Ett språk – en själ

På ett sjukhus i Uppsala har cheferna reagerat mot att två anställda talat finska med varandra på arbetstid. Ens första reaktion är att man blir förbluffad över att detta kan upplevas som ett problem. Sedan slår det en att chefernas reaktion är ett uttryck för den förvirring användningen av flera olika språk kan ge upphov till i ett samhälle där man är van vid att alla talar samma språk. Man vet inte hur man ska förhålla sig till en sådan situation.

(Fast det är kanske inte en tillfällighet att det förgripliga språket var just finska. Om de anställda hade talat engelska sinsemellan hade det knappast lett till samma uppståndelse. Engelska betraktas inte i Sverige som ett främmande språk. Möjligen kunde de tvärtom ha fått ett bonus för att de talade engelska.)

För den som lever i en enspråkig miljö kan idén om monoglotta nationalstater fortfarande framstå som en naturlig tingens ordning. (Det är samma mentalitet som får en del rikssvenskar att förtränga medvetandet om att det talas svenska i Finland. Kyparen på en restaurang i Stockholm frågade en gång min son och mig om vi var från Åland. När vi svarade att vi var från Finland frågade han: ”Varför talar ni inte finska då?”)

Det speciella slags handikapp det innebär att leva i ett monoglott (eller som en redaktör uppfattade ordet: ”mongo-lott”) samhälle delas i själva verket av en stor del av Finlands och Sveriges befolkning, liksom av befolkningen i många av Europas stora stater, i USA osv. När vi finlandssvenskar ibland suckar över det jobbiga i att vara tvungna att uträtta komplicerade ärenden på finska glömmer vi lätt att det samtidigt är en bonus att växa upp i en omgivning där flerspråkigheten är ett naturligt tillstånd.

***

Texasguvernören John Connally (han som satt i bilen med John F. Kennedy 22.11.1963) var också ett en språkighetens offer. När han ställdes inför förslaget att det skulle undervisas spanska i skolorna i Texas svarade han: ”If English was good enough for Jesus, it is good enough for us.”

Skönhet

”Verklig skönhet kommer inifrån.”

Finns det någon sanning i den klichén? Olika tolkningar:

(1) ”Det är det inre, inte det yttre som räknas.” (Menar man att det är så det borde vara, så är det för självklart för att behöva sägas. Menar man att det är så det fungerar i praktiken, så lever man i en annan värld. Bara en ytlig person kan förneka ytans betydelse.)

(2) ”Vackra människor är goda.” (Herregud!)

(3) ”En människas karaktär avspeglas i hennes ansikte.” (Romanförfattare på 1800-talet utgick ofta från det antagandet. Och någon sanning kan det ligga i det. Det är svårt att föreställa sig en person med, säg, Dick Cheneys utseende och Gandhis personlighet. Varför det?)

(4) ”När vi lär känna en människa lär vi oss se godheten i hennes ansikte.” (Det här är den mest respektabla tolkningen.)

***

”Äiti* (mor) valdes nyligen till finskans vackraste ord. För en tid sedan valdes ”mother” (mor) till engelskans vackraste ord. ”Konstigt! De låter ju inte ens lika.”

Vad betyder självständigheten för dig?

Detta är den tid på året när man får frågan: vad betyder självständigheten för dig? Jag har valt att (miss)förstå frågan på mitt eget sätt:

Självständiga blir vi finländare

- när vi vågar öppna våra gränser för människor från andra länder.

- när vi accepterar att det talas två eller flera språk i det här landet.

- när vi uppriktigt förmår glädja oss åt Sveriges framgångar i idrott.

- när vi börjar diskutera säkerhetspolitiska frågor med säkerhetspolitiska i stället för liturgiska argument.

- när vi erkänner att vi är en problemnation i fråga om våldsbrott, barns säkerhet i trafiken, ungas psykiska hälsa, olycksfall i arbetet.

- när vi förstår att en man inte behöver utbilda sig till krigare för att bli en man.

- när vi erkänner att överheten inte alltid vet bäst.

Pamparna och Radio X3M

Trots att jag definitivt inte hör till Radio X3M:s målgrupp hade jag tänkt skriva en blogg om kanalen redan innan jag visste att Mikael Jungner ville lägga ner den.

Också för en pensionär (64) kan en daglig dos X3M fungera som en vitaminspruta. Det är stimulerande att lyssna på unga kreativa människor med energiska röster, människor för vilka det är helt naturligt att tänka att världen fortsätter också på andra sidan det egna trädgårdsstaketet, och att den existerar också nu och inte bara i det förflutna. Att man trakteras med en del hårdrock mellan verserna får man finna sig i.

Man kunde ju tänka sig att det finlandssvenska kapitalet skulle se till att kanalen överlever åtminstone tills makthavarna sansar sig och tills folk igen börjar betala sina licenser. Men pamparna i de svenska fonderna tycks inte ha desto mera till övers för ungdomens kultur än Yle-direktörerna har.

Borde man inte understöda det som lever och fungerar? Ibland tycks det vara viktigare att arkivera finlandssvenskarnas liv än att se till att det kan fortsätta. Däremot får kanske någon efter 50 år ett understöd från Svenska kulturfonden för att skriva en avhandling om hur det gick till när Radio X3M lades i graven.

Tillägg 2.12: Radio X3M undgick som känt nedläggning. Nu har det också framkommit att åtminstone en representant för det finlandssvenska kapitalet, Konstsamfundet, skulle ha varit beredd att rädda kanalen.

Tragedier och klander

Stora tragedier lämnar oss frågande. Vi söker någon att klandra. Inför lidanden förorsakade av blinda krafter i naturen eller i människans psyke blir vi handfallna – vi har ingenstans att vända vår vrede. Men om vi lyckas förklara det skedda med människors onda avsikter eller mänskliga brister så har vi därmed gett det en mening, inordnat det i en föreställning om världen som en begriplig helhet.

Är det däremot uppenbart att inget mänskligt fel ligger bakom en katastrof – som vid tsunamin 2004 – riktas vår vrede i stället mot efterspelet: t.ex. mot myndigheternas oförmåga att hantera situationen.

Efter skolskjutningen i Tusby har klandret sökt alla tänkbara objekt: gärningsmannen själv, hans familj, kamrater och lärare (för att de kanske inte gjorde vad de borde ha gjort, eller gjorde vad de inte borde), antidepressionsmedlen som han åt eller hade slutat äta, Systemet (den nerskurna mentalvården för unga, bristen på kuratorer i skolan, den slappa vapenlicenskontrollen, lagen som tillåter 15-åringar att äga skjutvapen, den ansvarslösa skytteföreningen i Helsingfors), Tiden (våldsunderhållning i tv, datorspel, demonisk rock, internet och YouTube, jäktade medmänniskor, individualismen som gör oss blinda för varandra), Det Finländska Samhället (Europas sämsta skoltrivsel, barn som lämnas vind för våg, kontaktlösheten), eller mera aparta orsaker som Pentti Linkolas antihumanistiska ideologi eller den svenska och/eller danska flickvännen som hade övergett gärningsmannen.

Händelsen blir en brännpunkt för allt det vi upplever som främmande, oroväckande, motbjudande i vår tillvaro. Givetvis kan den också ge tankeställare, vissa attityder kan få en knuff i rätt riktning – å andra sidan kan den föra mycket negativt i sitt spår.

