Ateistbussarna

"Gud finns knappast. Så sluta bekymra dig och njut av livet." ["Jumalaa tuskin on olemassa. Lopeta siis murehtiminen ja nauti elämästä."]

Så står det på några av stadens bussar i Helsingfors.

Jag har försökt sätta fingret på varför texten känns så fånig. (Det bör påpekas att jag inte är ateist - jag är religiöst obunden.)

Givetvis tycker jag inte att texten borde ha censurerats - men det faktum att en text inte borde censureras är inte i sig ett skäl att publicera den.

Vad är det, för det första, vi ska sluta bekymra oss för? Klimatförändringen? Människohandeln? Situationen i Darfur? Gaza? Irans kärnvapen?

Tänker man att en anonym bussreklam ska ha en genomgripande inverkan på människors livssyn? "Jasså, på det viset? Nå då så!" (Med ordet "knappast" blir det hela dessutom en halvmesyr - en hypotes som man inte helhjärtat vågar stå bakom.)

Budskapet för tanken till Dostojevskijs "Om Gud inte finns så är allting tillåtet". Här i versionen: "Gud finns sannolikt inte, så allting är sannolikt tillåtet." Och därmed kommer man att tänka på vulgäruppfattningen om förhållandet mellan religion och moral: det enda skälet till att vi lägger band på vår omåttliga själviskhet är rädslan för eviga straff. Är det en sådan livssyn ateisterna vill bli identifierade med? "Ta för er bara, samvetet är en vidskepelse."

(Förhållandet religion - moral är väl snarare det motsatta: den mänskliga förståelsen av Gud är delvis betingad av vår förståelse av det goda. Rättare hade varit att säga: "Om allt är tillåtet så finns det ingen Gud.")

Tråkighetens paradox

Livet är fascinerande och fasansfullt. Därför är det anmärkningsvärt att vi tidvis kan vara uttråkade, liknöjda, oberörda. Trots allt.

Dumma djur?

Det finns olika åsikter om djurs (t.ex. katters) intelligens. En sak verkar ändå obestridlig: djur begår inte dumheter.

(Detta säger något om vad frågan om djurens intelligens betyder.)

Utopin som mardröm

Av en slump kom jag att se Henry Selicks dockanimation Coraline, en film som inte verkar ha fått någon större uppmärksamhet. Med sin dialog, sitt reflektionsdjup, sin visuella fantasi ställer den definitivt den överreklamerade, förutsägbara, disneyfierade, gäspningsframdrivande animationsfilmen Wall-E i skuggan.

Filmen är en saga om hur lustprincipen kolliderar med realitetsprincipen. Handlingen väcker associationer i olika riktningar: Hans och Greta, Kubricks The Shining, The Stepford Wives, Lewis Carrolls Through the Looking-Glass. Den kan också ses som en omvänd Pinocchiosaga. Hjältinnan är en 11-årig flicka – en skarpsynt, snabbtungad kvinnlig Holden Caulfield – som, uttråkad av livet med sina stressade föräldrar, upptäcker en spegelvärld där hennes föräldrar förekommer i vad som förefaller vara en idealversion. Utopin visar sig ändå, som så ofta, vara betydligt kusligare än verkligheten.

Dockan som spelar Coraline borde nomineras för en Oscar – hon fångade perfekt in 11-åringens mimik.

Vad de 7-8-åriga flickorna i publiken tänkte vet jag inte. Det är definitivt ingen barnfilm, även om det finns en utbredd föreställning om att animationsfilmer alltid riktar sig till barn.

TV-nytts sjukhusvisioner

Finlandssvenska TV-nytt rapporterade idag om att Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt hade försummat sin skyldighet att ge vård åt en ätstörningspatient inom den tid lagen föreskriver. Inslaget illustrerades med scener från en operationssal.

Man frågar sig hur man vid TV-nytt föreställer sig att vården av ätstörningar går till – eller vilken föreställning man gör sig om vad det är att illustrera en nyhetsrapport. (”Sjukhus som sjukhus” tänkte man tydligen.)

Makten och synligheten

Politiker brukar säga att de inte är intresserade av makt. Partiernas svårigheter att nominera kandidater till EU-valet bekräftar det här påståendet. Det är svårt att få etablerade politiker att byta ut en plats i riksdagen mot en plats i EU-parlamentet. I EU-parlamentet har de visserligen större möjligheter att inverka, men som riksdagsmän i hemlandet har de en större synlighet i medierna.

***

Att SFP mot alla odds lyckades behålla ett mandat i EU-parlamentet beror sannolikt på att partiet fick röster av många som inte brukar rösta på SFP. Partiet lyckades samla finlandssvenskar av olika schatteringar. Sannfinländarnas antisvenska kampanj kan ha hjälpt till, men en viktigare faktor var troligen Centerns språkimperialism som framkallade en försvarsreaktion.

***

När ett parti går tillbaka i ett val brukar anhängarna förklara det med att partiet ”inte lyckats få fram sitt budskap”. Anta att alla partier lyckas få fram sitt budskap på en och samma gång. I så fall kommer röstsumman att stiga över 100 %.

Nätpirater och salttullar

Signaturen Stall Mälkers frågade om min inställning till piratpartiets program, efter att jag hade diskuterat den finländska inställningen till laglydighet (bloggen ”Språklagen och verkligheten” 15.4.09).

Jag har svårt att känna starkt vare sig för eller emot nätpiratism. Jag kan förstå att förbudet mot nerladdning har svag legitimitet i mångas ögon. För det första är det svårt att kontrollera att lagen följs. Det leder till att bestraffningarna blir mera eller mindre slumpmässiga. För det andra verkar det omotiverat att skivbolagen ska ta ut vinster för en insats som den nya tekniken egentligen har gjort överflödig. Systemet påminner om forna tiders salttullar: man slog fäste vid flodmynningarna och tog betalt för att låta folket i inlandet hämta in salt – man mätte alltså ut en vinst utan att tillföra ett mervärde. Men å andra sidan är det ohållbart att upphovsmännen inte ska få ersättning för sina insatser. De skapar onekligen ett mervärde. Upphovsrätten har alltså två motsatta värden.