New public management

 

Den svenske journalisten Maciej Zaremba har i Dagens Nyheter haft en väl underbyggd och slagkraftigt formulerad artikelserie om problemen i den moderna svenska sjukvården, som nu också utkommit som bok: Patientens pris.  

Artikelserien avslutas med ett citat av den norska professorn i ledningskunskap, William Brochs-Haukedal, om New public management, det idelogiska ok under vilket inte bara sjukvården i Sverige, utan också högskolväsendet i Finland och många andra länder, och snart kanske många andra förvaltningsgrenar tvingas verka:

New public management ... är ett opersonligt och auktoritärt system av budgetar, rutiner och mål som tar ifrån de anställda motivation och arbetsglädje... De har tvingats avstå från att engagera sig i sina kunder, klienter, patienter och elever. NPM har inga parametrar för alla möten med människor som ger mening i vardagen. Att engagera sig räknas inte. Det blir bara extra slitsamt. Då försvinner också den inre motivationen... Förfrämligandet av de anställda i offentlig sektor måste stoppas. Avveckla NPM och inför ledningsformer som främjar den anställdas engagemang i stället. (Ukeavisen Ledelse nr 28/2009.)

För en definition av New public management se http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Public_Management.

Romernas problem – en evig cirkel?

I HBL 27.4 intervjuas Europarådets generalsekreterare Thorbjørn Jagland om diskrimineringen av romer i Rumänien och Bulgarien. Reportern konstaterar att man inom Norden hävdat att problemet måste lösas på EU-nivå.

Jagland: ”Det är fel att säga att problemet ska lösas på EU-nivå. Alla nationalstater har ansvar för sina medborgare, inget fungerar om de inte tar sitt ansvar.”

Fråga: ”De här länderna är också medlemmar av Europarådet, kan ni inte sätta press på dem där?”

Jagland: ”Jag tror inte att det är rätt väg att gå att lägga skulden på dem och att peka finger. Det här är allas problem och de ska lösas gemensamt.”

Hur vill han ha det egentligen? Ska problemet hanteras gemensamt eller av varje stat skilt för sig? Reportern borde i alla händelser ha bett Jagland förtydliga sitt budskap – eller har hon bara återgett hans ord slarvigt?

Karius och Baktus i hjärnan

Vi kunde nyligen i HBL (24.3.2013) läsa om vården av depression hos unga. Enligt neurologen Eero Castrén är depressionsmediciner inte ett botemedel, utan de

öppnar ett slags fönster i hjärnan. När fönstret väl står på vid gavel är den vuxna hjärnan på nytt i ett stadium som påminner om hurdan den var i barndomen – beredd att ta in nya intryck och lära sig av dem. --- Hjärnan måste få information om vilka kopplingar i den som är önskvärda.

Det här är en bekant jargong och många läsare reagerar sannolikt inte på den. Men med litet eftertanke inser man att förklaringen inte kan förstås bokstavligt. Castrén uttrycker sig som om hjärnan var en självständig varelse som kan ta emot intryck, tillgodogöra sig information och själv göra kopplingar. Men hjärnan är förstås ett kroppsligt organ som fungerar enligt fysiologiska principer. Den är inte en levande varelse, den kan varken förstå vad man säger till den eller själv vidta några åtgärder.

                             Förklaringen är ett exempel på vad man kallar homunculus-tänkande – dvs ett försök att förklara människans förmågor genom att anta existensen av en liten varelse som gömmer sig inne i människan och styr hennes agerande. (Se också http://www.dixikon.se/bloggarna/hajar-med-kartor/ ) Homunculus får i själva verket två olika roller här: å ena sidan är det själva hjärnan som sägs ta emot information och rätta sig efter den, å andra sidan finns det en varelse i hjärnan som tittar ut genom fönstret som öppnar sig inne i hjärnan.

                             Förklaringen har ungefär samma grad av vetenskaplighet som berättelsen om tandtrollen Karius och Baktus som bor i tänderna och ställer till med hål. Det betyder givetvis inte att någondera berättelsen är värdelös: i bästa fall har de en pedagogisk funktion och får oss att agera ändamålsenligt.