De här olika förklaringarna kan inte prövas som vetenskapliga hypoteser. Vilka förklaringar vi sätter vår tilltro är ett uttryck för vilka vi är. Vill jag utröna hur du ser på tillvaron är det bättre att fråga vad saker och ting enligt din uppfattning beror än att fråga vilka värderingar du omfattar.

Finländare, svenskar och demokrati

Thorleif Pettersson (Uppsala universitet) och Sakari Nurmela (TNS Gallup) har jämfört vissa attityder bland finländare och svenskar. Attitydundersökningar bör i allmänhet tas med en nypa snus, men de kan i varje fall motivera vissa reflektioner. En intressant skillnad är att svenskar tenderar att gilla finländare mera än finländare gillar svenskar. (Se HBL 3.11.07.) Det här kan eventuellt sättas i samband med att flera svenskar har finländska bekanta än tvärtom - däremot känner finländare bättre till det svenska samhället än svenskar känner till det finländska.

En annan skillnad gäller inställningen till demokrati och jämställdhet. Svenskarna är, sägs det i undersökningen, betydligt mera demokratiskt sinnade, medan finländare är mera auktoritetsbundna. Det ligger säkert något i den här iakttagelsen. Vårt politiska system har skolat oss att inte engagera oss för starkt i politiken, utan låta experterna ta sig an samhällsfrågorna. Hos oss har man försökt förverkliga Paul Valérys definition av politik som konsten att hindra människor från att lägga sig i saker som angår dem.

Hela väljarkåren engagerar sig med liv och lust för presidentvalet, vilket är ofarligt eftersom presidenten knappt har någon makt. Riksdagens sammansättning har däremot en stor politisk betydelse, men man har lyckats föra väljarna bakom ljuset genom att inbilla dem att man i första hand röstar på en person och inte på ett parti. Och varför skulle man över huvud taget bry sig om att rösta i riksdagsvalet: regeringens sammansättning beror i varje fall på vad man kommer överens om mellan de tre stora partierna. Vårt partisystem möjliggör inte ett val mellan två block som i Sverige, Storbritannien, Tyskland eller USA.

Vi ligger kvar på sofflocket, trygga i förvissningen om att Onsdagsklubben och Helsingin Sanomats ledarstab styr över rikets öden.

Per Flys tankeväckande TV-drama

FST5 visade nyligen den danska TV-serien ”Föreställningar”, i regi av Per Fly, ett sexdelat drama om relationerna mellan sex individer i ett teatersällskap. Jag har sällan sett en produktion som så fulländat har utnyttjat mediets möjligheter.

Handlingen utspelar sig under repetitionerna av en Shakespearepjäs. Regissören Marco finns i centrum för personernas engagemang. I varje avsnitt ses situationen ur en persons synvinkel: Marcos rival, älskarinnan, dottern, exfrun och teaterdirektören. I det sista avsnittet får man veta vad som rör sig, eller inte rör sig, i Marcos huvud.

Gradvis utvecklas bilden av skeendet, dels genom att pusslet kompletteras, dels genom att samma pusselbitar ter sig olika beroende på ur vems synvinkel de ses. Effekten har likheter med den i Akira Kurosawas klassiska film ”Rashomon”, men hos Fly blir den betydligt subtilare. Framställningen väcker tankar om det komplicerade samspelet mellan filmens metod, karaktärernas förståelse av skeendet och betraktarens uppfattning om det som utspelar sig, något som antyds av seriens flertydiga titel.

FST5 är att gratulera till inköpet. De som missade serien har en chans att se den i Sveriges TV1 med början 29.10.

Justice, Georgia style?

21-year-old Genarlow Wilson was released from a Georgia prison last Friday, after spending two years behind bars. He had originally been sentenced as a sex offender to 10 years in prison. What was his felony? During a party, at the age of 17, he had practised oral sex with a 15-year-old girl. Since the girl was below the age for consensual sex, his act came under a law that required a mandatory 10 year sentence without the possibility of parole; a law that is designed for sexual predators who abuse small children. Wilson was convicted of “aggravated child molestation”.

So far, this is simply a story about a bizarre piece of legislation. What makes it interesting, however, is the fact that the law under which Wilson was sentenced is not even in force. Because the case had attracted widespread attention, the Georgia legislature had come to realize that it was grotesque to equate consensual sex between teenagers with child molestation. And so the laws were changed. An action such as Wilson’s now came under the heading of a misdemeanour, punishable by a lighter sentence. However, the legislature decided that the new law was not to be applied retroactively. So after all Wilson’s sentence was upheld.

It was, however, finally lifted because it was considered to constitute “cruel and unusual punishment”, and thus prohibited by the U.S. constitution.

I had always believed that the principle excluding retroactive punishment applied asymmetrically. You cannot be punished for an action that was not prohibited by law when it was committed. The idea, I thought, was that if even the legislators had not thought to penalize an action, one could not expect citizens to understand that the action was not permissible. On the other hand, I thought, if an action was punishable under a certain heading at the time it was committed, but the law was later abolished, one could no longer be sentenced under the earlier law, and the sentences of those currently in prison would be lifted. The idea, it seemed, was that once it is decided that it is cruel or pointless to impose a punishment for a certain type of action, then that should apply equally to actions performed while the law was still on the books.

I had assumed that the authority of the penal code ultimately derives from its making sense as an expression of the shared concerns of the members of a community. However, if it is held that actions can be punished in accordance with a law that is no longer in force, that means that one has abandoned this view of the law. The legal system is then regarded as a power game, in which the basis of obedience is nothing but the citizens’ fear of the naked force of the state.

(Quiz: try to guess Mr. Wilson’s skin colour.)

Vanhanen och Hemliga Klubben

I HBL 8.10 och 9.10.07 kunde vi läsa om den s.k. onsdagsklubben, en sammanslutning för höjdare inom vårt lands politik, förvaltning och näringsliv som fungerat sedan 1942. Klubben träffas en onsdag varje månad.

Klubbens existens var tydligen obekant inte bara för den stora allmänheten, utan också för journalister och forskare.

Ens första tanke är att det här måste vara ett värdefullt organ. En grupp experter och beslutsfattare på centrala samhällsområden som i all välmening träffas och utbyter synpunkter om läget i republiken. Vad kan vara naturligare än det? Sedan reagerar man på att inga kvinnor tillåts vara med. Ordföranden Johannes Koroma medger att det är dumt, men förklarar det med att man hyllar gamla principer (principen att vara dum?).

(Kvinnor är inte de enda som utesluts. Klubben har inga representanter för universiteten eller för kyrkan – jag förmodar att Christoffer Taxell inte i första hand deltar som representant för Åbo Akademi. Har de inte ansetts mäktiga nog? Eller har de hållit sig för goda?)

Men ju mer man tänker på saken, desto mera slås man av det betänkliga i arrangemanget, vare sig med eller utan kvinnor. Detta är vad som sker: några individer i statsledningen, börjande med statsministern och andra regeringsmedlemmar (för närvarande ändå bara Väyrynen) tillhör en hemlig organisation med avgränsat medlemsskap och regelbundna sammankomster. Om man inte reagerar på detta måste man ha dåliga demokratiantenner.

Det är inte Opus Dei precis, men i en sådan här sammanslutning uppstår det ofrånkomligen psykologiska bindningar, även om Vanhanen säkert skulle förneka det och kanske inte själv förstår det. Formellt, enligt grundlagen, ska hans regering åtnjuta riksdagens förtroende. Men för honom kan det vara mera angeläget att visa sig värd onsdagsklubbens förtroende.

