donatorer och politiker (se föregående blogg). Det visade sig också mycket riktigt att föreningen Kehittyvien Maakuntien Suomi hade stött framför allt centerpolitiker - som ju å sin sida stödde föreningens planer på att inrätta köpcentra.

Därnäst kom det fram att företaget Nova hade stött politiker i olika partier, bl.a. hade man betalat för Ilkka Kanervas födelsedagskalas. Det här var olagligt, eftersom företaget hotades av konkurs. Ett företag som hotas av konkurs måste i första hand dra försorg om sina fordringsägares och arbetstagares intressen.

Sedan kom det fram att en stiftelse vars syfte är att hjälpa unga att få bostäder hade använt en del av sina medel till att stöda Matti Vanhanens och stiftelsens ordförandes valkampanj. Detta är (eller borde vara) lagstridigt, eftersom de som anförtrott sina pengar åt en stiftelse borde kunna lita på att pengarna används för stiftelsens syfte. (Centerpolitikern Vihriälä, som såg sig tvungen att avgå på grund av den här skandalen, tyckte att det var orättvist att bara Centern blir kritiserad trots att SFP hade fått betydligt mera pengar från en stiftelse. Han förstod inte att den stiftelse som stödde SFP hade politiska syften.)

Det är alltså många olika former av ohägn som fått chansen att frodas i skuggan av den hemliga valfinansieringen.

*

Det har sagts att ungdomsstiftelsens agerande i varje fall är "omoraliskt". Vad man menar med det är att lagstiftningen är undermålig. Tydligen är det rättsliga skyddet för de medel som doneras eller testamenteras till stiftelser svagt i vårt land. Vi har ju kunnat läsa om hur medlen i Trygwe och Hjördis Nymans stiftelse mest har använts för att stiftelsens styrelseordförande ska kunna smörja kråset, medan Kilostiftelsen vägrar att utföra den verksamhet som är dess huvudsyfte, nämligen att upprätta ett daghem i Kilo.

Vi får, när allt kommer omkring, vara tacksamma för att Svenska Kulturfonden faktiskt stöder den svenska kulturen i Finland.

Partistöd eller skampengar?

SDP:s ordförande Jutta Urpilainen har sagt att partistöden troligen bidrog till den borgerliga valsegern. Man får förmoda att både de som gav stöd till de borgerliga partierna och partierna själva för skams skulle håller med henne.

Man kan tänka sig två slags motiv för partistöd från privata donatorer. Antingen vill man bidra till att ett parti vars politik man understöder kommer till makten. Eller också vill man skapa bindningar mellan partiet och donatorn, för att påverka partiets politik i önskvärd riktning. (Tobaksindustrin brukade ge stora donationer till båda de stora partierna i USA för att vara säkra på att ha vänner i Washington oberoende av valutgången.) Man hoppas att alla partier och donatorer inser att det förra motivet är respektabelt och det senare korrupt - och att de alltså håller med Urpilainen.

Toppen eller isberget?

Mikael Antell, som är styrelsemedlem i Jägarnas centralorganisation, ondgör sig i en insändare i HBL (18.9.09) över den nya vapenlagen, som bl.a. innebär att åldern för innehav av jaktvapen höjs från 15 till 18 år och för handeldvapen till 20 år. Han skriver: "Man har valt att strängera vapenlagen - enkelt och billigt - i stället för att ta sig an frågor om psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap - svårt och dyrt - som i verkligheten är de frågor samhället, och lagstiftaren, borde adressera."

Det här är en bekant argumentationsform: man kritiserar specifika reformer eller åtgärder med hänvisning till att de bara skrapar på ytan. Det och det fenomenet är toppen av ett isberg, och det är isberget vi borde komma åt. Det är ingen idé att försöka stävja drogmissbruket eftersom det bara är en aspekt av en kultur där man söker snabba vägar till lycka. Att hålla efter barnens snaskätande är meningslöst så länge vi vuxna tröstar oss med mat. Trafikkontroller är fåfänga, i stället borde folk lära sig ta större hänsyn till varandra. Och: det är en undanflykt att höja åldern för handeldvapen till 20 i stället för att eliminera psykisk ohälsa och utslagning.

Den som dömer ut de specifika åtgärderna vill ge intryck av att ta problemen på allvar. "Politikerna smiter undan sitt ansvar genom att välja enkla och billiga metoder i stället för gå på djupet med problemet."

Något ligger det ju i detta: skolskjutningar är ett symptom, och själva sjukdomen kommer vi inte åt genom att begränsa de ungas tillgång till pistoler. Skulle man verkligen lyckas eliminera alla former av psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap, skulle det säkert inte inträffa några skolskjutningar. Men hur har man inom Jägarnas centralorganisation tänkt sig att detta ska gå till? Man kan väl inte bara lagstifta bort dem?

Skolskjutningar må vara toppen av ett isberg, men det gör dem inte mindre fasliga. Och isberget går knappast att rubba. Kan man göra något för att minska risken för ytterligare en skoltragedi måste man göra det, även om det går ut över jägarnas och skyttarnas hobbyverksamhet.

Citat om könsroller

"Godwin, in advance of his time in being impatient of gender distinctions, wished the boy to be 'soft and gentle' but Edy 'hard as nails'. She was supposed to 'brace up' her little brother, who was frightened of the dark, hitting him on the head with a wooden spoon as she exhorted him to 'be a woman!'."

(Stanley Wells' recension av Michael Holroyd, A Strange Eventful History: The Dramatic Lives of two Remarkable Families, New York Review of Books, 11 juni 2009. Barnens mor var Ellen Terry (1847-1928), en av Englands främsta skådespelerskor; sonen Edward Gordon Craig (1872-1966) blev en inflytelserik teaterman.)

Citat om finsk litteratur

"Finska författare odlar ofta talspråklighet som självändamål, en folklighet som en ursäkt för att de ägnar sig åt något så mamsellaktigt lärt som att skriva."

(Pia Ingström i en recension av Kristina Carlsons roman Herra Darwinin puutarhuri, HBL 13.9.09. Ingström konstaterar att Carlson inte delar detta bekymmer.)

Kultur von oben och von unten

Monica Ålgars kritiserar i sin kolumn i HBL 8.9 kulturfondens satsning på Peppar & Papper. Hon skriver bl.a.:

"… bästa väktare av förmögenheterna, här kommer ett råd inför framtiden: Sluta hafsa med överdådiga projekt. Kultur är organiskt och växer fram på egna villkor, och inga fräsiga logor, ambitiösa motton eller klatschiga typsnitt i världen hjälper om initiativet kommer von oben.

I stället - satsa på det som funkar. De goda nyheterna är nämligen att det finns människor som gör saker på svenska i Finland. Begåvade, kreativa och smarta människor som jobbar på sitt modersmål inte bara frivilligt, utan dessutom jävligt bra."

Mitt i prick! Ålgars ger ett slående uttryck åt en tanke som säkert har föresvävart många kulturaktiva i Svenskfinland. Själv har jag tänkt den i samband med vetenskapstidskriften Ikaros, som har vuxit från rötterna uppåt (vid filosofiämnet vid Åbo Akademi) och som enligt min bedömning under sin femåriga existens har lyckats föra en fruktbar debatt om vetenskapen, människan och samhället.

Jag är visserligen jävig eftersom jag sitter i redaktionsrådet, men som en objektiv bekräftelse på att vi gör någonting rätt får man väl betrakta det faktum att Ikaros som en av fyra tidskrifter (och enda svenskspråkiga) fick motta Undervisningsministeriets nyinstiftade kvalitetspris för kulturtidskrifter.

"Vår" moral och "deras"

Svenska Dagbladet har 31.8 en streckare om moralisk relativism. Ett exempel som tas upp är hur ett barn av Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Det uppges att det är ett sätt att göra sig av med sjuka eller oönskade barn. Exemplet kan användas för att visa att uppfattningar om gott och ont varierar radikalt mellan olika kulturer. Men det kan också åberopas som ett argument för att visa att sederna i främmande kulturer ibland är grymma och inte kan tolereras.

Diskussionerna kring moralisk relativism tenderar att vara fyrkantiga. Man resonerar som om människorna i den ena kulturen omfattar en viss uppsättning principer, i den andra kulturen en annan uppsättning principer.

Att man sätter ut barn att dö har förekommit i många kulturer (kom ihåg Moses, Oidipus, Romulus och Remus). Innan jag vet hur jag ska förhålla mig vill jag veta mera: under vilka omständigheter görs det? Hur känner sig människorna när de gör det? Varför tar de inte livet av barnet först? Är det förknippat med övernaturliga föreställningar? Är det föräldrarna som gör det, eller utomstående? Vad händer innan, vad händer sedan?

Den främmande moralen kontrasteras mot "vår" moral? Vem är dessa "vi", och vilken är "vår" moral? Att man ska ta hand om sin nästa, eller att alla dessa asylsökande ska skickas hem snarast möjligt? Att familjen är viktigast, eller att man måste tänka på sin karriär? Att mänskliga relationer går före det materiella, eller att man först måste jobba ihop till hus och bil?

Hela idén om moral som en enhetlig uppsättning principer är problematisk. Snarare handlar det om möjligheter till förståelse, men också om källor till blindhet. Om impulser till godhet och rättvisa, men också lockelser till intolerans eller maktfullkomlighet. Moral är en mänsklig angelägenhet, den är mänsklig liksom människorna själva.

(En bok i ämnet som rekommenderas är John Cook: Morality and Cultural Differences.)

Skenbar konflikt

Sannfinländaren Jussi Halla-aho står åtalad för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden. På sin blogg har han skrivit "att råna förbipasserande och att parasitera på skattemedel är somaliernas nationella, kanske direkt genetiska särdrag", och att islam är en pedofilreligion.

