Saturday, March 21, 2009

Dinglande autonomi

I retoriken kring universitetsreformen i Finland dinglas löftet om autonomi framför universiteten som ett saftigt fläskben. Och det är självklart att kanslerer och rektorer känner det vattnas i munnen: det är framför allt ledningens makt som växer.

Om en utvidgning av autonomin verkligen är en så entydigt god sak, varför har den inte genomförts för länge sedan? Man vill skapa ett intryck av att statsmakten i sin godhet äntligen avstår från att godtyckligt och maktlystet blanda sig i universitetens inre angelägenheter.

Statsorganen är, när allt kommer omkring, den representativa demokratins verktyg. Genom lagar, förordningar, budgeter och administrativa beslut inverkar myndigheterna på maktspelet inom universiteten. När regleringen minskar förändras maktförhållandena. Utan tvivel kan detta föra mycket gott med sig. Säkert kommer det också att medföra förluster. Vem som förlorar och hur stora förlusterna blir är det för tidigt att bedöma – en stor farhåga är att näringslivet fyller upp det maktvakuum som staten lämnar efter sig. Men att dölja den här problematiken genom att tala om autonomi är taskspeleri.

När kungen under feodalsamhällets tid tillkännagav att han ville ge sina feodalherrar friare händer kan man tänka sig att meddelandet mottogs med blandade känslor av allmogen.

1 comment:

J P Rooos said...

Just det! Jag har också funderat på detta att rekorernas autonomi inte riktigt tycks vara samma sak som universitetssamfundets autonomi...