Existensen av en klubb där rikets öden uttolkas bakom lyckta dörrar bidrar till att skapa en konspiratorisk syn på politiken: en bild av att landets politik bygger på andra överväganden än de som framförs i den offentliga debatten.

I en sådan här expertgrupp utkristalliseras det lätt en politiksyn där ekonomin definierar landets intresse. Nationen ses som en skuta som ska styras mot vissa givna mål. Folkviljan blir i det här perspektivet snarast ett störande element. Demokratin blir i värsta fall en sentimental illusion. (Det är inte svårt att gissa vilken syn man har på vårdkonflikten inom onsdagsklubben.)

Klubben grundades under kriget, och under ett krig är nationen verkligen en skuta vars allt överskuggande mål är att rida ut stormen. Men hallå! Kriget tog slut för 63 år sedan. En nation i fredstid har inga yttre mål. Den är sitt eget mål, och ekonomin är bara ett av flera medel.

Thomas Hobbes (engelsk filosof på 1600-talet som betraktade enväldet som den enda rimliga styrelseformen) ansåg att monarken skulle hålla sina rådslag i hemlighet. Inga debatter fick synas utåt. Onsdagsklubben skulle ha fallit honom i smaken.

Att klubben har kunnat förbli okänd visar att hemlighållandet har varit aktivt och systematiskt. Det betyder också att klubbens karaktär kommer att förändras nu när dess existens har blivit allmänt känd. (Även om det tills vidare förefaller som om nyheten knappt noterats i finskspråkiga medier.)

***

En sådan här hemlig diskussionsklubb medför inte bara ett demokratiunderskott, utan också ett intelligensunderskott. Medlemmarna är intelligenta personer som var för sig skulle kunna bidra med viktiga synpunkter i samhällsdebatten. Nu sitter de i stället i sin klubb och når ett hemligt samförstånd om rikets angelägenheter. Deras olika insikter neutraliserar varandra.

Två PS om vårdarlönerna

Det har hävdats att vårdarlönerna måste höjas därför att samlingspartiet har lovat det. Men det är inte ett argument i sig. Vi vill inte att partierna ska hålla dåliga vallöften. Lönerna måste höjas för att de helt enkelt är för låga.

Om det dessutom visar sig att samlingspartiet har svikit ett löfte, så är detta en affär mellan partiet och dess väljare.


***

Kommunernas representanter förefaller avvisa vårdarnas lönekrav, med hänvisning till att kommunernas ekonomier inte klarar av dem. Men det är svårt att förstå varför de tar ställning mot vårdarna, i stället för att förena sig med dem i kravet på att statsmakten ska skjuta till de behövliga medlen.

Regeringen lär hålla inne med pengarna för att man hellre vill avkorta statsskulden. Snart är vi kanske skuldfria – och har den sämsta sjukvården i EU. Det här för tanken till Ceausescu: det sägs att han körde Rumänien i sank därför att han lät avkortningen av statsskulden gå före allt annat.

Sjukvårdarnas löner och Baumoleffekten

I den pågående debatten om sjukvårdarnas löner ingår det två moment som av någon anledning inte alltid skiljs åt. Det ena momentet gäller rättvisa – vårdarnas anspråk på att få en lön som motsvarar deras utbildning och arbetets svårighetsgrad. Det andra momentet gäller landets hälsovård – behovet av en lönesättning som säkerställer att vårdsektorn ska kunna locka kompetent personal.

Det är uppenbart att lönerna är för låga i båda avseendena. Men genom att betona det första momentet reducerar man frågan till något som i första hand verkar beröra bara vårdarna själva (som om inte frågan om rättvisa berörde oss alla). Härigenom förtränger man insikten att de allra flesta av oss i något skede kommer att bli beroende av sjukvårdens tjänster. Också kommunalpampar och pappersarbetare kan bli sjuka en dag.

Ur den synvinkeln blir det absurt att sjukvårdarna ska uppoffra sig – gå i strejk – i en fråga som angår oss alla. Egentligen borde alla andra strejka för att få upp vårdarlönerna – men så fungerar ju inte arbetsmarknaden.

Det paradoxala är att sjukvårdsstrejker är ineffektiva därför att vårdarnas arbete är alltför viktigt: det är så många uppgifter måste undantas från strejken. Dessutom leder de till att arbetsgivarna sparar in lönekostnader, det blir ingen ekonomisk förlust för dem. Effektivast är strejker inom den privata sektorn, t.ex. inom pappersindustrin: uppgifterna är inte så vitala, men däremot börjar strejken omedelbart bita på arbetsgivarnas vinstmarginal.


******


Det kan förefalla paradoxalt att ju mera ekonomin växer, desto knappare blir sjukvårdens resurser. Denna knapphet drabbar f.ö. inte bara sjukvården, utan också undervisning och forskning vid skolor och universitet, kultur, kommunalförvaltning, rentav ”tunga” förvaltningsgrenar som statsjärnvägarna, polisen och försvaret.

Ju rikare vi blir desto mindre har vi råd med. Men enligt vad den amerikanske ekonomen William Baumol påpekade redan på 1960-talet är det här inte någon paradox: det är just för att ekonomin växer som servicesektorn måste krympa. Det här kallas Baumoleffekten eller Baumols kostnadssjuka.

Poängen är, om jag har förstått saken rätt, den här: det som driver fram den ekonomiska tillväxten är att produktiviteten växer inom vissa centrala sektorer av näringslivet: industri, transport. Företagen kan betala ut högre löner, vilket i sin tur leder till att den allmänna kostnadsnivån stiger. Inom andra sektorer stiger produktiviteten däremot inte, eller på sin höjd marginellt.

Baumols exempel är en grupp som spelar en stråkkvartett av Beethoven. Det tar lika många musiker lika lång tid att spela verket idag som det tog för 200 år sedan. (Eventuellt är strängarna idag gjorda av ett starkare material, så de behöver inte bytas ut lika ofta – så vinner man kanske några minuter per år.) Men om musikerna ska kunna hänga med i den allmänna kostnadsutvecklingen så måste också deras löner höjas. Så: ju mera ekonomin expanderar, desto mera kostar en Beethovenkvartett.

Något liknande gäller undervisning, sjukvård mm. Det betyder inte att de här yrkena är ”sämre” i någon mening, strängt taget innebär det att begreppet produktivitet inte har någon tillämpning på dem. Vill man spara in på lönekostnaderna får man i stället lov att sänka på kvaliteten: större klasser, mindre tid per patient, längre avstånd till polisen och till BB, sammanslagna kommuner.

Det är som att försöka töja på sig när vattnet stiger. Det fungerar en tid, men till slut drunknar man ohjälpligt. Den enda utvägen är att finna nya metoder för lönebildningen. (Är medborgarlön en utväg?)

I varje fall skulle det viktigt att vara medveten om problemet. Det verkar som om Baumoleffekten var okänd för de flesta av dem som deltar i samhällsdebatten. Antti Herlin, styrelseordföranden för arbetsgivarlobbyn Finlands näringsliv, har däremot lyft katten på bordet, och sagt att sjukvårdarnas löner inte kan stiga eftersom deras produktivitet inte har vuxit. Följer vi Herlins princip så får vi snart avstå från sjukvårdare helt och hållet.

