Invandringskritik eller invandrarkritik?

”Du sökte en arbetstagare och fann en människa – du är besviken.” - Astrid Thors

I en debatt härom veckan i tv-programmet Tredje statsmakten möttes Li Andersson från Vänsterförbundet och Wille Rydman från Samlingspartiets ungdomsförbund. Rydman har blivit känd för sina invandringskritiska ställningstaganden. Li Andersson var samlad och slagfärdig, men debatten blev inte så lyckad. Rydman, det måste sägas till hans fördel, har en hovsam debattstil, och här blev han i det närmaste överkörd av sin motpart som – så föreföll det – fick flankstöd av debattledaren. Det var som om de andra två var rädda för att låta honom lägga ut sina åsikter. Enligt min uppfattning var den rädslan obefogad. Det hade varit intressantare om hans åsikter i stället blivit vädrade och bemötta.

Debatten gav upphov till ett par reflektioner.

Rydman välkomnade att det nu blivit tillåtet att ta upp problem kring invandringen. Han har rätt i att det är viktigt att problemen diskuteras öppet. Det har onekligen funnits en tendens att hyscha ner de olika svårigheter invandringen kan ge upphov till, en tendens som är ännu tydligare i Sverige än hos oss. Problemen försvinner ju inte för att de förtigs, tvärtom kan detta leda till att motsättningarna skärps (jfr Sannfinländarnas valframgång).

Oviljan att ta upp problemen beror delvis, tror jag, på att man underlåter att skilja mellan invandringskritik och invandrarkritik. Den här sammanblandningen gör man sig skyldig till från båda hållen. Vad man borde inse är att om det uppstår problem mellan finländare och invandrare så beror det inte på att det är något fel på invandrarna eller vissa invandrargrupper som sådana, desto mer än det beror på att det är något fel på finländare som sådana. De konflikter som uppstår är kanske ofrånkomliga i mötet mellan människor med olika kulturella koder, olika erfarenheter, olika levnadsvillkor.

En annan anledning till att debatten tystats ner är att de opinionsledande kretsarna i vårt land sällan har förstahandskunskap om de friktioner som kan uppstå mellan etniska grupper i invandrartäta förstäder. Eliten och en stor del av exempelvis Sannfinländarnas väljare lever i olika verkligheter. Förstädernas människor har känt att ingen lyssnar på dem.

Fast egentligen är det vilseledande att tala om problemen med invandringen som om det rörde sig om en enhetlig, avgränsad uppsättning problem. Problemen uppstår i bestämda situationer. Vad vi kan hoppas är att de berörda anefter lär sig komma till rätta med de varierande konflikter som uppstår.

Rydman ville ta avstånd från talet om hatskriverier på nätet. Så länge debattinläggen inte uppmanar till våldshandlingar ville han i yttrandefrihetens namn inte fördöma dem. Här uttryckte han ett vanligt missförstånd av yttrandefriheten. Man kan fördöma ett yttrande utan att vilja förbjuda det. Ett ställningstagande är något man kan vara oenig om. Ja, hela meningen med en fri debatt ligger ju i ett kritiskt utbyte av ståndpunkter.

(Jag har skrivit om några missförstånd kring yttrandefriheten i artikeln ”Yttrandefriheten ett livsvillkor för kulturen”, niin & näin 2011: 2.)