I en kommentar i HBL 26.8.09 säger Jussi Tapani, professor i straffrätt vid Åbo universitet att fallet är svårt eftersom det gäller en konflikt mellan yttrandefrihet å ena sidan och religionsfrihet och heder å den andra. (Att tala om religionsfrihet och heder i sammanhanget är i och för sig konstigt, men kanske reportern har missförstått.)

Det egendomliga är att det framställs som om det handlade om en speciell konflikt i detta enskilda fall. Motsättningen finns snarare (om man vill se det så) mellan lagarna om hets mot folkgrupp och trosfrid å ena sidan och yttrandefrihet å andra sidan. Det är svårt att föreställa sig ett fall där hets mot folkgrupp eller brott mot trosfriden tar sig någon annan form än yttranden. Så vad Tapani egentligen säger är att det är problematiskt att ha lagar som förbjuder hets mot folkgrupp.

Vi har andra lagar som inskränker rätten att yttra sig fritt. Det finns t.ex. lagar mot ärekränkning. Ibland läser man om journalister som blir åtalade för ärekränkning. Likså är det straffbart att uppvigla till brott. I de här fallen hör man sällan experter uttala sig om att saken är komplicerad eftersom den innebär ett hot mot yttrandefriheten. Varför anses yttrandefriheten vara utsatt för ett större hot i detta fall? Man får intrycket att lagen om hets mot folkgrupp betraktas som onödig, illegitim. Bottnar de här reaktionerna i ett allmänt förakt för minoriteter?

*

Däremot är ju rättegången problematisk genom att Halla-aho riskerar bli något slags martyr för högerextremisterna. Karlen lär vara doktor. Det mest salomoniska vore väl att låta honom löpa, men ta ifrån honom doktorsvärdigheten. Men det går väl inte för sig i vårt system.

Laglig diskriminering

I Sverige har man infört en gemensam lag för alla former av diskriminering: diskriminering på grund av kön, etnisk diskriminering, diskriminering av handikappade och diskriminering på grund av sexuell läggning. I Finland lär motståndet mot en motsvarande reform vara stort. Det är ju klart: annars kanske folk inte förstår skillnaden mellan lagar som ska tas på allvar och lagar som bara finns till för formens skull. (Ironi.)

Yttrandefrihetens gräns?

Yle rapporterar:

"Serietidningen Kalle Anka anmäls till konsumentombudsmannen i Sverige.

En privatperson anklagar tidningen för att sprida illegal propaganda om nerladdning, rapporterar den svenska tidningen Medievärlden.

Orsaken är en serie som publicerades i nummer 30 av svenska Kalle Anka. Knattarna berättar att de har laddat ner musik olagligt och Kalle blir upprörd.

Privatpersonen som har gjort anmälan menar att serien tjatar om att man ska köpa originalskivor, annars svälter artisterna.

I går rapporterade Dagens Nyheter att förlaget bakom Kalle Anka, Egmont Kärnan, ångrat att de hade publicerat serien eftersom debatten om piratkopiering är så het i Sverige."

Nu har vi tydligen nått yttrandefrihetens gräns. Gud och Mohammed får skymfas. Holocaust får förnekas. Men fildelare får inte kritiseras. (Ironi.)

TT - talibans språkrör?

"Tre av oss blev martyrer. Men hämnden kommer - kanske inte i dag eller i morgon eller nästa vecka, men den kommer," säger en talibanledare i en "exklusiv intervju" med svenska telegrambyrån TT.

TT har tydligen tagit på sig rollen att förmedla hot från taliban. En intressant syn på telegrambyråernas uppgift.

Snödhet - den enda dödssynden?

"Nova höll hov för journalister på Kämp" rapporterar HBL 24.7.09. "Fyra kända tidningsjournalister har njutit av konkursbolaget Nova Kiinteistöyhtiös traktering för över 10 000 euro."

I sammanhanget framhålls det att en av journalisterna betalade sin räkning själv. Det visar en intressant syn på korruption. Man verkar utgå från att journalister kan delta i gästabud tillsammans med dem de är satta att bevaka utan att detta på minsta sätt inverkar på deras oväld. Så länge de själva står för kostnaderna är allt i sin ordning. Det är först när de haft ekonomisk fördel av den andra parten som deras objektivitet plötsligt hamnar i riskzonen.

Jag tror att den finländska kulturen styrs av ett slags ekonomisk puritanism. Maktmissbruk som beror på vänskapsrelationer anses acceptabelt. Däremot är det förbjudet är att själv dra fördel av transaktionen. Endast snödhet är skamligt.

(Invandringsfientliga personer i vårt land finner sig i att utlänningar skickas tillbaka till sina hemländer även om de riskerar bli torterade eller lämnade vind för våg. Däremot skulle de - tror jag - inte kunna tänka sig att stjäla ens 50 cent av en av dessa utlänningar.)

Namnlösa "ställningstaganden"

Ett ställningstagande som man inte vill stå för är ett paradoxalt fenomen. Men de har blivit vanliga på internet. (Förr förekom det anonyma inlägg i lokaltidningarnas insändarspalter. Men då hade redaktionen i varje fall skribentens namn och adress.)

Diskussionsfora fylls med aggressiva angrepp på invandrare, minoriteter och andra utsatta grupper. Vi är alltför benägna att ta dem på allvar. Att uttrycka en åsikt utan att våga stå för den uppfyller kanske ett psykologiskt behov, men innebär egentligen inte ett deltagande i den offentliga debatten. Man vet ju inte ens hur många olika individer som skrivit inläggen. Kanske lär vi oss småningom bli immuna mot dem.

Tendensen i anonyma inlägg går ofta i liknande riktningar. Också det är en anledning att bortse från dem som något slags balanserad mätare av folkopinionen.

*

En variant av ställningstaganden är medborgaradresserna. Också där finns det undertecknare som inte vill avslöja sin identitet.

3129 personer har vid det här laget undertecknat en adress som yrkar på att beslutet att utvisa den 64-åriga Eveline Fadayel till Egypten ska upphävas. Utvisningen (det finska ordet "karkoitus" kan också översättas med "fördrivande") motiveras med att hon enligt våra myndigheter inte kan anses tillhöra sina söners familj. Av dem som har undertecknat adressen är uppskattningsvis en tredjedel anonyma.

Någon har också startat en motadress där man yrkar på att utvisningbeslutet ska verkställas (med andemeningen "om vi finländare inte tar hand om våra gamla mödrar så ska väl inte egyptier behöva göra det heller"). Den har bara samlat 180 namn, men av dem är ungefär två tredjedelar anonyma. Det är kanske ingen tillfällighet: anonyma ställningstaganden gäller ofta sådant man skäms för att säga öppet.

*

Yle:s nyheter har gått i fällan och tolkat anonyma inlägg på Kansan Uutisets websida (Vänsterförbundets tidning) som bevis på att det finns en invandrarfientlig opinion inom Vänsterförbundet. Kanske det är sant eller kanske inte, men det är naivt att basera en nyhet på anonyma inlägg.

*

En speciell variant av anonymiteten på internet är anonyma bloggar. De här kan ibland ha ett seriöst ärende, de framför - som det förefaller - väl underbyggda resonemang kring viktiga angelägenheter, men de gör det anonymt. Här möter vi anonymitetens paradox igen: skribenterna verkar angelägna om att bli trodda, men ändå vågar de inte stå för det de säger. Vad ska man tro? Drivs bloggen av KGB-agenter, av scientologer eller av vem?

Ett exempel på det här är bloggen Feta lögner som beskriver sig så här: "FETA LÖGNER handlar om fett, fetma, kolesterol, nutrition, kost och diet, livsmedelsindustri och mat, läkemedelsindustri och medicin, rörelse och vällevnad. Det handlar om vad som är myt och vad som är verklighet, och om att välja medvetet." Den gör alltså anspråk på att komma med sanningar. Men jag har i varje fall inte lyckats hitta namnet på några upphovsmän eller -kvinnor.

Nokiaridå?

Iranierna bojkottar Nokiatelefoner. Anledningen är att Nokia Siemens Networks uppges ha levererat en teknologi som gör det möjligt för regimen i Iran att övervaka mobiltelefontrafiken.

Nokia-Siemens försvarar sig med att samma teknologi har sålts till USA och EU-länderna. (På vilket sätt är detta ett försvar? Men det kanske finns andra förklaringar.)

Det intressanta i sammanhanget är att nyheten knappast uppmärksammats i Nokias hemland förrän nu. Den rapporterades först i Wall Street Journal, därefter synligt t ex i The Guardian, i Wired och i Svenska Dagbladet 22 och 23.6.09.

I Finland rapporterades den, mig veterligen, vid den här tidpunkten bara i nättidningen Uusi Suomi.

Först 15.7.09 togs den upp i svenska Yles radionyheter (däremot inte i TV-Nytt). I HBL 16.7 nämns den på 21 rader på ekonomisidan.

Jag kan inte bedöma Nokia-Siemens agerande. Men det är anmärkningsvärt att nyheter om ett delvis finländskägt företag ges mindre utrymme i finländska medier än i den övriga världen. Man borde också hos oss får ta del av beskyllningarna och av Nokias ev. förklaringar.

Orwell in China

”Han Chinese are the equals of Tibetans and Uigurs.

However, Tibetans and Uigurs are not the equals of Han Chinese.”

"Mina föräldrars roman"

Läser Mina föräldrars roman av Arvid Järnefelt, i Thomas Warburtons ypperliga översättning.