Skrämmande reklam?

En reklam för tv-serien Dexter har prickats av reklametiska rådet i Finland. I reklamen ser man seriemördaren Dexter koka ett människohuvud. (Se http://www.marmai.fi/doc.te?f_id=1235315&s=k)

I synnerhet barn kan uppleva reklamen som skrämmande, heter det i motiveringen.

Eller annorlunda uttryckt: ”Ni vet ju hur det är med barn, de förstår inte så mycket. De kan t.ex. tycka att det är skrämmande med någon som kokar ett människohuvud.”

(Jfr bloggen för 29.8-07.)

Homosexualiteten, tiden och evigheten

Prästen Halvar Sandell i Helsingfors har påmint oss om att det finns en stark homofobisk ådra i vår evangelisk-lutherska kyrka. Han ville inte låta sin ämbetsbror Karl af Hällström bli delaktig av nattvarden eftersom af Hällström har förespråkat godkännande av samkönade äktenskap.

Händelsen påminde mig om en debatt i Slaget efter tolv / Radio Vega senaste vinter. Debattdeltagare var Torbjörn Kevin, chefredaktör för Åbo Underrättelser, och Stig Kankkonen, chefredaktör för Kyrkpressen.

Kevins ståndpunkt var att kyrkan borde anpassa sig till förändringar i tiden och godkänna samkönade relationer, medan Kankkonen hävdade att den måste hålla fast vid sitt tidlösa budskap, och därmed ta avstånd från dem. Så uppfattade jag det.

För egen del skulle jag vilja svänga på relationen tid-evighet. Skulle det inte vara tid för kyrkan att också på den här punkten erkänna den eviga sanningen om alla människors lika värde, dvs att det faktum att en persons kön, hud- eller hårfärg eller sexuella orientering inte i sig rättfärdigar att han eller hon inte behandlas likvärdigt med alla andra? Den allra viktigaste rättigheten, ur ett kristet perspektiv, borde vara rätten att älska och bli älskad som den man är.

Det skulle med andra ord vara hög tid för kyrkan att frigöra sig från den homofobiska låsning som den ärvt från en tidigare tidsålder.

Jag antar att det är Rom. 1.26-27 som anses representera kyrkans ståndpunkt i den här frågan: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män.” Hur det här bibelordet ska förstås vet jag inte. Ordagrant handlar det om individer som byter ut en sexuell orientering till en annan. Det intressanta är att denna rad getts en entydig innebörd och fått en så oerhörd vikt i kyrkans budskap. Detta ser jag som en låsning vid vissa historiskt betingade fördomar.

Homofobin inom den kristna kyrkan har en lång historia. Men att ha en lång historia bakom sig är inte detsamma som att ha evigheten på sin sida. Antisemitismen har likaså en lång historia inom kristendomen, och också för den har vissa läsare ansett sig finna belägg i Bibeln. Men få skulle idag försvara antisemitismen som kyrkans eviga sanning.

Kyrkan har blivit en moralisk ledare när det gäller flyktingpolitik – hur länge ska den höra till den moraliska svansen när det gäller sexuellt likaberättigande?

(Jag vill inte låta påskina att vår tid skulle ha något slags privilegierad ställning när det gäller moralisk insikt. Vår tids styrka och svaghet är individualismen. Styrkan är att vi är beredda av bedöma den enskilda utgående från hennes egna förutsättningar. Vad vi är benägna att förlora ur sikte är däremot gemenskapens värde. Detta går t.ex. ut över familjegemenskapen. Men att homosexuella äktenskap på något sätt skulle kunna hota den heterosexuella familjen är givetvis nonsens: den kan bara hotas av de heterosexuella själva.)

Mod och mental sjukdom

Den kände brittiske komikern Stephen Fry (hos oss kanske mest bekant som Jeeves i Wodehouseserien Jeeves and Wooster) gjorde år 2006 den tvådelade dokumentären Secret Life of the Manic Depressive (”den manodepressives hemliga liv”) för BBC. Programmet visades nyligen i svensk tv. Jag hoppas att det också kommer att visas hos oss.

I programmet berättade Fry om sin egen bipolära (manodepressiva) sjukdom, som för några år sedan var nära att utmynna i självmord. Han intervjuade också flera andra personer vilkas liv i högre eller lägre grad hade hemsökts av sjukdomen, som kännetecknas av häftiga svängningar i sinnestillståndet mellan extravaganta maniska episoder (som kan leda till att patienten riskerar sitt liv, sin hälsa och sin ekonomi) och bottenlösa depressioner.

Programmet var oerhört fängslande. Det var slående att varken Fry själv eller de flesta av dem han intervjuade, trots den oerhörda plåga och bedrövelse sjukdomen innebar, skulle ha valt ett liv utan sjukdomen! (En av dem hade fått ohyggliga benskador efter att ha försökt ta livet av sig genom att kasta sig under en lastbil – men inte heller han önskade sig ett annorlunda liv.)

Programmet var särskilt intressant genom att det inte framfördes några patentförklaringar eller patentlösningar. Det finns olika teorier och olika terapier, men framför allt: varje enskilt fall är unikt.

Men programmets allra största betydelse låg, enlig min mening, i det mod Fry och de andra medverkande visade genom att öppet tala om sin sjukdom. Det problem mentala sjukdomar utgör i vår kultur konstitueras till en viktig del av hur svårt det är, både för dem som drabbas och för deras omgivning, att förhålla sig öppet till sjukdomar av det här slaget. Det här sammanhänger säkert med att det är svårt att bedöma var personligheten slutar och sjukdomen börjar. Därför är det frestande, både för den sjuka och för omgivningen, att göra den sjuka ansvarig för sin sjukdom: att se den som ett karaktärsfel, ett svaghetstecken. Detta gäller både tvångsneuroser, depressioner, panikångest, ätstörningar mm.

Det här betyder inte att de mentala sjukdomarna skulle försvinna om vi som genom ett under kunde bli kvitt de tabun som omger dem. Men följderna av dem både för de sjuka och för deras omvärld skulle i de flesta fall bli betydligt lindrigare.

En person som Stephen Fry är en av vår tids hjältar. Det finns sådana hjältar också i vårt land. En av dem är författaren Kaj Hedman som berättat i offentligheten om sin borderlinesjukdom och sin panikångest.

Kallsinnig underhållning

HBL:s recensent skriver att tv:s nya mordserie Dexter är något av det bästa man kommer att kunna se i höst. Jag har råkat se det första avsnittet, och skulle på den grunden våga framföra en diametralt motsatt åsikt. Jag fann något djupt motbjudande i det kallsinniga, hårt stiliserade och närmast tankspridda sätt på vilket man skildrar brutalitet och stympning av människokroppar.

Jag kan lätt föreställa mig att man sugs med i handlingen. Vad jag reagerade mot var snarast tanken på vad jag själv skulle bli om jag vande mig vid detta som en form av underhållning. Nu tänker jag inte på de eventuella psykologiska verkningarna av att titta på serien. Vad jag menar är att det skulle innebära en förlust i sig att trivas med att sen den.

Tv-tittaren varnas ibland för att en film eller ett reportage innehåller scener som kan vara obehagliga för känsliga personer. Det framställs närmast som en brist hos vissa tittare om de blir illa berörda av att bevittna offer för våld eller olyckor. Egentligen borde man svänga på detta, och säga att det kommande programmet innehåller några scener som är obehagliga för alla dem som inte är känslomässigt avtrubbade.

