Wednesday, August 24, 2011

Invandringskritik eller invandrarkritik?

”Du sökte en arbetstagare och fann en människa – du är besviken.” - Astrid Thors

I en debatt härom veckan i tv-programmet Tredje statsmakten möttes Li Andersson från Vänsterförbundet och Wille Rydman från Samlingspartiets ungdomsförbund. Rydman har blivit känd för sina invandringskritiska ställningstaganden. Li Andersson var samlad och slagfärdig, men debatten blev inte så lyckad. Rydman, det måste sägas till hans fördel, har en hovsam debattstil, och här blev han i det närmaste överkörd av sin motpart som – så föreföll det – fick flankstöd av debattledaren. Det var som om de andra två var rädda för att låta honom lägga ut sina åsikter. Enligt min uppfattning var den rädslan obefogad. Det hade varit intressantare om hans åsikter i stället blivit vädrade och bemötta.

Debatten gav upphov till ett par reflektioner.

Rydman välkomnade att det nu blivit tillåtet att ta upp problem kring invandringen. Han har rätt i att det är viktigt att problemen diskuteras öppet. Det har onekligen funnits en tendens att hyscha ner de olika svårigheter invandringen kan ge upphov till, en tendens som är ännu tydligare i Sverige än hos oss. Problemen försvinner ju inte för att de förtigs, tvärtom kan detta leda till att motsättningarna skärps (jfr Sannfinländarnas valframgång).

Oviljan att ta upp problemen beror delvis, tror jag, på att man underlåter att skilja mellan invandringskritik och invandrarkritik. Den här sammanblandningen gör man sig skyldig till från båda hållen. Vad man borde inse är att om det uppstår problem mellan finländare och invandrare så beror det inte på att det är något fel på invandrarna eller vissa invandrargrupper som sådana, desto mer än det beror på att det är något fel på finländare som sådana. De konflikter som uppstår är kanske ofrånkomliga i mötet mellan människor med olika kulturella koder, olika erfarenheter, olika levnadsvillkor.

En annan anledning till att debatten tystats ner är att de opinionsledande kretsarna i vårt land sällan har förstahandskunskap om de friktioner som kan uppstå mellan etniska grupper i invandrartäta förstäder. Eliten och en stor del av exempelvis Sannfinländarnas väljare lever i olika verkligheter. Förstädernas människor har känt att ingen lyssnar på dem.

Fast egentligen är det vilseledande att tala om problemen med invandringen som om det rörde sig om en enhetlig, avgränsad uppsättning problem. Problemen uppstår i bestämda situationer. Vad vi kan hoppas är att de berörda anefter lär sig komma till rätta med de varierande konflikter som uppstår.

Rydman ville ta avstånd från talet om hatskriverier på nätet. Så länge debattinläggen inte uppmanar till våldshandlingar ville han i yttrandefrihetens namn inte fördöma dem. Här uttryckte han ett vanligt missförstånd av yttrandefriheten. Man kan fördöma ett yttrande utan att vilja förbjuda det. Ett ställningstagande är något man kan vara oenig om. Ja, hela meningen med en fri debatt ligger ju i ett kritiskt utbyte av ståndpunkter.

(Jag har skrivit om några missförstånd kring yttrandefriheten i artikeln ”Yttrandefriheten ett livsvillkor för kulturen”, niin & näin 2011: 2.)

Thursday, August 11, 2011

Själen igen

Min vän C skriver med anledning av min föregående blogg:

”Jag misstänker att de flesta av mina bekanta skulle säga att själens roll i uttryckssätt ss. ‘att bli kränkt i djupet av själen’ och ‘att lägga sin själ i arbetet’ är ungefär som svordomarnas i uttryckssätt ss. ‘att bli förbannat arg’ och ‘att vara än jäkla bra arbetare’. Jag misstänker att mina bekanta skulle påpeka att de två uttryckssätten kunde omskrivas mha. ordet ‘hjärta’ utan att man förlorar något. De skulle kanske också peka på uttryck ss. ‘det får mitt hjärta att brista’ och mena att de närmast är att betrakta som (nästan humoristiska) hyperboler. De skulle säga: ‘Egentligen talar vi inte alls om hjärtat/själen när vi säger sådant. Det är bara dumma gamla talesätt - som att tala om tandtroll, änglavakt, kaffemask...’”

Det är klart att de uttryck jag nämnde ofta bara är talesätt. Ofta fungerar de hyperboliskt, alltså som ett slags dramatiserande överdrifter. Men en överdrift förutsätter att uttrycket har en ”grundanvändning”, som inte utgör en överdrift. Vi förstår uttryck som ”Det här brödet är hårt som sten”, ”Du gör mig galen”, ”Jag är dödstrött” därför att vi vet hur hårda stenar är, att människor kan bli galna, eller att trötthet ofta är förbunden med sjukdom och död.