(Järnefelts mor Elisabeth var ryska. Fadern Alexander var hög tjänsteman i storfurstendömet. Arvid J. - 1861-1932 - var författare och tolstojan. Han var bror till konstnären Eero Järnefelt och svåger till Jean Sibelius.)

Boken är en dramatiserad memoar av författarens föräldrar. De hade en central roll i finskhetssträvandena före sekelskiftet. Deras hem var ett centrum för kulturell och ideologisk debatt. Man stiftar bekantskap med författare som Juhani Aho (som fick skrivlektioner av Elisabeth) och Minna Canth, fennomaner som Yrjö Koskinen och Agathon Meurman, utopister som Matti Kurikka m.fl.

Texten har en styrka som är svår att förklara. Den förlorar aldrig kontakten med det som är centralt i livet, står i omedelbar beröring med livets nerv. Inga käpphästar, inga abstraktioner, ingen sensmoral. Den kännetecknas av ett slags engagerad objektivitet: människorna tecknas med sympati och med ett skarpt öga och öra, men författaren röjer aldrig var han själv står i relation till tidens konflikter. (Med objektivitet menar jag ett drag i själva framställningen, det är inte en bedömning som baserar sig på en jämförelse mellan text och verklighet.)

Boken kom ut 1929. Man är böjd att säga att en sådan bok inte skulle skrivas idag. Inte för att boken är föråldrad (även om många av de förhållanden som beskrivs är radikalt annorlunda), tvärtom ligger den mera ”i tiden” än mycket av det som skrivs idag, i den meningen att det mänskliga alltid ligger i tiden. (Jag menar inte att en sådan bok inte skulle kunna skrivas, men ingen skulle komma på tanken att göra det.)

Willy Kyrklund och förnuftet

Willy Kyrklund var en aktningsvärd författare. Tydligen var han också förnuftsmetafysiker.

Pia Ingström citerar ur en intervju hon gjorde med Kyrklund 1996 (HBL 1.7.09). Han sade bl.a.:

"Förnuftet är ju ändå det bästa vi har! ... Det att vi inte kan lösa frågor av den här typen betyder ju inte att vi skall avstå från att använda förnuftet så långt vi kan."

Låter det här inte klokt? Vem kan väl säga emot det? Ja, problemet är kanske just att man inte kan säga emot det. Det låter som ett ställningstagande till förmån för förnuftet, men vad innebär ett ställningstagande som man inte kan säga emot? Vem skulle väl säga att han eller hon har kommit fram till att det gäller att inte använda sitt förnuft så mycket?

Kyrklund har fastnat i en av den västerländska filosofins rävsaxar. Man kan inte säga emot, men å andra sidan är det inte så lätt att rätta sig efter hans maning.

När vi säger att någon resonerar förnuftigt så använder vi ett "framgångsadverb". Att resonera förnuftigt är som att skjuta träffsäkert, döma rättvist eller spela vackert. Det innebär att man i hög grad har lyckats uppnå det man strävar att uppnå inom verksamheten i fråga. Att skjuta träffsäkert är inte ett sätt att skjuta som man kan välja. I så fall skulle ingen någonsin missa. På samma sätt räcker det inte att man vill resonera förnuftigt osv., man måste ha förmågan, och den har vi inte kontroll över.

I västerländsk filosofi finns det en tradition att föreställa sig att förnuftet är något vi väljer, att var och en av oss bär på förmågan att resonera väl och kan aktivera den om vi bara besluter oss för det, men att vi tyvärr inte alltid gitter göra det. Det här kunde man kalla förnuftsmetafysik.

Det som hindrar oss från att resonera förnuftigt – önsketänkande, självbedrägeri – är visserligen ett slags moraliska tillkortakommanden, men vi kan inte lösgöra oss från dem med en viljeakt. Det är det som Kyrklunds maning verkar förutsätta.

Ateistbussarna

"Gud finns knappast. Så sluta bekymra dig och njut av livet." ["Jumalaa tuskin on olemassa. Lopeta siis murehtiminen ja nauti elämästä."]

Så står det på några av stadens bussar i Helsingfors.

Jag har försökt sätta fingret på varför texten känns så fånig. (Det bör påpekas att jag inte är ateist - jag är religiöst obunden.)

Givetvis tycker jag inte att texten borde ha censurerats - men det faktum att en text inte borde censureras är inte i sig ett skäl att publicera den.

Vad är det, för det första, vi ska sluta bekymra oss för? Klimatförändringen? Människohandeln? Situationen i Darfur? Gaza? Irans kärnvapen?

Tänker man att en anonym bussreklam ska ha en genomgripande inverkan på människors livssyn? "Jasså, på det viset? Nå då så!" (Med ordet "knappast" blir det hela dessutom en halvmesyr - en hypotes som man inte helhjärtat vågar stå bakom.)

Budskapet för tanken till Dostojevskijs "Om Gud inte finns så är allting tillåtet". Här i versionen: "Gud finns sannolikt inte, så allting är sannolikt tillåtet." Och därmed kommer man att tänka på vulgäruppfattningen om förhållandet mellan religion och moral: det enda skälet till att vi lägger band på vår omåttliga själviskhet är rädslan för eviga straff. Är det en sådan livssyn ateisterna vill bli identifierade med? "Ta för er bara, samvetet är en vidskepelse."

(Förhållandet religion - moral är väl snarare det motsatta: den mänskliga förståelsen av Gud är delvis betingad av vår förståelse av det goda. Rättare hade varit att säga: "Om allt är tillåtet så finns det ingen Gud.")

Tråkighetens paradox

Livet är fascinerande och fasansfullt. Därför är det anmärkningsvärt att vi tidvis kan vara uttråkade, liknöjda, oberörda. Trots allt.

Dumma djur?

Det finns olika åsikter om djurs (t.ex. katters) intelligens. En sak verkar ändå obestridlig: djur begår inte dumheter.

(Detta säger något om vad frågan om djurens intelligens betyder.)

Utopin som mardröm

Av en slump kom jag att se Henry Selicks dockanimation Coraline, en film som inte verkar ha fått någon större uppmärksamhet. Med sin dialog, sitt reflektionsdjup, sin visuella fantasi ställer den definitivt den överreklamerade, förutsägbara, disneyfierade, gäspningsframdrivande animationsfilmen Wall-E i skuggan.

Filmen är en saga om hur lustprincipen kolliderar med realitetsprincipen. Handlingen väcker associationer i olika riktningar: Hans och Greta, Kubricks The Shining, The Stepford Wives, Lewis Carrolls Through the Looking-Glass. Den kan också ses som en omvänd Pinocchiosaga. Hjältinnan är en 11-årig flicka – en skarpsynt, snabbtungad kvinnlig Holden Caulfield – som, uttråkad av livet med sina stressade föräldrar, upptäcker en spegelvärld där hennes föräldrar förekommer i vad som förefaller vara en idealversion. Utopin visar sig ändå, som så ofta, vara betydligt kusligare än verkligheten.

Dockan som spelar Coraline borde nomineras för en Oscar – hon fångade perfekt in 11-åringens mimik.

Vad de 7-8-åriga flickorna i publiken tänkte vet jag inte. Det är definitivt ingen barnfilm, även om det finns en utbredd föreställning om att animationsfilmer alltid riktar sig till barn.

TV-nytts sjukhusvisioner

Finlandssvenska TV-nytt rapporterade idag om att Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt hade försummat sin skyldighet att ge vård åt en ätstörningspatient inom den tid lagen föreskriver. Inslaget illustrerades med scener från en operationssal.

Man frågar sig hur man vid TV-nytt föreställer sig att vården av ätstörningar går till – eller vilken föreställning man gör sig om vad det är att illustrera en nyhetsrapport. (”Sjukhus som sjukhus” tänkte man tydligen.)

Makten och synligheten

Politiker brukar säga att de inte är intresserade av makt. Partiernas svårigheter att nominera kandidater till EU-valet bekräftar det här påståendet. Det är svårt att få etablerade politiker att byta ut en plats i riksdagen mot en plats i EU-parlamentet. I EU-parlamentet har de visserligen större möjligheter att inverka, men som riksdagsmän i hemlandet har de en större synlighet i medierna.

***

Att SFP mot alla odds lyckades behålla ett mandat i EU-parlamentet beror sannolikt på att partiet fick röster av många som inte brukar rösta på SFP. Partiet lyckades samla finlandssvenskar av olika schatteringar. Sannfinländarnas antisvenska kampanj kan ha hjälpt till, men en viktigare faktor var troligen Centerns språkimperialism som framkallade en försvarsreaktion.

***

När ett parti går tillbaka i ett val brukar anhängarna förklara det med att partiet ”inte lyckats få fram sitt budskap”. Anta att alla partier lyckas få fram sitt budskap på en och samma gång. I så fall kommer röstsumman att stiga över 100 %.

Nätpirater och salttullar

Signaturen Stall Mälkers frågade om min inställning till piratpartiets program, efter att jag hade diskuterat den finländska inställningen till laglydighet (bloggen ”Språklagen och verkligheten” 15.4.09).

Jag har svårt att känna starkt vare sig för eller emot nätpiratism. Jag kan förstå att förbudet mot nerladdning har svag legitimitet i mångas ögon. För det första är det svårt att kontrollera att lagen följs. Det leder till att bestraffningarna blir mera eller mindre slumpmässiga. För det andra verkar det omotiverat att skivbolagen ska ta ut vinster för en insats som den nya tekniken egentligen har gjort överflödig. Systemet påminner om forna tiders salttullar: man slog fäste vid flodmynningarna och tog betalt för att låta folket i inlandet hämta in salt – man mätte alltså ut en vinst utan att tillföra ett mervärde. Men å andra sidan är det ohållbart att upphovsmännen inte ska få ersättning för sina insatser. De skapar onekligen ett mervärde. Upphovsrätten har alltså två motsatta värden.