Skyddspolisen – en stat i staten?

Torbjörn Kevin har i en serie ledare i Åbo Underrättelser kritiserat Skyddspolisens maktfullkomlighet i behandlingen av Stasimaterialet. Jag vet inte i vilken utsträckning han har fått stöd av andra journalister – HBL verkar i varje fall ligga lågt i sammanhanget.

Även om Skypo inte kan beslås med lagbrott i samband med Alpo Rusi-affären, så är det redan i sig ett misslyckande att den genom sitt agerande har råkat i strålkastarljuset. En hemlig polis ska inte valsa runt i nyheterna – det ligger i själva begreppet.

Finland brukar betecknas som ett av världens minst korrumperade länder, och det stämmer säkert i fråga om ekonomisk korruption. Girighet är en av de laster vi har svårast att godkänna. Men det finns en annan form av korruption – maktfullkomlighet – och den förefaller betydligt djupare rotad i vår offentliga kultur.

Vi får hoppas att den senaste tidens händelser leder till att den demokratiska insynen i Skypos verksamhet ökar.

Wallin och lyxen av ett samvete

Jag lyckas inte lägga Wallinfrågan bakom mig. I offentligheten diskuteras hans förflutna som om han hade gjort sig skyldig till någonting förgripligt när han på 1970-talet skrev sovjetfientliga artiklar. Men det har inte framkommit att artiklarna skulle ha innehållit några osanningar, eller över huvud taget något som inte vid den tiden var allmänt bekant i vårt land – även om det inte var allmänt erkänt.

Är det så här man resonerar: om många flera hade varit lika uppriktiga som Wallin på 70-talet så hade det gått illa för vårt land: även om inga sovjetiska tanks hade kommit rullande, så hade vi i vart fall fått räkna med noter från Kreml, kanske ekonomiska sanktioner osv. Så Wallins brott bestod i att han unnade sig lyxen av ett samvete som alla inte kunde unna sig. Han svek skammens enhetliga front.

Är det alltså så man tänker?

(Låt mig för att undvika missförstånd påpeka att jag inte är och aldrig har varit en anhängare av Konstitutionella högerpartiet.)

Fundamentalism och ateism

Vad skiljer fundamentalisten från andra troende? Ungefär detsamma som skiljer ateisten från andra icke-troende: han bekymrar sig mera om andras tro än sin egen.

(Oftast är det en "han".)

Wallin, Torvalds och sanningen

Richard Brander jämför i HBL 21.8.07 Stefan Wallins och Nils Torvalds politiska bakgrunder. Wallin tillhörde de konstitutionella och framförde sovjetkritiska åsikter, medan Torvalds var vänsterkommunist. Enligt rubriken är Torvalds inte den "enda ytterlighetsmannen i sfp". Och på sätt och vis stämmer det: på 1970-talet ansågs man vara en ytterlighetsperson om man yrkade på att presidenten skulle väljas i grundlagsenlig ordning, och om man framförde åsikten att Sovjetunionen var en diktatur.

Det konstiga är att Brander skriver: "Skillnaden mellan de två är närmast att Wallin från början valde den vinnande sidan i den stora kampen mellan olika samhälleliga idéer."

Det finns, vad jag kan se, en annan inte oväsentlig skillnad mellan dem: det Wallin skrev om Sovjetväldet var väl på det stora hela sant, medan Torvalds framförde osanningar. Detta har Torvalds själv medgett: han har förklarat att han lämnade redaktörsskapet för Enhet för att han inte längre ville skriva saker han inte trodde på. Wallin har däremot inte ändrat åsikt.

Brander får det att låta som om det inte fanns någon sanningsfråga - allt handlar bara om maktrelationer, om vinnare och förlorare. Men det finns många män och kvinnor som bryr sig om sanningen för dess egen skull. Torvalds är tydligen en av dem.

Nazism och bildning

Med anledning av debatten kring Nils Torvalds och sfp skriver Henrik Meinander i en kolumn i HBL 19.8.07 om ett parallellt fall: "den forne högerradikalen och nazianhängaren Torsten G. Aminoff [som 1947] dök upp på sfp:s partidag". Aminoff var, enligt Meinander "en ytterst kunnig och bildad man", men han hade "i sin ungdom öppet beundrat en totalitär regim och då energiskt gett spridning åt dess ideologi i Finland".

Nu inställer sig frågan: var Aminoff bildad redan när han var nazist, eller blev han först senare en bildad person? För om man kan vara bildad och samtidigt nazist, vilken är då bildningens betydelse?

Politiska affekter

Valet av Nils Torvalds till viceordförande i SFP har utlöst en intensiv och utdragen debatt i HBL (ett av de sällsammare inläggen skrivs av en filosof, Hannes Nykänen 2.8.07). De här affekturladdningarna kan verka förvånande. Kommunistspöket har lagts till ro, åtminstone i Europa. Klasskampen mellan kapitalister och arbetare är bilagd - orättvisorna i dagens Finland får man söka på helt andra håll. Vänster-högeraxeln börjar, kort sagt, tillhöra historien (den blir småningom lik motsättningen mellan demokrater och republikaner i USA).

Varför då detta patos från båda hållen? Eller beror det just på att man känner att de traditionella grupperingarna börjar vara irrelevanta? När skillnaderna i politisk substans blir allt mera marginella blir symbolfrågorna viktigare än någonsin förr.

Kanske är det här käbblet alltså egentligen ett av symptomen på konsensuspolitiken. Och faktum är: man kunde svårligen ha föreställt sig en liknande debatt (i HBL!) i samband med storstrejken 1956, eller inför inbördeskriget 1918.

Det goda regnet

Det är egentligen synd att vi människor har så svårt att fördra regn.

Betraktat som naturfenomen är regnet betydligt märkligare än solskenet. Det är produkten av en mängd samverkande faktorer. Solen skiner överallt i vårt solsystem, det är i stort sett bara här på Tellus som det regnar vid vissa valda stunder.

Det är, tror jag, en av människans instinkter att skydda sig mot regn. Efter ett dopp i kyligt havsvatten flyr vi undan regnet: vi avskyr att få vatten över oss från skyn. I gångna tider kan detta ha varit nödvändigt som ett sätt att bevara kroppsvärmen. Men för dem som lever i civilisationen utgör regnet som sådant inte någon betydande fara. Tyvärr kan vi inte frigöra oss från instinkten.

(Till skillnad från snö har ju regnvattnet för övrigt den tilltalande egenskapen att det söker sig bort av sig självt - även om det kan åstadkomma skada när det regnar till överdrift.)

Det finns förstås trista, menlösa eller monotona regn, ett oavbrutet duggande eller strilande, och det finns grymma, kalla regn - å andra sidan finns det regn som dråsar ner i vackra dramatiska kaskader, och som tvingar människor att ta betäckning under närmaste träd eller tak.

Men vilken ljudupplevelse kan överträffa ett regn när det är som bäst? Ett jämnt, ymnigt, långsamt sommarregn. Ett mång-polyrytmiskt smattrande, droppande, susande - en tredimensionell förnimmelse, lik vågornas svall vid havsstranden.

Kallis och fredsbevararna

Kristdemokraternas Bjarne Kallis har enligt radionyheterna (18.7) sagt i offentligheten att Finlands fredsbevarare omedelbart bör tas hem (jag fick inte klart för mig om han talade om Afghanistan eller Libanon eller båda). Han gav däremot inte någon hållbar motivering för sitt ställningstagande (i varje fall ingen som återgavs i radio).

Det är klart att läget i de här länderna kan utvecklas på ett sätt som gör fredsbevararnas närvaro meningslös. Man kan inte vara fredsbevarare om det inte finns någon fred att bevara.

Däremot kan man tyvärr inte inställa ett fredsbevararuppdrag bara därför att uppdraget är riskfyllt. Man slopar ju inte heller polisväsendet därför att poliser blir dödade i tjänsten.

Den enda motivering Kallis gav var klart populistisk. Han sade att det inte låg i Finlands intresse att ha fredsbevararna på plats. Vad jag kan förstå har det inget med saken att göra.

Finland har fått erkänsla för sin beredskap att ställa upp med fredsbevarare (detta är ett av de få områden där Finland som stat uppfyller sitt globala ansvar). Man kan hävda att det ligger i världssamfundets intresse att man förebygger våldsamma konflikter. (Ser man däremot enbart till Finlands snäva intresse, så borde man förstås ligga lågt och hoppas att andra axlar ansvaret.)

Men mest av allt handlar det om att förebygga att oskyldiga civila blir offer för krig och våld. Det är viktigt i sig, där uppstår frågan om intressen över huvud taget inte.

Kallis brukar vara klartänkt. Det här inpasset nådde inte upp till hans normala nivå.

Quod licet Iovi non licet bovi?

I HBL 15.7.07 tog Märta Tikkanen avstånd från Sanna Tahvanainens sätt att karakterisera Henrik Tikkanen med ett starkt negativt epitet. Repliken fälldes i FST:s program om Märta Tikkanen 14.7. Det var ändå tydligt att Tahvanainen uttryckte en slutsats hon dragit av Märta T:s texter om sitt äktenskap, och inte uttalade sitt eget omdöme om Henrik T.

I HBL 20.7 drar Ralf Friberg till med ”De mortuis nihil nisi bene” (”endast gott om de döda”). Jag undrar i vilka sammanhang och hur länge den principen ska följas. Bör man sålunda aldrig uttala sig kritiskt t.ex. om avlidna politiker och andra märkespersoner?

Det blir ju också smått egendomligt om man nog får uttala sig berömmande om en avliden, men däremot inte kritiskt. Friberg skriver: ”Henrik Tikkanen var en ... mångsidigt begåvad och kunnig människa... I mina ögon var han en generös och spännande människa.” Å andra sidan medger han att Henrik Tikkanen hade problem med spriten. Är inte detta en kritik? Eller menar han att alkoholen urskuldar allt? Så kan man väl ändå inte resonera. Och även om så vore: det första glaset tar man i varje fall på nykter kula.

Märta Tikkanen följer åtminstone inte Fribergs princip i sin bok Två. Boken innehåller starka kritiska uppgörelser med hennes man. Den utstrålar beundran för Henrik Tikkanen, men också sorg och förbittring över konflikterna i deras liv.

Henrik Tikkanen har blivit en offentlig person, både genom hans egna böcker om sitt liv och genom hennes böcker om deras äktenskap. Därigenom har var och en av oss, som läsare, inbjudits att förhålla oss till denna relation. Märta Tikkanen har avhänt sig rätten att avgöra vilka läsningar som är tillåtna.

Eller handlar det hela om vem som har rätten att uttala sig? En yngre kvinnlig författare bör inte ta sig samma rättigheter som etablerade kulturpersoner? ”Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe.”

Om att utvisa somalier

Både Hufvudstadsbladet och Radio Vegas Radiohuset hade 11.7.07 en enkät där allmänheten uppmanades ge sina synpunkter på utvisningen av somaliska ungdomsförbrytare. Resultatet var vad man kunde ha väntat sig: det kom en flod av mer eller mindre förtäckt rasistiska inlägg som stödde utvisningen, och bara ett mindre antal mera försonliga ställningstaganden.

Varför var detta väntat? Knappast för att finlandssvenskar är så utpräglat rasistiska. Utan snarare för att det i sådana sammanhang är rasisterna som har lättast att aktivera sig. (Och varför är det så? Kanske alla problem är enkla för den hatiska blicken?)

Det som förvånar mig är att man ställde frågan. Den som formulerar frågor har också ett ansvar. Var man så aningslös?

Itellioner

Posten i Finland har bytt namn till Itella. Vad ska postiljonerna kallas? "Itellioner"?

Kristian Donner och vetenskapsbyråkratin

I en insändare i HBL 8.7.07 gör Kristian Donner, professor i zoologi vid Helsingfors universitet, några träffande iakttagelser om det utredningsvälde som just nu grasserar vid våra universitet:

Faktum är att en svällande byråkrati inom EU, vid undervisningsministeriet och universiteten står som oförtröttlig producent av en skenverksamhet, som det vid sidan av det riktiga akademiska arbetet inte finns (det vill säga inte borde finnas) utrymme för. Jag avser ... toppstyrda lekar med organisations­scheman, strategier och utvärderingar, som oftast är irrelevanta, men inte sällan har direkt skadliga syften...

En sorglig kulmen nåddes 2005 då universitetet på en gång genomförde en utvärdering av forskningen (genom att snällt följa alla direktiv producerade enbart institutionen för bio- och miljövetenskaper för detta ändamål 16 000 sidor papper), det nya lönesystemet (en fiktiv poängsättning av alla anställda enligt en Prokrustes-princip där personalen skulle klämmas in i en så gott som oförändrad lönesumma) samt exa­mensreformen enligt Bologna-avtalet (konstruerad som ett berg som födde en mus).

Allt detta måste ju göras, så varför klaga? Lät­tast kommer man undan om man fullgör sådana uppdrag kvickt och dumt, och det gjorde väl de flesta. Vill man vara tjatig kan man förstås fråga sig vilka intellektuella och moraliska konsekvenser det får om en grupp, som förmodas stå för kritiskt tänkande, alltid väljer att av bekvämlighetsskäl delta i de kollektiva lögnerna.

Donner nämner också den kanske mest huvudlösa idén av alla, den s.k. auditeringen av kvalitetssäkringssystemet, som inte har (eller ens är avsett att ha) något med kvalitet att göra: vad EU önskade sig var en enorm, detaljerad sammanställning av alla beslutsprocesser inom universiteten från lägsta till högsta nivå; något som antogs säkerställa att dessa beslut i all framtid kommer att fattas i en och samma givna ordning. Alla som någon gång arbetat inom en organisation torde omedelbart förstå att man på det här sättet skapar en dubbel verklighet: en pappersverklighet vid sidan av den verkliga verkligheten. Ju mera detaljerad en beskrivning görs, desto större blir avståndet mellan den och det som verkligen sker. (Tydligen har man ändå i Helsingfors lyckats minimera följderna av det här direktivet.)

Att leva med dubbla sanningar är något i varje fall humanister länge varit tvingade till. Varje gång man gör en projektansökan måste man kamouflera projektets seriösa ambitioner bakom en ideologiskt korrekt och moderiktig jargong, om man ska ha en utsikt att få pengar. (T.ex. genom att, i förekommande fall, ge det hela en "finlandssvensk" vinkling). Men det är onekligen demoraliserande och också riskabelt: Potemkinkulisser har en benägenhet att på oförutsägbara sätt påverka den verklighet de är avsedda att dölja.

