SFP och lagligheten

Ulla Achrén säger i en radiointervju (med anledning av fallet Magnus Ehrnrooth) att SFP "givetvis" inte i EU-valet kan ställa upp kandidater som bryter mot lagen.

Hallå! Hur var det med Patrick Wingrens snusförsäljning? Höll den sig inom ramen för gällande lagstiftning - vad man än må anse om snuslagen? Är det inte rentav på den som Wingrens berömmelse framför allt baserar sig?

Flummet och SFP

I HBL 7.2.09 säger SFP:s partisekreterare Ulla Achrén (enligt reportern): "Nu ska vi i varje fall bli bättre. Och då räcker det inte bara med att kamma håret och försöka vara saklig. Vi måste helt enkelt bli mindre flummiga."

Är det inte samma sak att försöka vara saklig och att inte vara flummig? Achréns uttalande verkar vara ett exempel på det partiet ska sluta med.

Ett Folkparti – inte folkets parti!

Många finlandssvenskar (jag t.ex.) har haft en egendomlig inställning till Svenska folkpartiet. Även om vi inte är partimedlemmar har vi tyckt att partiets agerande angår oss. Vi reagerar när Stefan Johansson avpolletteras eller återinstalleras, eller när Maria Björnberg-Enckell gör bort sig på sin blogg. Liksom vi tyckte att det var konstigt när en del partikoryféer ansåg det absurt att Elisabeth Rehn ställde upp i presidentvalet 1994 – eller när man inte ville ha Eva Biaudet som presidentkandidat 2006.

När ska vi lära oss inse att SFP är ett parti bland de andra, och att vad partiledningen gör är en affär mellan den och medlemmarna? Vi kan rösta i nästa val eller låta bli, men vi som inte är medlemmar har ingenting att säga till om när det gäller partiets beslut, lika litet som varje finsk medborgare anser att det är hans eller hennes sak vem Vänsterförbundet eller Kristdemokraterna väljer till ordförande.

Därför har vi inte heller någon talan när SFP besluter skära ner presstödet till dagstidningarna och i stället satsar på sitt interna organ Medborgarbladet. Det var helt riktigt att Ulla Achrén avfärdade hela historien med motiveringar som var som hämtade ur Alice i Underlandet. Beslutet angår ju – som sagt – inte oss vanliga väljare.

Hellre en hederlig tjuv

Stefan Johansson, en funktionär i Svenska folkpartiet, gör bort sig på en mottagning på svenska ambassaden, genom att tafsa på obekanta kvinnor. Maria Björnberg-Enckell, ledande politiker inom samma parti, söker i sin blogg en förklaring till hans beteende. Exakt vad hon har sagt är inte klart, men tydligen ansåg hon att förklaringen låg i hans klassbakgrund eller i att han var hemma från skärgården. Hon sade tydligen å ena sidan att han inte var inkommen i ”de finare koder” som gäller vid sådana här tillfällen, å andra sidan att han inte hörde till dem som hade fått lära sig att behärska sig, sitta raka i ryggen osv.

Jag misstänker att hon trodde sig urskulda hans handlande, alltså att inlägget skulle uppfattas som välvilligt. Men därigenom blir det i själva verket mera nedlåtande. Det var inte en upprörd reaktion, utan var ett genuint uttryck för hennes samhällssyn, en syn som hon tydligen räknade med att andra skulle dela. (Jag vet inte om de var så, men så förefaller det.)

Av någon anledning för det här fallet mina tankar till något som inträffade för flera år sedan (utan likheter i övrigt). En flicka från Finland hade rest till USA som utbyteselev, men avbröt sitt besök. Modern krävde att de skulle få pengarna tillbaka, eftersom dottern hade placerats i en svart familj. Det som gjorde intryck på mig var inte moderns rasism som sådan, utan den aningslöshet med vilken hon tog för givet att andra skulle anse att hennes klagomål var befogat: ”Det måste ju alla förstå att en finsk flicka inte ska behöva bo i en svart familj.”

I en viss mening gick moderns rasism djupare än den gör hos medlemmarna av Ku Klux Klan. De skäms trots allt över sin rasism inför omvärlden, inför varandra, och kanske i grunden också inför sig själva. Varför skulle de annars gömma sig i sina kåpor? Den finska kvinnan paraderade däremot stolt och aningslöst sin rasism på öppen gata.

(Jag kommer också att tänka på ett helt annat fall. En bekant till mig i Ekenäs blev en gång av med sin cykel. Ett år senare hade tjuven ställt tillbaka cykeln, visserligen illa medfaren och tillknycklad. Nu är jag rädd för att tjuven intalade sig att han därigenom inte egentligen hade stulit cykeln. Och jag tänker att jag definitivt skulle föredra en hederlig tjuv som inför sig själv tillstår att han är en tjuv och inte försöker lämna tillbaka sitt stöldgods efter ett år.)

Wallin och lyxen av ett samvete

Jag lyckas inte lägga Wallinfrågan bakom mig. I offentligheten diskuteras hans förflutna som om han hade gjort sig skyldig till någonting förgripligt när han på 1970-talet skrev sovjetfientliga artiklar. Men det har inte framkommit att artiklarna skulle ha innehållit några osanningar, eller över huvud taget något som inte vid den tiden var allmänt bekant i vårt land – även om det inte var allmänt erkänt.

Är det så här man resonerar: om många flera hade varit lika uppriktiga som Wallin på 70-talet så hade det gått illa för vårt land: även om inga sovjetiska tanks hade kommit rullande, så hade vi i vart fall fått räkna med noter från Kreml, kanske ekonomiska sanktioner osv. Så Wallins brott bestod i att han unnade sig lyxen av ett samvete som alla inte kunde unna sig. Han svek skammens enhetliga front.

Är det alltså så man tänker?

(Låt mig för att undvika missförstånd påpeka att jag inte är och aldrig har varit en anhängare av Konstitutionella högerpartiet.)

Wallin, Torvalds och sanningen

Richard Brander jämför i HBL 21.8.07 Stefan Wallins och Nils Torvalds politiska bakgrunder. Wallin tillhörde de konstitutionella och framförde sovjetkritiska åsikter, medan Torvalds var vänsterkommunist. Enligt rubriken är Torvalds inte den "enda ytterlighetsmannen i sfp". Och på sätt och vis stämmer det: på 1970-talet ansågs man vara en ytterlighetsperson om man yrkade på att presidenten skulle väljas i grundlagsenlig ordning, och om man framförde åsikten att Sovjetunionen var en diktatur.

Det konstiga är att Brander skriver: "Skillnaden mellan de två är närmast att Wallin från början valde den vinnande sidan i den stora kampen mellan olika samhälleliga idéer."

Det finns, vad jag kan se, en annan inte oväsentlig skillnad mellan dem: det Wallin skrev om Sovjetväldet var väl på det stora hela sant, medan Torvalds framförde osanningar. Detta har Torvalds själv medgett: han har förklarat att han lämnade redaktörsskapet för Enhet för att han inte längre ville skriva saker han inte trodde på. Wallin har däremot inte ändrat åsikt.

Brander får det att låta som om det inte fanns någon sanningsfråga - allt handlar bara om maktrelationer, om vinnare och förlorare. Men det finns många män och kvinnor som bryr sig om sanningen för dess egen skull. Torvalds är tydligen en av dem.