Klassikerns revansch

J. D. Salinger, som drog sig undan offentligheten för ett halvsekel sedan, har låtit höra av sig i samband med en rättstvist mot en roman som enligt Salinger bryter mot hans upphovsrätt till karaktären Holden Caulfield, huvudperson i hans klassiska roman Catcher in the Rye (på svenska Räddaren i nöden). Läs här.

Salinger påpekar samtidigt att hans roman för närvarande säljer bättre på Amazon än både Harry Potter and the Sorcerer's Stone och The DaVinci Code.

Det är djupt tillfredsställande att än en gång kunna konstatera att kvalitet står sig i längden.

Långa tänder i EU-valet

Det blev till slut en röst på SFP, med långa tänder. Gång på gång har jag sagt mig att nu får det vara nog. Andan i partiet är långt ifrån inspirerande. Men tanken på en svensk representant i Bryssel verkade viktig.

I riksdagsvalet har SFP:s invandringspolitik ofta blivit avgörande - det finns ingen politiker i andra partier som följt samma rakryggade linje som t.ex. Astrid Thors (hoppas att det nya lagförslaget inte betyder att hon börjat slå till reträtten).

Svenskans fortbestånd är är en betydelsefull fråga för mig, men jag tvivlar på om den betjänas bäst av ett språkparti i riksdagen. Det som kunde göra partiet tilltalade är om man hade modet att profilera sig som ett verkligt liberalt alternativ. (Ställningstagandet till de homosexuellas adoptionsrätt var ett lovande tecken - givetvis förlorar man en del röster på det, men man vinner säkert andra röster i gengäld. Håller man däremot fast vid en ren språkprofil - vilket betyder "högt i tak", mao. linjelöshet, i alla ideologiska frågor, så dömer man partiet till att deklinera i takt med den svenska språkgruppens proportionella nedgång.)

Så sent som igår beslöt jag att inte rösta på SFP. Det var efter Ulla Achréns famösa agerande kring frågan om det ojämna stödet till partiets kandidater. Läs här. Först sade hon att frågan måste ställas till Finn Berg som leder understödsföreningen. Men han förklarade att det är hon som fattar besluten. När hon fick frågan på nytt valde hon att linda in svaret i dimridåer, där ordet "strategi" upprepades ett flertal gånger. (Indirekt lät hon bl.a. förstå att Carl Haglund fick mera pengar på grund av sitt kön! ---- Av allt att döma har partimaskinen, dvs Ulla Achrén, bestämt att Haglund småningom ska ta över ledningen av partiet.)

Den nakna cynism som Achrén representerar förefaller mig vara ett nytt inslag i SFP:s profil. Jag kommer knappast att rösta på partiet flera gånger, så länge hon sitter på partisekreterarposten.

Sannfinländska nyheter?

Härom dagen rapporterades i svenska Yles nyhetssändningar i radio och tv att ett filmteam hade filmat danska bönder som misshandlade svin på väg till slakten. På tv visades samtidigt några skrämmande filmsekvenser av ett svin i plågor mm.

Rapporten var ett typexempel på nyhetssnuttifiering, utan bakgrundsinformation, inramning eller analys. Ville man påstå att detta är typiskt för dansk boskapsskötsel? Är det något som alla danska svinfarmare ägnar sig åt? (I varje fall måtte det ha varit minst två, eftersom man talade om ”danska bönder”.)

I stället för att fördjupa rapporten hade Yle skickat ut någon av sina ”grävande journalister” för att intervjua konsumenter i ett finländskt snabbköp. Alla bedyrade att de prioriterar inhemskt kött.

Vad hade detta med nyhetsrapporten att göra? Ingenting alls. Men däremot var undertexten tydlig: man förmedlade intrycket att förståndiga konsumenter vet att utländska bönder misshandlar sina djur och att det är därför de undviker utländskt kött. Behandling av djur framställdes som en fråga om nationalitet.

Rov och återrov

HBL 19.5.09 berättar hur Paavo Salonen lyckades återföra sin son Anton till Finland. Mamman och pappan hade gemensam omvårdnad, men för ett år sedan förde modern honom olagligt till Ryssland. ”När Salonen fått tag på sonen sökte de båda skydd i Finlands konsulat i S:t Petersburg.” Efter att förgäves ha väntat på ett myndighetsbeslut i tre veckor beslöt han sig för att smuggla ut sonen. Här fick han hjälp av en konsulatstjänsteman som i hägnet av sin diplomatiska immunitet förde sonen över gränsen. Tjänstemannen ”handlade enligt egen övertygelse”.

En hjältesaga och en solskenshistoria? Fadern återfick sin rättmätiga egendom? Slutet gott allting gott?

Men stopp! Är Anton verkligen ett stycke egendom? Äganderätt preskriberas aldrig, så heter principen, men gäller detta också barn? Att modern förde barnet till Ryssland var säkert lagstridigt, men betyder det att rättvisan blir återställd när fadern återfår barnet i sin vård?

Om det finns någon ”äganderättsfråga” som spelar in här så är det barnets rätt till god omvårdnad. Vad har skett under ett år? Antons ålder uppges inte, men av artikeln framgår ingenting som skulle göra det möjligt att avgöra om återförandet skedde i barnets intresse eller inte. Vi får ingenting veta om hur den har beaktats.

Eller är det så här? Orätt är när ett barn förs bort från Finland. Rätt är när barnet återbördas till Finland.

Hur tänker Laurén?

Anna-Lena Laurén är onekligen en rapp reporter, men det är inte alltid helt lätt att sätta sig in i hur hon tänker. I dagens Aktuellt kommenterade hon myndigheternas brutala sätt att behandla deltagarna i gayparaden i Moskva. Hon beskrev sig själv som en något tveksam deltagare i ett återkommande skådespel. (Läs här.)

Hon skriver:

”Varje gång jag ska bevaka dissidentmarscher, gayparader och andra av oppositionens viljeyttringar funderar jag på samma sak. Är jag verkligen en utomstående betraktare, eller är jag inte tvärtom en del av showen?

Det är i själva verket precis vad jag är. En del av showen. De ryska oppositionsaktivisterna har en mäktig allierad, nämligen den västerländska pressen. Vad de än hittar på kan de räkna med att vi är på plats... Oppositionsaktivisterna ... blir haffade av polisen och förs med våld till polisstationen, hela tiden filmade av västerländska tv-kanaler som springer omkull varandra för att få de bästa bilderna då OMON-soldaterna går lös på unga kvinnor och män, hälften så stora som de själva.

Jag kritiserar inte västerländska medier för att vi bevakar dessa demonstrationer. Tvärtom. Det är vår uppgift. Så länge det fria ordet förtrycks i Ryssland kommer vi att rapportera om det, det hjälps inte att den bild vi ger av Ryssland därmed blir ensidig.”

Varför är hon då så motvillig? Hennes viktigaste invändning är att de som demonstrerar för demokrati och öppenhet riskerar bli skadade, rentav ihjälslagna av trupperna, något som hände vid oppositionens demonstration vid dumavalet 2007. Hon undrar om det är värt det.

Ja, vad är demokrati värd? Det beror förstås på graden av förtryck. Ryssland är inte ett Burma eller Zimbabwe, eller ens ett Vitryssland, men vem drar gränsen för vilken grad av demokrati det är värt att riskera liv och hälsa för? I sista hand kan gränsen dras bara av dem vilkas liv det gäller.

***

Som Laurén konstaterar är det stora flertalet av de s.k. väljarna övertygade om att demokratin inte är värd några offer. Så var det också under sovjettiden:

”De flesta höll dissidenterna för stolliga, de få som vågade sätta sig upp mot makten hade inget stöd att vänta. Ändå visade det sig i slutändan att dissidenterna fick rätt.”

Vad menar Laurén? Vad innebär det att ha ”rätt” eller ”fel” i kampen om mänskliga rättigheter? Fick dissidenterna rätt först när sovjetimperiet ruttnade sönder? Och om det inte hade skett, skulle de då ha haft fel? Är makt detsamma som rätt?

***

Å andra sidan förundrar sig Laurén över makthavarnas taktik: ”Makthavarna i Ryssland är direkt korkade som varenda gång slår ner små oskyldiga demonstrationer med hundratals OMON-soldater, järnstängsel, schäferhundar, kolonner av lastbilar som spärrar av gatorna.” Men hon ger själv svaret på sin undran: de styrande är medvetna om att folket inte bryr sig, kanske folket rentav beundrar sina ledare för att det har modet att skoningslöst slå ner allt motstånd. I enlighet med Machiavellis princip: det är bra om en härskare är älskad, men viktigare är att bli fruktad.

Den signal härskarna vill sända är kanske: sluta hoppas! Vi har makten i en järnhandske. Paradoxalt nog kan den signalen kännas betryggande för den enskilda undersåten: den gör det lätt att intala sig att allt ändå är förgäves, att det inte är någon mening med att offra sin sinnesfrid för en utsiktslös kamp för demokrati, även om man ibland kännaer sig frestad att göra det.

När allt kommer omkring är kanske herrarna Putin och Medvedev allt annat än korkade.

(Och: är det inte tron på den egna ofelbarheten som till slut blir förtrycksregimers fall? Kanske undersåtarnas bästa vapen vore att hålla inne med all kritik?)

Icke-existens 2

Att en människa upphör att existera är ett brott mot tingens ordning, ett brott som också drabbar henne. Detta är inte något att "vänja sig vid" - på sin höjd förlorar man kraften att förstå att ett brott har skett.

Döden är inte "något naturligt", "en del av livet". De här talesätten uttrycker inte insikter utan likgiltighet.

