Saturday, July 11, 2009

"Mina föräldrars roman"

Läser Mina föräldrars roman av Arvid Järnefelt, i Thomas Warburtons ypperliga översättning.

(Järnefelts mor Elisabeth var ryska. Fadern Alexander var hög tjänsteman i storfurstendömet. Arvid J. - 1861-1932 - var författare och tolstojan. Han var bror till konstnären Eero Järnefelt och svåger till Jean Sibelius.)

Boken är en dramatiserad memoar av författarens föräldrar. De hade en central roll i finskhetssträvandena före sekelskiftet. Deras hem var ett centrum för kulturell och ideologisk debatt. Man stiftar bekantskap med författare som Juhani Aho (som fick skrivlektioner av Elisabeth) och Minna Canth, fennomaner som Yrjö Koskinen och Agathon Meurman, utopister som Matti Kurikka m.fl.

Texten har en styrka som är svår att förklara. Den förlorar aldrig kontakten med det som är centralt i livet, står i omedelbar beröring med livets nerv. Inga käpphästar, inga abstraktioner, ingen sensmoral. Den kännetecknas av ett slags engagerad objektivitet: människorna tecknas med sympati och med ett skarpt öga och öra, men författaren röjer aldrig var han själv står i relation till tidens konflikter. (Med objektivitet menar jag ett drag i själva framställningen, det är inte en bedömning som baserar sig på en jämförelse mellan text och verklighet.)

Boken kom ut 1929. Man är böjd att säga att en sådan bok inte skulle skrivas idag. Inte för att boken är föråldrad (även om många av de förhållanden som beskrivs är radikalt annorlunda), tvärtom ligger den mera ”i tiden” än mycket av det som skrivs idag, i den meningen att det mänskliga alltid ligger i tiden. (Jag menar inte att en sådan bok inte skulle kunna skrivas, men ingen skulle komma på tanken att göra det.)

No comments: