Långbacka och ”den anglosachsiska underhållningsteatern”

Ralf Långbacka fick i år det Tollanderska priset som utdelas av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Han är att gratulera till en välförtjänt utmärkelse.

I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.

Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.

Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.

Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.

Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.

Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.

En kombination av väggar, lås och nycklar

http://www.dixikon.se/bloggarna/en-kombination-av-vaggar-las-och-nycklar/

Tingen i oss

http://www.dixikon.se/bloggarna/tingen-i-oss/

Bättre och sämre veteraner?

Olav S. Melin skriver i HBL 2.1.10 om en finlandssvensk veteranorganisation som blev misstyckt över att veteraner från minoriteter som romer, tatarer och judar behandlades likvärdigt med finlandssvenskarna vid ett seminarium om minoriteter i Finlands krig. Seminariet ordnades av tankesmedjan Magma.

Organisationen skrev: "Våra veteraner är förvånade över att ni sätter finlandssvenskarna i samma grupp som judarna, tatarerna och romerna. Det borde ju inte finnas någon tvekan om var finlandssvenskarna har sina rötter och sitt medborgarskap."

Låt oss bortse från passusen om medborgarskap: alla finska medborgare är ju medborgare i lika hög grad oberoende av modersmål, religion eller etnisk tillhörighet. Det förstår säkert också de finlandssvenska veteranerna.

Däremot kan man möjligen diskutera frågan om rötter. De finlandssvenska veteranernas tankar har gått i kors. De verkar ha tänkt att valet att stöda Finlands försvarskamp var mindre självklart för judar, romer och tatarer än för finlandssvenskar på grund av deras etniska rötter. Den tanken uttrycker i sig en fördom. Men låt oss anta att den är riktig. I så fall innebar dessa minoriteters beslut att delta i kriget i högre grad ett frivilligt åtagande än etniska finländares beslut. Om det var så borde vi finländare känna större tacksamhet för minoriteternas insats än för övriga finländares.

Antingen var minoritetsmedlemmarnas insats lika värdefull som alla de andras. Så tänker jag. Men om man tänker som den finlandssvenska veteranorganisationen borde man dra slutsatsen att den var mera värdefull.

Ovälkommen i Schweiz?

En majoritet av schweizarna har röstat för att förbjuda minareter.

Kanske bäst att jag håller mig borta från Schweiz. Vem vet, schweizarna kan börja förarga sig på min finländska näsa.

Demokrati, paternalism eller vargflock

Se blogg.

"Debattglädje"

Det har väckt en viss uppmärksamhet att anonyma inlägg med nedlåtande kommentarer om luciakandidaternas utseende har publicerats på en webplats som upprätthålls av Svenska handelshögskolans studentkår (Helsingfors).

Nu är det kanske inte oväntat att folk har åsikter om kandidaternas utseende när det gäller en - nåja, utseendetävling. Men det jag fäste mig vid var webredaktionens kommentar. Man har tidigare krävt att debattdeltagarna skulle registrera sig (vilket betyder att redaktionen vet vem som skrivit ett inlägg också om det publiceras anonymt). Nu har man slopat kravet. Motiveringen var att debattglädjen blir större om deltagarna kan vara helt anonyma.

"Debattglädje" - till glädje för vem?

*

Debattglädjen lär stå särskilt högt i tak på Helsingin Sanomats websidor och på andra finländska debattfora. Det är främst hatet mot finlandssvenskar och invandrare som här är föremål för (anonym) glädje. (Om man nu är så full av genuin debattglädje - varför vill man då vara anonym? Tidigare blogg on anonyma debattörer, läs här.)

Flera kommentatorer har framkastat tanken att regeringens njugga inställning till finlandssvenska frågor skulle bero på att politikerna påverkats av dessa anonyma debattkampanjer. Detta har jag ändå svårt att tro. Tanken att våra politiker låter sig påverkas av anonyma inlägg förutsätter att de har förlorat omdömet. Må vara att våra politiker ofta är inkompetenta, och - som det har visat sig i år - korrupta; totalt omdömeslösa är de väl ändå inte.