Vårt eget lilla pandemonium

Äntligen kom den! Våra medier måste ha varit rädda för att bli snuvade på konfekten. Sverige hade sina fall av svininfluensa, sedan Danmark och Norge. Varför måste vi alltid vara sist bland de nordiska brödrafolken?

Nu är de närmaste dagarna tryggade. Vi vet redan hur alla nyhetssändningar under överskådlig framtid kommer att börja. (Samtidigt är vi tryggade i förvissningen att det i själva verket verket rör sig om en relativt harmlös influensa. Det perfekta nyhetsmaterialet med andra ord.)

Icke-existens

En människa som ännu inte blivit född kan vi i en viss mening inte föreställa oss. Å andra sidan är det oerhört svårt att föreställa sig en älskad människas icke-existens.

Hur kan man känna medlidande med någon som inte längre existerar? Men är det inte just detta som i vissa fall väcker vårt medlidande?

Om vänskap och ödmjukhet

På HBL:s debattsida diskuteras livsåskådningsfrågor flitigt. Gustaf Molander (docent i socialgerontologi och tanatologi – alltså expert på åldrande och död) skriver ”Goda vänner behandlar varandra med hänsyn. Båda har investerat ett förtroendekapital och spricker vänskapen går insatsen förlorad” (I dag-kolumnen 4.5.09).

Det låter mera cyniskt än det kanske var menat. Enligt den här synen skulle sorgen över en väns bortgång egentligen vara harm över en investering som slutat ge avkastning. Men så är det ju inte: snarare är en god vän är viktig för mig som den människa hon är, inte för de fördelar hon kan erbjuda mig.

Jag tror att Molander här letts vilse av några drag som dominerar den västerländska filosofitraditionen. De har inte uppfunnits av evolutionspsykologer som Richard Dawkins (vars tankar Molander också tar upp i sin kolumn), utan går tillbaka till antiken. Enligt den här synen har varje förnuftsstyrd varelse en bestämd uppsättning värderingar (eller ”preferenser”) som han eller hon utgår från i sina beslut. Utgången av olika handlingsalternativ vägs och jämförs i relation till dessa preferenser. (En modern variant av denna människosyn är homo oeconomicus - den ekonomiska människan som nationalekonomerna ofta förutsätter i sina resonemang.)

I denna människosyn är det svårt att få rum för tanken att det enskilda – en enskild människa, en enskild plats, ett enskilt föremål – kan vara viktigt för mig som sådant. Vi är benägna att tänka att vi ”som rationella varelser” måste kunna motivera våra val i allmängiltiga termer. Men i själva verket, vill jag hävda, fungerar vi människor inte i enlighet med den här modellen. Normala människor är inte rationella – i den här teorins mening – med det betyder inte heller att de är irrationella.


***


Molanders tanke påminner mig om tv-psykologen Dr Phils förmaning: ”never invest more in a relation than you can afford to lose” (investera aldrig mera i en relation än du har råd att förlora). Men den tanken är i själva verket mera cynisk: den innebär att vi kan ge oss hän åt en annan, men att vi bör undvika att göra det. Enligt Dr Phil bör vi alltid tänka på oss själva i första hand, vilket betyder att vi klokast i att undvika alla äkta kärleks- eller vänskapsförhållanden.


***


Peik Ingman har en insändare på samma debattsida, där han vill ifrågasätta den kristna etiken. Insändaren innehåller, i mitt tycke, både tänkvärda och mindre tänkvärda synpunkter. Ingman skriver bl.a.: ”Jag rekommenderar i stället att ungdomar undervisas i den svåra men oändligt användbara förmågan att konstruktivt och personligt säga ifrån (i stället för att vända andra kinden till), ta plats (i stället för självförnekande ’ödmjukhet’) och uttrycka sina egna behov och känslor (i stället för att förneka dem då de inte passar ihop med ’hur man borde vara’) i relation till andra...”

Säkert finns det behov av något i den riktningen. Men allt beror ju på tillämpningen. Mikael Lilius skulle exempelvis kunna stå som modell för det förhållningssätt Ingman rekommenderar.

Vill vi lära oss av historien?

Det brukar sägas att man inte kan lära sig något av historien, eftersom den aldrig upprepar sig. Och det är väl riktigt såtillvida att vi inte vet på vilka sätt den kommer att upprepa sig innan det redan har skett. Men historien borde lära oss att vissa saker aldrig inträffar.

Jag undrar om det finns ett enda exempel i historien på att en regim uppnått det som den lankesiska regeringen försöker uppnå, dvs att man med våld försöker tillintetgöra tamilernas självständighetsrörelse (för vidare läsning, se här). Här handlar det inte, så förefaller det, om att man inte kan lära sig av historien, utan om att man inte vill.

Anti-anti-antisemitism?

Varför blir så många hos oss (t.ex. i Finland och Sverige) upprörda över striderna i Mellanöstern, medan vi förhåller oss tämligen likgiltigt till konflikterna i Darfur eller Sri Lanka, för att inte tala om inbördeskriget i Kongo?

Många av dem som engagerar sig offentligt är kritiska mot Israel. Det har framkastats att det skulle röra sig om latent antisemitism, men jag betvivlar att detta är avgörande. Betydligt viktigare är, tror jag, att vi känner ett slags ansvar för eller delaktighet i Israels agerande: Israel - en västerländsk demokrati - är uppenbart "vår" sida i konflikten. Vi kräver inte så mycket av palestinierna - de har blivit tilldelade offrets roll. (Det betyder å sin sida att Hamas inte borde känna sig smickrat av de anti-israeliska stämningarna.)

Men det finns kanske en annan bidragande omständighet. Finland och Sverige upplevde aldrig holocaust på nära håll. Tvärtom hade vi ett kamratligt förhållande till Nazi-Tyskland - Finland militärt, Sverige främst ekonomiskt. Transporten av judar till dödslägren blev aldrig hos oss det skuldbemängda trauma som det blev t.ex. i Tyskland, Norge, Frankrike eller Polen. Inte så att man hos oss skulle förneka förintelsen, långt därifrån. Men hos vissa personer kan man förnimma en känsla av trötthet: "nu får det räcka", "hur länge ska Israel kunna hänvisa till judeutrotningen?", som kan hänga ihop med vår roll i andra världskriget.

Det finns givetvis inget svar på frågan hur länge man är skyldig att minnas - varje tal om en "skyldighet" att minnas klingar falskt när det blir en fråga om att uppfylla ett krav. Men benägenheten att bagatellisera förintelsen leder till en bristande inlevelseförmåga, ett slags blindhet för det israeliska perspektivet. De som undrar varför israelerna inre kan tänka sig en enstatslösning har svårt att förstå israelernas motvilja mot att än en gång tillhöra en stat där de utgör en minoritet. Samma slags blindhet kommer till uttryck i föreställningen att israelernas motvilja mot en integration av judar och palestinier måste bottna i en föreställning om att palestinier är mindre värda. (Också den föreställningen förekommer givetvis - framför allt bland bosättarna.)

Israelkritiken i våra länder bottnar delvis i vad man kunde kalla ett slags anti-anti-antisemitism.

Ett parti bakom flötet?

Samlingspartiets politiker påstår att finländarna anser att landet tar emot för många flyktingar. I själva verket anser 70 % av finländarna att antalet flyktingar är lämpligt eller för lågt. Läs här.

Det är tydligen Samlingspartiets politiker som är bakom flötet, inte medborgarna.

Den finländska familjemodellen

TV-Nytt 21.4 hade ett inslag om Samlingspartiets yrkan på en skärpning av invandrarpolitiken. Bland annat vill man inskränka rätten till återförening av flyktingfamiljer. TV-reportern förklarade hjälpsamt att man i andra kulturer har en benägenhet att blanda mellan släkt och familj. Underförstått: det är bara här i Finland man har förstått familjebegreppets verkliga innebörd.

Eller med andra ord: den övriga världen borde ta lärdom av oss finländare när det gäller familjerelationer.

(Reportaget illustrerades för säkerhets skull med somaliska kvinnor i hijab, en kvinna i muslimsk bön - tydligen ville man påminna tittarna om den essentiella innebörden i begreppet "flykting".)

Samlingspartisterna motiverade sin negativa inställning med att de ville förebygga invandrarfientliga attityder hos finländarna. Kanske finländska politiker någon gång borde pröva den motsatta metoden: att förebygga invandrarfientlighet genom att uttala sig positivt om inflyttare. (Vanhanen gjorde det nyligen, det måste medges.)

Om ord och rytm

En svensk text som inte innehåller några lånord (och med det menar jag: ord vilkas form eller uttal omedelbart vittnar om deras främmande ursprung) är monoton. En text som innehåller ett övermått av lånord är hård och kantig.

(På samma sätt: en plats utan inflyttare är färglös. En plats där alla kommer från olika håll är själlös.)

Och vidare: en text utan egennamn (person- eller ortnamn) är anemisk. En text med ett övermått av egennamn är splittrad.

Punkter och linjer i politiken

Symbolfrågor engagerar ofta väljarna mera direkt än renodlat politiska frågor. Med symbolfrågor avser jag frågor om sådant som abortlagstiftning, samkönade äktenskap, kommunnamn eller -vapen osv. Det är ofta lättare att bilda sig en uppfattning om frågor av den här karaktären än frågor som gäller skattepolitik, jordbrukssubventioner, statsbudgetens prioriteringar el. likn. Symbolfrågorna har vi gärna åsikter om, de väcker våra känslor. Frågor av det andra slaget överlåter vi hellre till de förtroendevalda. De har alltför många dimensioner, har konsekvenser på olika plan, man tvingas väga för och emot.