Företagsvärlden behöver sina fördomar

 

HBL hade ett reportage (18.3.13) om försöken att motverka diskriminering av invandrare genom anonym rekrytering. Helsingfors stad är först i Finland med att pröva systemet. Däremot säger Ulla Groop, headhunter för privata företag, att idén inte är realistisk inom företagsvärlden: där ”sker en stor del av rekryteringen via sociala kontakter och genom att nätverka. Det sparar tid att välja någon man känner och litar på.”

                      Och sedan kommer höjdpunkten i hennes uttalande (förutsatt att reportern återger hennes ord korrekt):

Vi är ett litet land med många fördomar och vi vill ta det säkra före (sic) det osäkra. Vi vill veta vem det är vi rekryterar.

Det är inte klart vem ”vi” syftar på. Det är svårt att tänka att Groop syftar på sina egna fördomar. En fördom är en ogrundad övertygelse. I så fall skulle hennes ord betyda: ”Vi finner det klokast att basera våra beslut på ogrundade övertygelser”.

                             Vad hon avser är snarare företagsvärldens fördomar. Företagen föredrar tydligen att rekrytera sin personal utgående från ”bäste-bror”-relationer, från informella nätverk snarare än från begåvning och meriter. Det finns en föreställning om att affärsvärldens styrka är att man där till skillnad från den offentliga sektorn har förmågan att fatta kyligt rationella beslut oberoende av grumliga emotionella överväganden. Detta visar sig nu av allt att döma vara en fördom.

                             I det här sammanhanget påminns man om att affärsvärlden varit den samhällssektor som varit långsammast då det gäller att acceptera kvinnor på ledande ställningar – på den punkten är företagen som känt betydligt mera traditionsbundna än både de politiska partierna och kyrkan.

Paradoxen Wahlroos

Det finns ett amerikanskt talesätt: ”If you’re so smart, how come you’re not rich?” Frågan riktar sig till en person som självsäkert framför idéer om hur samhället borde vara organiserat, och tanken är att han borde rannsaka sig själv: om han verkligen är så klok som han ger sig ut för att vara, då borde han ju ha lyckats samla ihop en förmögenhet åt sig. Eftersom han inte har lyckats med det borde han ha vett att hålla mun. Det underförstådda antagandet är att en människa inte kan tänkas ha något annat bruk för sin begåvning än att försöka bli rik.

                      A propos Björn Wahlroos vill man ställa den motsatta frågan: ”If he’s not smart, how come he’s so rich?” Det paradoxala med Wahlroos är att han i sitt samhällstänkande rör sig i abstrakta rymder (se t.ex. Timo Harakkas recension av hans bok Markkinat ja demokratia – Marknader och demokrati -  i Helsingin Sanomat, eller min tidigare blogg), men att han som ekonomisk aktör är ytterst framgångsrik. Det ligger nära till hands att tänka sig, att hans praktiska framgångar vederlägger kritiken mot hans samhällssyn: om han är så verklighetsfrämmande som det sägs, hur kommer det sig då att han har lyckats bli så rik? Han har förvärvat rätten att vara stor i käften. Tydligen har han visat att människans agerande faktiskt låter sig förstås i entydigt ekonomiska termer, och att alla andra hänsyn är störande faktorer.

                      Det här ett vanligt felslut: man föreställer sig att någon som varit framgångsrik i affärsvärlden har goda förutsättningar att styra den s.k. statsskutan. Vad man då bortser från är att statens verksamhetsidé är något helt annat än den som konstituerar ett affärsföretag. Det är möjligt att finansvärlden, som utgör ett slags slutet system, kan bemästras utgående från antagandet om homo oeconomicus (även om jag antar att modellen också där har sina begränsningar). Att av detta dra slutsatser om hur det mänskliga samhället fungerar vore naivt.

                      För övrigt har både Warren Buffett (som har kritiserat republikanernas syn på beskattning och social rättvisa) och George Soros (som tar avstånd från marknadsfundamentalismen) en helt annorlunda samhällssyn än Björn Wahlroos – och de är många gånger rikare än han.