Hällfors om hjärnan och föräldraskapet

Hälsovårdaren Patricia Hällfors har i olika sammanhang (bl a HBL 23.5, 30.5, i radiodebatter m.m.) framfört åsikten att föräldraledigheten i första hand ska reserveras för mammorna, eftersom pappor är mindre lämpade att ta hand om barn. Det här motiverar hon bl a med hänvisningar till hjärnforskning som går ut på att mammor är mera alerta på ljud från spädbarn, har lättare att dela uppmärksamheten mellan barnen och annat osv.

Den neurologiska reduktionismen är ett modefenomen som skördar nya landvinningar varje dag. Jag ser framför mig visionen av ett "neuro-konfucianskt" samhälle, där alla medborgares hjärnor undersöks och man bestämmer om personens utbildning och yrke på grundval av resultaten. (Det här för tankarna till Platons totalitära stat där myndigheterna vid födseln fastslog vars och ens plats i samhället.)

Vad alla dessa reduktionister verkar bortse från är att beteende inte är biologiskt bestämt på samma sätt som ögonfärg. För det första är det en tolkningsfråga vad de eller de mönstren i hjärnan betyder. För det andra beror allt på en komplicerad samverkan av ett stort antal olika faktorer, där den enskildas inställning, omvärldens förhållningssätt m.m. spelar en enorm roll.

Ifall det t.ex. går att fastslå att någon bär på gener som gör honom eller henne aggressiv eller svag i matematik, så drar vi snarast slutsatsen att de här genernas inverkan ska motarbetas. Vi låter dem inte slutgiltigt bestämma individens livsöde.

För övrigt är det knappast till skada för barnet om det tas om hand av personer med olika "uppmärksamhetsmönster". Barnet måste ju lära sig att samverka med människor som fungerar på olika sätt.

Hällfors sade också att hon trivdes så bra med att ta hand om barn att hon inte tänkte låta sin man ta över. Den typen av maktspråk passar illa i de här sammanhangen, och undergräver hennes trovärdighet som debattör.

*

Här vill jag tillägga att familjen har många problem i dagens samhälle. Övergången från ett samhälle där mammorna i normala fall var hemma och tog hand om barnen till ett samhälle där båda föräldrarna i normala fall förvärvsarbetar har inneburit stora vinster, både för kvinnorna som fått en större valfrihet och för samhället som kan dra nytta av deras insatser. Men de skulle vara oärligt att förneka att övergången också haft ett pris som barnen fått betala (minskad trygghet, flera skilsmässor). Men problemet kan knappast lösas genom att man återigen påtvingar kvinnorna rollen av hemmamammor (med eller utan hänvisning till hjärnforskningen).