När vi säger att någon lägger in sin själ i sitt arbete menar vi oftast bara att hon är mycket entusiastisk, ivrig eller samvetsgrann. Hon är ”uppslukad” av sitt arbete. Efter en tid kanske hon tröttnar och byter till något annat. Det här är psykologiska bestämningar. Men en människa kan också se sitt arbete som en livsuppgift. Då är det inte beroende av hennes entusiasm. Hon skulle se det som ett svek att byta uppgift. Jag tror att när människor blir utbrända (som Mamma Linda i kommentaren till min blogg) så beror det ofta (inte alltid) på att de ser på sitt jobb på det här sättet. De uppfattar det som ett kall, som något större än de själva.

C fortsätter:

”Så vad skulle du säga under temat ‘Att tala om själen är inte att prata strunt’? Kanske tala om det ogripbara i människan och hennes liv? (Ordet ‘djup’ skulle säkert bli viktigt? Djupa tankar, djupa känslor, djupa förändringar, djupa människor, djupsinnigheter, djup i samband med konsten... )”

Ja, jag tror att begrepp som det ogripbara eller det som går djupt i en människa har med det här att göra. Än en gång: här handlar det inte om det ”djupa” i psykoanalysens mening, utan vad jag vill kalla ett moraliskt djup. ”Moral” uppfattas ofta som en fråga om spelregler: reglerna behövs för att samhällslivet ska fungera friktionsfritt, de gagnar ”det gemensamma bästa”. Men det här sättet att betrakta moraliska angelägenheter är ytligt. När moralen uppfattas som en fråga om spelregler betyder det att allting går att ersätta, allt har ett bytesvärde. Om jag skadar dina intressen kan jag ersätta dig och så är vi tillbaka där vi började. Det här bortser från att det finns saker i vårt liv som är oåterkalleliga. Om jag svikit en medmänniska kan jag inte få det ogjort genom att betala ersättning.

Jag kan inte heller prioritera bort någon som är beroende av mig. Ändå kan jag tvingas till det. Jag tror att det här ofta gör vårdyrken slitsamma.

Jag kan också lockas att svika mig själv: det jag står för, det som ger mitt liv mening, för någon vinnings skull. Men då lurar jag mig själv. Innebörden av Jesu fråga ”Vad gagnar det en människa om hon vinner världen men förlorar sin själ?” kan bli aktuell för envar av oss, vare sig vi förknippar själen med odödligheten eller inte.

Saturday, August 6, 2011

Själen – finns den?

Duncan MacDougall var en amerikansk läkare som gick till historien genom att hävda att själen väger 21 gram. Han kom till sitt resultat genom att väga tuberkulospatienter före och efter dödsögonblicket. De hade i genomsnitt blivit 21 gram lättare. Eftersom hundar inte genomgick en motsvarande viktförlust slöt sig MacDougall till att det var den flyende själen som förorsakade förändringen.

Eller som Falstaff Fakir uttryckte saken:

”Kroppen är den största delen
med ett litet hål för själen.”

MacDougall gjorde sina mätningar år 1901. Andra forskare har inte lyckats upprepa resultatet.

MacDougall nämns i en bokrecension av Gitte Lauströer i HBL 3.8.2001. Hon skriver om en bok av den tyske vetenskapsjournalisten Thomas Vasek, där han granskar frågan om själens existens i filosofihistoriens ljus.

Frågan om själens existens kan förefalla djup, men är i själva verket förvirrad. Det brukar sägas att ingen neurolog har lyckats finna bevis på den mänskliga själens existens eller dess lokalisering i hjärnan. Men om man åberopar deras iakttagelser är man offer för samma förvirring som MacDougall. Förvirringen bottnar i att man å ena sidan utgår från att själen är något övernaturligt, något radikalt annorlunda än våra kroppsliga organ, men samtidigt föreställer sig att den ska kunna gå att påvisa genom empiriska observationer.

Att tala om själen är inte att ställa sig i konflikt med vetenskapen. Föreställningen om människans själ är inte en empirisk hypotes. Kontrasten själ – kropp är en begreppslig kontrast, inte en vetenskaplig. Ordet ”själ” hämtar sin mening ur den diskurs (det språkliga sammanhang) där det har en roll. Det uttrycker ett perspektiv på människans liv. Vi talar om att vinna världen men förlora sin själ, att en människa blir kränkt i djupet av sin själ, att någon lägger in sin själ i sitt arbete. De här uttryckssätten är förbundna med uppfattningen att människans tillvaro inte helt låter sig fångas in i psykologiska termer utan att den också har en moralisk dimension: varje människa har ett okränkbart värde, varje människa har ansvar inför andra, en människas liv kan vinna eller förlora sin mening.

Någon invänder kanske att talet om själ i de här uttryckssätten är bildligt, att ordet i dess bokstavliga mening ”helt enkelt” betecknar en övernaturlig substans som lever vidare efter kroppens död, att den moraliska användningen av ordet ”själ” är baserad på det övernaturliga begreppet. Och att detta är den substans vars existens man vill förneka när man säger att människan inte har någon själ.

Tanken på själens odödlighet är förknippad med många frågor som det skulle föra för långt att gå in på här. Det borde ändå vara uppenbart att denna tanke är beroende av föreställningen om människan som en moralisk varelse. Förståelsen av människans jordeliv ger mening åt föreställningen om det eviga livet, och inte tvärtom. Och det är genom den moraliska användningen av ordet ”själ” som den religiösa blir begriplig.