Symbolfrågor står ensamma för sig, de utgör isolerade punkter, de klassiska politiska frågorna är däremot förbundna med linjer till alla olika sidor av samhällslivet.

George W. Bush kampanjstrateg Karl Rove förstod att utnyttja det här. Han såg till att flera stater ordnade folkomröstningar om abort och samkönade äktenskap i samband med presidentvalet 2004. På det sättet lockade han konservativa väljare som annars var benägna att stanna hemma att bege sig till vallokalerna - och de allra flesta av dem röstade republikanskt.

Punktfrågornas lyskraft utgör en demokratins akilleshäl, genom att de leder bort väljarnas uppmärksamhet från frågor som mera direkt berör deras intressen.

I finländsk politik finns det en motsvarande akilleshäl. Personval har en liknande karaktär som symbolfrågor. Det är lätt att engagera sig för eller emot en kandidat i ett val, betydligt lättare än att sätta sig in i sakfrågor. Av den anledningen får presidentvalen hos oss en uppmärksamhet som inte står i någon som helst proportion till presidentens makt. Riksdagsvalen väcker långt ifrån samma intresse, vi överlåter med varm hand åt partiernas ledningar att sinsemellan göra upp om den verkliga makten. (I riksdagsvalen finns det också ett element av det här: vårt system med personlistor lockar partierna att lansera kändiskandidater som drar bort uppmärksamhet från sakfrågorna.)

(Se Torbjörn Kevins analys av presidentvalets status i finländsk politik, Åbo Underrättelser 15.4.09: "Manipulerat folk.")

En speciell avart av personfixeringen är smutskastningen av motpartens kandidater. Det är en utveckling som knappast heller går att undvika hos oss.

Språklagen och verkligheten

Det framhävs ofta att språklagstiftningen i Finland är generös: finlandssvenskarnas minoritetsskydd hör till de bästa i världen - det enda problemet är att lagen inte riktigt följs i praktiken.

Man verkar anse att läget är nära nog idealiskt, så när som på denna lilla detalj. Jag tror däremot inte att det handlar om en tillfällig brist. Tvärtom tror jag att den slappa tillämpningen av lagen vid statliga och kommunala inrättningar är ett villkor för att lagstiftningen ska kunna bibehållas på sin nuvarande generösa nivå. Ifall man gick in för att följa lagen till punkt och pricka skulle lagen inom kort slopas. Motståndet skulle bli överväldigande.

Ifall Finland hade en författningsdomstol eller en språkombudsman som övervakade att de språkliga rättigheterna uppfylls i praktiken skulle de språkliga jämlikhetens dagar vara räknade. (Det är kanske därför SFP och Björn Månsson vid HBL motsatte sig det socialdemokratiska förslaget om en språkombudsman. På SFP-håll har man främst inriktat sig på lagstiftningen.)

Att språklagen inte är till för att följas blev klart senast år 2004 när man stiftade en ny lag som gick ut på att den gamla lagen verkligen gällde. I praktiken ändrades ingenting.

Det sägs att vi finländare är ett laglydigt folk. Det här är en del av vår självbild. Men snarare är lagen ett filter genom vilket vi betraktar verkligheten: vi tror att alla bilförare stannar upp när en fotgängare vill korsa gatan vid ett övergångsställe, att inga vuxna cyklar på trottoaren, att man aldrig ser en bilförare med mobiltelefon i handen, att ingen smäller nyårsraketer före 31.12 kl 18 eller efter 1.1. kl 6, att statliga myndigheter, sjukvårdanstalter m.fl. betjänar sitt klientel på båda de inhemska språken.

Fördelen med denna verklighetsuppfattning är att det är mycket lättare att ändra på lagen än att förändra människors faktiska beteende. I själva verket följer man i varje samhälle de lagar som av medborgarna upplevs som angelägna. Detta är vad som menas med ett samhälle.

Språklagen upplevs inte som angelägen av majoriteten av finländarna.

Oma maa mansikka

Omedelbart efter rapporterna om glasskärvor i svenskt broilerkött försäkrade våra myndigheter att man inte behövde befara något liknande hos oss. Innan man ens hade en förklaring till det som skedde i Sverige var man förvissad om att det inte skulle ske i Finland.

Jag tror inte att det handlade om att man talade mot bättre vetande, så där som efter Tjernobylkatastrofen 1986. Jag tror att man gav uttryck för en genuin känsla av "sådant händer inte här", även om det inte heller har hänt i Sverige förut. ("Och även om det händer, så är det inte riktigt samma sak.")

Jag kom ihåg kommentarerna efter det massiva avbrottet som slog ut elnätet i nordöstra USA och Ontario i augusti 2003. Myndigheterna skyndade sig att förklara att något liknande inte kunde hända här. Nio dagar senare inträffade ett omfattande strömavbrott i Helsingforsregionen. (Visserligen gick det betydligt snabbare att reda ut.)

Lugna men inte stolta?

Man har frågat invånare i den nordiska länderna till vilket annat nordiskt land de helst skulle flytta. Av svenskarna väljer 4 procent Finland (hur många av dem är sverigefinländare?), av norrmännen 2 procent och av danskarna 1 procent.

Läs här.

Många i vårt land har varit rädda för att vi ska översvämmas av flyktingar. De borde känna sig lugna över resultatet: tydligen är Finland inte så attraktivt som de har fruktat. Å andra sidan är resultatet knappast något att känna stolthet över.

Många av näthatarna på Helsingin Sanomats debattsajt tar dock resultatet som en bekräftelse på att skandinaverna är mindre vetande. Läs här.

Män som hatar såpoperor

"Män som hatar kvinnor" är en av de pinsammaste filmer jag har sett på länge. Den är, tycker jag, ett dramaturgiskt misslyckande. Manuset är formlöst och ändlöst som en tv-såpa. De s.k. spänningsmomenten är förutsägbara (jag fann mig gäspande vid de mest dramatiska passagerna). Förvecklingarna är långsökta och storyn full av hål. (En detalj: en medlem av den rysliga familjen Vanger sägs ha varit nazist och ha stupat under finska vinterkriget. Publiken inser knappast att han i så fall måste ha varit frivillig i Sovjetarmén: Hitler och Stalin krigade ju vid denna tid på samma sida.)

En del av tillfredsställelsen när man ser en detektivhistoria kommer sig av att man blir delaktig i detektivernas aha-upplevelser. Men här finns det knappt några sådana. De två hjältarna är lika trögtänkta som i tyska tv-deckare. Lösningen levereras som en deus ex machina utan protagonisternas medverkan.

Det skulle ha varit komiskt om det inte var så obehagligt. Filmen skapar en värld - ett nutids-Sverige - där det bakom varje buske lurar en psykopat som torterar kvinnor eller mördar och lemlästar dem. Detta framställs som en naturlig och föga förvånande variant av mänskligt beteende. Det breds på med tjocka färger (förvisso är filmen "emot" våld).

Jag är inte så naiv att jag inte vet att den här typen av filmer och tv-serier produceras stup i kvarten. Det som förvånar mig är att filmen presenteras som något av en kulturhändelse. Skådespelarna intervjuas i HBL (och huvudrollerna spelas onekligen av fina skådespelare). Filmen får jämförelsevis god kritik. Jag får inte detta att gå ihop.

Dinglande autonomi

I retoriken kring universitetsreformen i Finland dinglas löftet om autonomi framför universiteten som ett saftigt fläskben. Och det är självklart att kanslerer och rektorer känner det vattnas i munnen: det är framför allt ledningens makt som växer.

Om en utvidgning av autonomin verkligen är en så entydigt god sak, varför har den inte genomförts för länge sedan? Man vill skapa ett intryck av att statsmakten i sin godhet äntligen avstår från att godtyckligt och maktlystet blanda sig i universitetens inre angelägenheter.

Statsorganen är, när allt kommer omkring, den representativa demokratins verktyg. Genom lagar, förordningar, budgeter och administrativa beslut inverkar myndigheterna på maktspelet inom universiteten. När regleringen minskar förändras maktförhållandena. Utan tvivel kan detta föra mycket gott med sig. Säkert kommer det också att medföra förluster. Vem som förlorar och hur stora förlusterna blir är det för tidigt att bedöma – en stor farhåga är att näringslivet fyller upp det maktvakuum som staten lämnar efter sig. Men att dölja den här problematiken genom att tala om autonomi är taskspeleri.

När kungen under feodalsamhällets tid tillkännagav att han ville ge sina feodalherrar friare händer kan man tänka sig att meddelandet mottogs med blandade känslor av allmogen.

Dr Pangloss & HBL

På HBL:s websida
(http://www.hbl.fi/text/kultur/2009/3/10/d24526.php#kom_skriv)
förs en debatt kring kulturavdelningen vid HBL, föranledd av Tuva Korsströms avskedskolumn och Merete Mazzarellas kritiska frågor. Tim Johansson försvarar tidningen.

Det är svårt att förstå varför Tim Johansson är så angelägen att förneka att det skulle finnas problem med kulturövervakningen vid HBL - så angelägen att han rentav tillåter sig att insinuera att Mazzarellas kritik skulle utgöra något slags reklamknep. Likt Dr Pangloss i Voltaires Candide vill han låta påskina att HBL är den bästa av alla möjliga tidningar. Det är ju inte hans fel om HBL har fått det kärvt. SFP och Konstsamfundet har signalerat att de inte längre är måna om att stötta upp tidningen i samma utsträckning som förut. Dessutom har vi en recession på gång.

Vissa tänker kanske att premissen för debatten är något tvivelaktig. Den utgår ju från att HBL faktiskt har en kulturavdelning värd namnet. Men å andra sidan: vi kan väl vara överens om att det vore viktigt att den skulle ha det.