Hur man undgår att vara feminist

Kvinnor som intervjuas framhåller ofta att de inte är feminister. Män å sin sida får inte ens frågan.

Anta att en feminist är en person som anser att vi lever i en kultur där kvinnor, i sin egenskap av kvinnor, i många sammanhang blir åsidosatta eller sämre behandlade än män, och att det är angeläget att motverka detta förhållande. Det är kanske en rimlig definition.

Med den definitionen måste man, för att inte vara feminist, antingen vara blind för vissa drag in den egna kulturen eller likgiltig för rättvisa. Det vill jag hävda.

Man kan givetvis vara feminist och samtidigt anse att det finns sammanhang där män, i sin egenskap av män, blir åsidosatta eller sämre behandlade än kvinnor. Det ena utesluter eller uppväger inte det andra. Det handlar inte om att välja sida.

Elisabeth Rehn och vapen till Afghanistan

Elisabeth Rehn motsätter sig att man ger vapen till den afghanistanska regeringen (HBL 4.7.07). Hon är en omdömesgill person, och jag har inga förutsättningar att bedöma om ståndpunkten är välgrundad, även om den kan verka överraskande.

Däremot är jag förvånad över det exempel hon åberopar. Hon hänvisar till att man under inbördeskriget i Bosnien belade landet med ett vapenembargo, och låter förstå att detta var ett lyckat beslut. Men vad jag ha förstått berodde tragedin i Bosnien till stor del just på att regeringen i Sarajevo inte gavs resurser för att försvara den lagliga ordningen. (Det är som om man skulle vägra sälja vapen till polisen för att den organiserade brottsligheten är alltför omfattande.)

Men kanske jag är fel underrättad.

***

Tillägg 9.7: I dagens HBL ger Yrsa Grüne några av de argument mot vapendonationen som jag efterlyste.

Byta glasögon efter humör

En ny optikerkedja öppnar i Finland. ”Vi vill att konsumenterna ska förstå att man kan byta glasögon efter bruksändamål, situation och humör” säger kedjans ägare (HBL 26.6.07; min kursiv).

Nåja, ”förstå” och ”förstå”, ”kan” och ”kan”. Jag kan kanske tänja min fantasi så pass långt att jag kan försöka föreställa mig hur det skulle vara att byta glasögon efter bruksändamål, situation och humör. Men det är knappast bara det han vill att vi ska göra. Han hoppas att konsumenterna ska få lust att byta glasögon enligt humör osv, att de ska börja tycka att det är ”coolt”, kanske helt naturligt eller rentav högeligen önskvärt.

Det förutsätter givetvis att man har en del tid och pengar överlopps. Man har kanske donerat så pass mycket till UNICEF och Röda korset m.fl. att man helt enkelt inte täcks ge mera, och har ändå pengar överlopps. Men hur många av oss befinner sig strängt taget i den positionen?

Att optikermonopolet bröts var i varje fall en välkommen nyhet åtminstone för oss som behöver läsglasögon. Nu har vi råd att köpa så många par vi vill i närmaste snabbköp eller bensinstation, och kan ha dem utspridda överallt där de behövs. Den fria marknaden kan också vara till välsignelse.

Mohsin Hamid och religionen

Den pakistanske författaren Mohsin Hamid säger i en intervju i HBL 18.6.07:

”... försök nu komma ihåg att majoriteten av världens muslimer lever i Pakistan, Indien eller österut därifrån. De är inte araber, de talar inte arabiska, många är analfabeter – det är absurt att försöka förstå dem utgående från enskilda formuleringar i Koranen...

- Jag tycker att religionen är en dålig lins att försöka begripa världen igenom. Försök hitta en gemensam livshållning hos en kalifornisk transvestit med protestantisk bakgrund och en katolsk biskop på Filippinerna utgående från att båda kan kallas kristna, så ser ni!”

Jag tror att det här är en välbehövlig påminnelse. Många av dagens konflikter har religiösa förtecken, de utkämpas mellan grupper som identifierar sig i religiösa termer. Vi är därför benägna att förklara dem utgående från religiösa läror, från religionernas heliga skrifter.

Då glömmer vi att många av världens ”religiösa” konflikter utkämpats mellan grupper som åberopar en och samma text som sin yttersta auktoritet. Trettioåriga kriget på 1600-talet var en strid mellan två parter (katoliker och protestanter) som båda ansåg sig ha stöd i Bibeln. Detsamma gäller det utdragna inbördeskriget i Nordirland under 1900-talet. Idag mördar och torterar sunni- och shiamuslimer varandra i Irak, och al Qiada mördar och torterar alla andra muslimer – i Koranens namn.

Misstaget är att man betraktar den religiösa läran som en oberoende faktor, som så att säga utifrån styr samhällets utveckling och människors tänkande. Men religionen är snarare en dimension av kulturen, som samverkar med andra dimensioner. Hur religionen kommer att utformas i ett samhälle beror av en mängd faktorer. Hur kommer det sig att detta samhälle har valt just denna lära och håller fast vid den som det genuina uttrycket för sina strävanden? Varför framhäver man dessa sidor av läran? Varför ges de just denna tolkning? Varför tillämpas de just så här?

Den religiösa läran har inte en fixerad innebörd som, oberoende av sammanhanget, styr människors tänkande och handlande i en given riktning. Livet förklarar religionen i minst lika hög grad som religionen förklarar livet. (Jag betraktar nu hela frågeställningen utifrån, ur ett historiskt perspektiv. Hur en troende ser på sitt liv är en annan fråga.)

Det brukar diskuteras om islam i grund och botten handlar om kvinnoförtryck och krig mot andra religioner, eller om fred och vidsynthet. Under vissa perioder av historien har frisinnet varit kännetecknande för islam. Också idag är det bara en bråkdel av världens muslimer som tar en aktiv del i terrorism. Men att tala om för en muslim vilket sätt att läsa Koranen som är det rätta är ett uttryck för västerländsk arrogans. Svaret på frågan vad islam egentligen står för kan bara ges i form av en troende muslims syn på sin egen religion.

I västerlandet har Bibeln – denna rika och mångbottnade skrift – ges en central ställning. Men vad man finner i den är ett uttryck för vem man är. För många är det Jesu bergspredikan som är skriftens kärna. Jehovas vittnen uppehåller sig helst vid Johannes’ uppenbarelsebok. För en stor del av dagens kyrkkristna å sin sida verkar Bibelns centrala budskap vara koncentrerat till två passager i Pauli brev: den där han tillhåller kvinnor att tiga i församlingen, och den där han fördömer manlig homosexualitet.

Claes Andersson, litteratur och professionella lögnare

Claes Andersson säger, enligt HBL 19.6.07:

”… jag vill påminna om att det vi gör under skrivprocessen är att vi söker sanningen samtidigt som vi ljuger. Professionella skrivare är professionella lögnare.”

Skönlitterära författare säger ofta, om sig själva, att de sysslar med att skriva lögner. Jag har aldrig förstått det här påståendet. Att ljuga är, i normala fall, att i svekfullt syfte försöka föra någon bakom ljuset med falska påståenden. Men om någon känner sig förd bakom ljuset av falska påståenden i en roman, då har hon inte förstått vad slags bok hon har framför sig. Att anklaga en roman för att den innehåller lögnaktiga påståenden är som att klaga på telefonkatalogen för att man inte kan laga mat efter den.