Någonting måste förändras

Vissa människor säger att de inte bryr sig om att rösta eftersom ingenting ändå förändras. De påminner om människor som säger att de inte tror på Gud men nog tror på någonting. Båda utsagorna är så vaga att de inte säger något. Man orkar inte tänka efter vilken förändring man egentligen hoppas på, eller vad man egentligen tror på.

Regeringen "besluter"

Björn Månsson skriver i HBL 7.3.09:

”I stället för att gå ut med budskapet att regeringen ’beslutat’ höja pensionsåldern borde regeringen mer ödmjukt och juridiskt mer korrekt ha formulerat sig så att regeringen föreslår en höjd pensionsålder.”

Sammanhanget gör det klart att Månsson ironiserar: tanken att regeringen borde vara ödmjuk och juridiskt korrekt i sina framträdanden förefaller honom tydligen smått löjeväckande.

Men i själva verket vore det helt i konsekvens med regeringens språkbruk att förslag kallas ”beslut”. Social- och hälsovårdsminister Liisa Hyssälä deklarerade i januari att frågan om läkemedelsverkets flyttning till Kuopio var avgjord och saken slutdiskuterad. Efter att det hade kommit fram att bara riksdagen kan fatta beslut i ärendet förklarade man att Hyssäläs uttalande var avsett som ett förslag.

Regeringens ”beslut” är alltså förslag. Vilket ord ska då användas de gånger regeringen verkligen fattar ett beslut?

Vanhanen och Bush

Det är intressant att jämföra Matti Vanhanens ledarstil med George W. Bush. Båda kännetecknas av sitt ointresse för dialog, men av motsatta skäl. Vanhanen är en utpräglad teknokrat: dialog är överflödigt, eftersom lösningarna bestäms av fakta. Experterna dikterar besluten, eftersom det i varje situation finns bara en optimal lösning. All oenighet bottnar i okunskap.

Bush är hans raka motsats. Han bagatelliserade sakkunskapens roll i politiken. Det avgörande enligt hans uppfattning var lojaliteten mot den ideologi han representerade: demokrati under amerikanskt ledarskap i världspolitiken, en minimering av det offentligas roll i inrikespolitiken. Hans världsbild, förefaller det, var manikeisk: motsättningar uppstår inte därför att människor har olika uppfattningar utan för att några är goda och andra är onda. Om alla hade en god vilja skulle det inte finnas några problem. (På det sättet är Bush en oamerikansk president – liksom Franklin D. Roosevelt på den motsatta flygeln. Huvudströmmen i amerikansk politik är inte ideologisk utan pragmatisk.)

En följd av detta var vad jag vågar påstå är den minsta gemensamma nämnaren i Bush olika fiaskon: valet av medhjälpare på basen av ideologisk lojalitet, utan beaktande av sakkunskap: upptakten till och uppföljningen av anfallet på Irak, finanskrisen och – det tydligaste exemplet: Katrina – en naturkatastrof följd av en politisk katastrof. Likaså var det lojala jurister som lade grunden till Bush största förbrytelser: brotten mot den amerikanska konstitutionen och mot Genèvekonventionen.

Det intressanta är att de två ytterligheterna – ren teknokrati och ren ideologi – har samma följd: politiken görs endimensionell. Men politik är ofrånkomligen ett växelspel mellan faktuella och ideologiska perspektiv, och det är därför samtal, dialog mellan samhällets olika aktörer är nödvändiga i politiken.


*

En politiker är skicklig om han lyckas vinna stöd även om saken är dålig. En politiker är oskicklig om han inte lyckas vinna stöd trots att saken är god. I det avseendet var Bush (Irakkriget) betydligt skickligare än Vanhanen (pensionsreformen). En skicklig politiker kan ändå vara dålig, men en oskicklig politiker kan inte vara bra.

Management by Vanhanen

Matti Vanhanens stora popularitet är ett förbryllande – och samtidigt kanske typiskt – fenomen. Han var länge den som finländarna helst ville se som president, och han åtnjuter väl fortfarande ett ganska stort understöd. Lider vi av ett Kekkonenkomplex?

Med sin första regering inledde nykteristen Vanhanen det största alkoholpolitiska experimentet efter förbudslagen. Under ledning av Vanhanen från kommunpartiet Centern genomdrev hans första regering inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Under sin nuvarande regeringsperiod har han pläderat för en esboisering av Finland (med egnahemshus utspridda över hela landet).

Men det som är mest slående hos Vanhanen är hans ledarstil. Han är en trogen lärjunge till den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som ansåg att makten skulle koncentreras hos ett suveränt statsöverhuvud. Hobbes rådde suveränen att föra alla rådslag bakom lyckta dörrar – utåt skulle makthavarna uppvisa en enig fasad. Under den förra regeringsperioden förbjöd ju Vanhanen ministrar att uttala sig i offentligheten om ärenden som rörde andra ministerier än deras eget. Härvid ignorerade han det faktum att beslut i regeringen fattas kollegialt, och att de som deltar i beslutsfattandet måste kunna motivera sina ståndpunkter offentligt.

Det passar säkert Vanhanen ypperligt att alla viktiga åtgärder förbereds i onsdagsklubben, vårt lands hemliga kabinett. (Se bloggen http://betankligheter.blogspot.com/2007/10/vanhanen-och-hemliga-klubben.html ).

Vanhanens arrogans blev igen aktuell när han presenterade regeringens pensionsreform på ett sätt som fick fackföreningsrörelsen att resa borst. Inte så mycket på grund av innehållet i reformen, som för att han framlade den ensidigt, utan att först diskutera med facket. (Vanhanens partikamrat, social- och hälsovårdsministern Liisa Hyssälä avfärdade å sin sida fackföringsrörelsens invändningar mot förfaringssättet som en ”teknisk invändning”.)

Engdahl mumlar i skägget

"För att en finlandssvensk författare ska kunna bli medlem i Svenska Akademien måste hon eller han först flytta till Sverige och bli svensk medborgare. Kravet på medborgarskap är en så grundläggande regel att det är osannolikt att den ändras, menar [akademiens ständige sekreterare] Engdahl." (HBL 28.1.09.)

På den här punkten skiljer sig Svenska Akademiens stadgar t.ex. från dem som gäller inom Franska akademin. Vad Engdahl menar blir inte klart. Han menar kanske att paragrafen om medborgarskap har en sådan status att det – tyvärr - rent tekniskt är svårt att ändra på den, även om en sådan ändring sakligt sett vore önskvärd. Eller också uttrycker han ett ställningstagande till regeln: den är så viktig, väsentlig eller värdefull, att det enligt hans – och kanske många andras – åsikt inte bör ändras. Ifall han avser det senare borde han kunna motivera åsikten. Genom att uttrycka sig som han gör slipper han förklara sig. (Det är förstås möjligt att tidningen utelämnat motiveringarna.)

Ifall regeln om medborgarskap kom till under Gustaf III:s tid, så hade den ju en annan innebörd än den har idag: den exkluderade inte från början invånare från den östra rikshalvan. Knappast var det kungens avsikt att utesluta deras efterkommande.

Eftertänksamt om regler och samvete

Etik har varit på modet sedan 90-talet. Framför allt har modet kommit till uttryck i ett sökande efter regler: moral uppfattas som en fråga om vad som är "förbjudet" och vad som är "tillåtet". Varje profession med självaktning har utvecklat sin egen yrkeskodex.

Moralen har med andra ord reducerats till ett ytfenomen. Man bortser från att det centrala är vad mina handlingar innebär. Man bortser framför allt från samvetets roll i moralen.

I Finsk Tidskrift 2008: 9 har Åboteologen Mikael Lindfelt skrivit ett eftertänksamt inlägg om regler och samvete i forskningsetiken, "Forskningsetik, regler och makt". Han kritiserar den dominerande föreställningen att moral enbart är en fråga om regler, samtidigt som han också ser en betydelse i strävan att formulera en moralkodex:

"Rätt använd är den kodifierade etiken en rimlig kommunikationsarena, fel använd ett maktinstrument. Om moral i grunden är ett förhållningssätt, kan man säga att det centrala är att försöka bevara renheten i de egna motiven. I den meningen hjälper det varken att kodifiera etiken eller låta bli."

Studiestödet och grundlagen

Studenter som haft för höga inkomster och inte hunnit återbetala studiestödet i tid avkrävs en ränta på 15 % för beloppet.

Räntesatsen överstiger klart en normal bankränta, och kan därför betraktas som ett slags konfiskering av egendom. Frågan är hur detta överensstämmer med 15 § i Finlands grundlag: "Vars och ens egendom är tryggad."

Har myndigheterna verkligen rätt att konfiskera medborgares egendom utan straffrättslig utredning? Jag har aldrig hört någon jurist uttala sig i frågan.

SFP och lagligheten

Ulla Achrén säger i en radiointervju (med anledning av fallet Magnus Ehrnrooth) att SFP "givetvis" inte i EU-valet kan ställa upp kandidater som bryter mot lagen.

Hallå! Hur var det med Patrick Wingrens snusförsäljning? Höll den sig inom ramen för gällande lagstiftning - vad man än må anse om snuslagen? Är det inte rentav på den som Wingrens berömmelse framför allt baserar sig?

Flummet och SFP

I HBL 7.2.09 säger SFP:s partisekreterare Ulla Achrén (enligt reportern): "Nu ska vi i varje fall bli bättre. Och då räcker det inte bara med att kamma håret och försöka vara saklig. Vi måste helt enkelt bli mindre flummiga."

Är det inte samma sak att försöka vara saklig och att inte vara flummig? Achréns uttalande verkar vara ett exempel på det partiet ska sluta med.

Snigelöversättning

Sofi Oksanens roman Puhdistus fick Runebergspriset idag. I december fick hon Finlandiapriset. Nu tillkännages det att bokens ska ges ut på svenska - om ett år!

365 dagar för att översätta cirka 370 sidor - det måtte vara ett långsamhetsrekord.

Exponentiell uppvärmning

Så där en gång i veckan får vi höra att klimatförändringen sker snabbare än vi hittills har trott. Jag är inte riktigt säker på vad man jämför med. Menar man att den sker snabbare än man trodde när man senast rapporterade att den sker snabbare än man trodde när man dessförinnan rapporterade att den sker snabbare än man trodde osv.?

Ett Folkparti – inte folkets parti!

Många finlandssvenskar (jag t.ex.) har haft en egendomlig inställning till Svenska folkpartiet. Även om vi inte är partimedlemmar har vi tyckt att partiets agerande angår oss. Vi reagerar när Stefan Johansson avpolletteras eller återinstalleras, eller när Maria Björnberg-Enckell gör bort sig på sin blogg. Liksom vi tyckte att det var konstigt när en del partikoryféer ansåg det absurt att Elisabeth Rehn ställde upp i presidentvalet 1994 – eller när man inte ville ha Eva Biaudet som presidentkandidat 2006.

När ska vi lära oss inse att SFP är ett parti bland de andra, och att vad partiledningen gör är en affär mellan den och medlemmarna? Vi kan rösta i nästa val eller låta bli, men vi som inte är medlemmar har ingenting att säga till om när det gäller partiets beslut, lika litet som varje finsk medborgare anser att det är hans eller hennes sak vem Vänsterförbundet eller Kristdemokraterna väljer till ordförande.

Därför har vi inte heller någon talan när SFP besluter skära ner presstödet till dagstidningarna och i stället satsar på sitt interna organ Medborgarbladet. Det var helt riktigt att Ulla Achrén avfärdade hela historien med motiveringar som var som hämtade ur Alice i Underlandet. Beslutet angår ju – som sagt – inte oss vanliga väljare.

"Summa justitia, summa injuria."

Det är betecknande för Gazakrisen (liksom för Mellanösternproblematiken över huvud taget) att utomstående betraktare som valt att ta ställning för den ena eller andra parten nästan uteslåtande uppehåller sig vid motpartens övergrepp. Ingen verkar vilja framhålla det värdefulla som den "egna" sidan, den sida man sympatiserar med, försöker åstadkomma. Det är kanske för att det inte är lätt att få syn på något värdefullt.

Både parterna verkar vara fångade i en hämndens spiral (även om hämnden ges olika former från de två sidorna).

En ytlig föreställning är att hämnd är en strävan att återställa rättvisa. Den här föreställningen hänger ihop med en annan föreställning: att hämnden alltid, eller normalt, riktar sig mot dem som är skyldiga till en förbrytelse. Men så är det nästan bara i Vilda västern-filmer. I praktiken går de flesta hämndaktioner ut över oskyldiga offer. Man förgriper sig på dem som är sårbarast eller på dem som finns närmast till hands.

Men ju mera man försöker förverkliga denna typ av "rättvisa", desto större blir de oförrätter båda sidorna utsätts för.

Hamas beskjuter civila israeler, Israel sätter inte fingrarna emellan då kriget går ut över civila palestinier, sedan står Europas judar i turen osv. Lika gärna kunde jag gå och krossa grannens fönster för att uttrycka min vrede mot Hamas eller Olmert. Gannen är lika oskyldig som civila israeler eller palestinier. (Även om man kan säga att vuxna israeler har en liten gnutta större ansvar: de har frihet att kritisera sin regering. En palestinier lär inte kunna kritisera Hamas om livet står honom kärt.)

Palestinierna kommer med all sannolikhet att låta sin förbittring gå ut över Israel snarare än Hamas. Hämndkänslor har en tendens att följa etniska gränser.

Det är förståeligt om de som är indragna i konflikten har svårt att hålla sina känslor i styr. Men det är mera svårförlåtligt om vi som betraktar skeendena utifrån låter oss ryckas med i hämndens hejarklack. Vare sig mot israeler eller palestinier.

Om Gaza och behovet av att inte ta parti

Tragedin i Gaza är som ett Rorschachtest. Hur vi ser den återspeglar våra egna attityder. Vi väljer vad vi tror på, vilkendera sidans lögner eller övergrepp vi är redo att bortse från. Alltför mycket i parternas agerande är obegripligt för att det ska vara möjligt att bilda sig en väl underbyggd föreställning.

Är det blockaden som motiverar raketerna, eller är det raketerna som motiverar blockaden?

Vad tror sig Israel kunna uppnå genom att beskjuta en FN-skola, en klinik, ett sjukhus, ett FN-lager med förnödenheter osv?

Är kriget en del av den israeliska valkampanjen? Och i så fall: vill Hamas hjälpa Netanyahu att vinna valet? Varför stöder över 90 % av israelerna regeringens agerande? Är båda parterna rädda för fred?

Varför släpper Israel inte in journalister?

Hur förhåller man sig inom Hamas till det faktum att raketbeskjutningen leder till att palestinska civila blir dödade? Är man ute efter att provocera attacker mot civila – i hopp om att världsopinionen ska bry sig mera om vad som sker med de palestinska barnen än Hamas själv bryr sig om det? Och i så fall: hur kan Israel låta locka sig i den fällan?

Har Israel blivit en mordisk psykopat? Men i så fall: varför vill man provocera en psykopat? (Det finns en tendens att inte skärskåda Hamas agerande. Bakom den döljer sig en oreflekterad rasism: man föreställer sig att palestinier inte är kapabla att agera överlagt, att deras aktioner är rent känslomässiga.)

Frågorna fortsätter i det oändliga. Det hindrar inte att många i vårt land har en bestämd uppfattning om hur konflikten ska förstås. Det bottnar kanske i ett behov av att verkligheten ska vara enkel och gripbar.

Men det här är kanske en situation där man borde avhålla sig från att ta ställning. Blir inte varje ensidigt fördömande av den ena parten en uppmuntran till den andra, och därigenom en uppmuntran till fortsatt krig?

Finlandssvensk främlingsskräck

Svenska Yle gjorde nyligen en undersökning av vad finlandssvenskarna upplever som hotfullt. Resultatet var skrämmande: 9,1 % av de svarande tyckte att en flyktingsinvasion var det största av sju angivna hot (bland vilka man fick välja flera alternativ).

(http://yle.fi/svenska/nyheter/artikel.php?id=147798)

Med andra ord: nästan var tionde finlandssvensk tyckte att hotet om en invasion av flyktingar var ungefär lika skrämmande som klimatförändringen eller finanskrisen. Det var mera skrämmande än militära konflikter.

Den fråga som inställer sig är: vad är en flyktinginvasion? Vilka visioner är det man målar upp för sig?

Jag vet inte exakt vad som avses, men det verkar klart att svaret uttrycker en diffus främlingsfientlighet. Vi finlandssvenskar brukar slå oss för bröstet och berömma oss för vår öppenhet för det främmande, men tydligen går var tionde ibland oss omkring och är rädd för flyktingar.

(Citat ur Merja Ellefsons avhandling Staten är vår herde god som handlar om några svenska tidningar under 30-talet, alltså den tid när antisemitismen gjorde sig bred i Europa: "Ordet 'flyktinginvasion' är symtomatisk. Flyktingarna föreställs som en stor anonym massa som hotar att okontrollerat välla över gränsen och dränka allt i sin väg. Man ställer tydligt 'egna söners och döttrars' bästa mot utlänningars bästa. Att uttryckligen tala i termer av döttrar och söner visar hur staten likställs med nationen och hur nationen föreställs som en familj." ---- Är finlandssvenskarna på väg mot ett nytt trettiotal?)

Utöver det skrämmande i resultatet är det två saker som bör noteras:

(1) vad jag har kunnat märka har medierna över huvud taget inte reagerat på det här resultatet – "som vanligt" vill man säga. Det anses tydligen föga överraskande.

(2) de som gör sådana här gallupundersökningar inser inte att de själva har ansvar för de frågor de ställer. Genom den här undersökningen har de återuppväckt begreppet flyktinginvasion, och därigenom gjort sitt till för att införliva begreppet i människors sätt att gestalta sin omvärld.

Nomen est omen - lokalsamhällenas upplösning

I vårt land har man gått in för att lokalsamhällena ska handha uppgifter som de i vår tid knappast är mäktiga: det här gäller åtminstone sjukvården. Men i stället för att ändra sjukvårdens organisation har man beslutat att kommunerna ska slås ihop till onaturliga monsterhelheter för att klara av sina uppgifter.

Då är det väl helt följdriktigt att man i västra Åboland ratat vackra namnförslag som Havskrona eller Gullkrona och det praktiska Pargas till förmån för det otympliga, fyrstaviga och föga stadslika Väståboland. Namnet är lika ostadslikt som själva staden. (Finlandssvenskar tenderar att tänka bokstavligt: ett namn ska vara en varudeklaration. Man får vara glad att man i Väståboland inte valde att ta modell av det land som av Grekland tvingats anta namnet "Den före detta jugoslaviska republiken Makedonien". Det kunde ha blivit något i stil med "Stadbeståendeavdetidigarekommunernapargasnagu-korpohoutskärochiniö".)

Kanske andra kommuner borde ta exempel av Väståboland. Ifall kommunerna i helsingforsregionen går ihop kunde de ju vår huvudstad anta namnet "Mellannyland". Vasa + Korsholm kunde bli "Mellersta Österbotten". Osv.

Gott nytt år!