Det är sällan någon annan än författarna själva som säger att de ljuger. (Filosofen Platon påstod visserligen att skalderna ljuger, men det var för att han inte ville ha skalder i sin idealstat: folk borde ägna sig åt allvarligare ting än konst och dikt.) Det rör sig kanske bara om ett koketterande: författare vill framstå som litet farliga, som individer som vågar bryta mot konventionerna.

Ändå önskar författare knappast framställa sig som speciellt oärliga typer. Snarare tvärtom, och med all rätt: god litteratur kan uppdaga en sanning om vad det innebär att vara människa, som Andersson också antyder. Det finns litterär sanning, liksom också litterär falskhet. Men då handlar det inte om att framföra sanna eller osanna påståenden. Litteratur som är sentimental, eller som vill ställa sig in hos sina läsare, eller som gör sig till ett verktyg för nationalistisk propaganda eller för politiska ideologier, eller som är förblindad av hat eller förbittring, är en falsk litteratur. Men det är sällan författare gör anspråk på att producera den typen av falskhet.

Kvinnliga pionjärer

Till de mest fascinerande radioprogram jag hört på länge hör serien "Kvinnliga pionjärer" på Radio Vega, redigerad av Mi Wegelius (http://www.yle.fi/svenska/kvinnligapionjarer/). Där presenteras kvinnor, både i Finland och andra länder, som brutit ny mark för kvinnor på olika områden.

Varför upplever jag programmen som så fängslande? Jag tror det är flera saker. Det något djupt fascinerande med dessa individer som redan som barn är på det klara med vad de vill bli, helt oberoende av om den omgivande kulturen tillhandahåller dessa livsval som en möjlighet. T.ex. Agnes Sjöberg (1888-1964), Finlands och kanske världens första kvinnliga veterinär, som redan som tioåring visste att det var veterinär hon ville bli. En motivationens Mozart. Eller Finlands första kvinnliga läkare Rosina Heikel (1842-1929). M fl.

Samtidigt är det överraskande att bli medveten om de enorma förskjutningar i synen på könen som har skett under bara ett hundratal år i vår kultur. T.ex. att höra om en tidningsredaktör som ondgjorde sig över att en kvinnlig läkare skötte om en brandkårist som skadat sitt knä vid en eldsvåda. Om det ändå hade gällt foten! Eller hur Agnes Sjöbergs manliga studiekamrater i Dresden unisont ropade "raus, raus" för att få henne att lämna föreläsningssalen. (Jag vill ändå föreställa mig att där fanns en eller två som inte stämde in.)

Hällfors om hjärnan och föräldraskapet

Hälsovårdaren Patricia Hällfors har i olika sammanhang (bl a HBL 23.5, 30.5, i radiodebatter m.m.) framfört åsikten att föräldraledigheten i första hand ska reserveras för mammorna, eftersom pappor är mindre lämpade att ta hand om barn. Det här motiverar hon bl a med hänvisningar till hjärnforskning som går ut på att mammor är mera alerta på ljud från spädbarn, har lättare att dela uppmärksamheten mellan barnen och annat osv.

Den neurologiska reduktionismen är ett modefenomen som skördar nya landvinningar varje dag. Jag ser framför mig visionen av ett "neuro-konfucianskt" samhälle, där alla medborgares hjärnor undersöks och man bestämmer om personens utbildning och yrke på grundval av resultaten. (Det här för tankarna till Platons totalitära stat där myndigheterna vid födseln fastslog vars och ens plats i samhället.)

Vad alla dessa reduktionister verkar bortse från är att beteende inte är biologiskt bestämt på samma sätt som ögonfärg. För det första är det en tolkningsfråga vad de eller de mönstren i hjärnan betyder. För det andra beror allt på en komplicerad samverkan av ett stort antal olika faktorer, där den enskildas inställning, omvärldens förhållningssätt m.m. spelar en enorm roll.

Ifall det t.ex. går att fastslå att någon bär på gener som gör honom eller henne aggressiv eller svag i matematik, så drar vi snarast slutsatsen att de här genernas inverkan ska motarbetas. Vi låter dem inte slutgiltigt bestämma individens livsöde.

För övrigt är det knappast till skada för barnet om det tas om hand av personer med olika "uppmärksamhetsmönster". Barnet måste ju lära sig att samverka med människor som fungerar på olika sätt.

Hällfors sade också att hon trivdes så bra med att ta hand om barn att hon inte tänkte låta sin man ta över. Den typen av maktspråk passar illa i de här sammanhangen, och undergräver hennes trovärdighet som debattör.

*

Här vill jag tillägga att familjen har många problem i dagens samhälle. Övergången från ett samhälle där mammorna i normala fall var hemma och tog hand om barnen till ett samhälle där båda föräldrarna i normala fall förvärvsarbetar har inneburit stora vinster, både för kvinnorna som fått en större valfrihet och för samhället som kan dra nytta av deras insatser. Men de skulle vara oärligt att förneka att övergången också haft ett pris som barnen fått betala (minskad trygghet, flera skilsmässor). Men problemet kan knappast lösas genom att man återigen påtvingar kvinnorna rollen av hemmamammor (med eller utan hänvisning till hjärnforskningen).

J P Roos och finlandssvenskarna

J. P. Roos skriver (HBL debatt 12.6.07):

"Jag tycker fortfarande att finlandssvenskar är konstgjorda, att deras maner kan vara förfärliga, att de gör sig till (till exempel slätar undan sina problem)."

Fantastiskt: en professor i samhällsvetenskap vid ett av våra ledande universitet (Helsingfors universitet) framför år 2007 tanken att medlemmarna av en viss språk- eller folkgrupp (i detta fall finlandssvenskarna) har vissa egenskaper som gör dem moraliskt underlägsna medlemmarna av en annan språk- eller folkgrupp (i detta fall finskspråkiga finländare). I klartext: alla (eller åtminstone det stora flertalet) finlandssvenskar är mindre ärliga än alla (eller åtminstone det stora flertalet) finsktalande finländare.

Kontentan av detta är att finlandssvenskarna bäst kan bidra till världens förbättring genom att sluta reproducera sig.

Reinfeldt, Hu och mänskliga rättigheter

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt lär ha rapporterat om sitt samtal med Kinas president Hun Jintao:

"Jag berättade att vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter..." (HBL 11.6.07).

Hör han inte att om man uttrycker sig på det sättet har man redan prisgett kravet på mänskliga rättigheter? Det låter ungefär som om han bekände en svaghet. "Vi råkar tycka om mänskliga rättigheter, men kanske det går över snart."

Reinfeldts uttalande för tanken till förra finska statsministern Esko Aho, som som under ett besök i Kina framhöll för sina värdar att synen på mänskliga rättigheter i Norden är en annan än i Kina. Han skyndade sig att tillägga att han inte för den skull ville för­döma den kinesiska politiken.

Frågan är vad han i så fall egentligen menade. Vad återstår det av utsagan: "Vi delar inte er syn på mänskliga rättigheter" ifall man drar bort elementet av fördömande? Anta att någon sade: "Enligt min uppfattning är du en svinpäls" men sedan tillade "Jag menar ingenting personligt".

Får nordiska statsministrar hjärnstillestånd när de möter kinesiska diktatorer?