Claes Andersson, litteratur och professionella lögnare

Claes Andersson säger, enligt HBL 19.6.07:

”… jag vill påminna om att det vi gör under skrivprocessen är att vi söker sanningen samtidigt som vi ljuger. Professionella skrivare är professionella lögnare.”

Skönlitterära författare säger ofta, om sig själva, att de sysslar med att skriva lögner. Jag har aldrig förstått det här påståendet. Att ljuga är, i normala fall, att i svekfullt syfte försöka föra någon bakom ljuset med falska påståenden. Men om någon känner sig förd bakom ljuset av falska påståenden i en roman, då har hon inte förstått vad slags bok hon har framför sig. Att anklaga en roman för att den innehåller lögnaktiga påståenden är som att klaga på telefonkatalogen för att man inte kan laga mat efter den.

Det är sällan någon annan än författarna själva som säger att de ljuger. (Filosofen Platon påstod visserligen att skalderna ljuger, men det var för att han inte ville ha skalder i sin idealstat: folk borde ägna sig åt allvarligare ting än konst och dikt.) Det rör sig kanske bara om ett koketterande: författare vill framstå som litet farliga, som individer som vågar bryta mot konventionerna.

Ändå önskar författare knappast framställa sig som speciellt oärliga typer. Snarare tvärtom, och med all rätt: god litteratur kan uppdaga en sanning om vad det innebär att vara människa, som Andersson också antyder. Det finns litterär sanning, liksom också litterär falskhet. Men då handlar det inte om att framföra sanna eller osanna påståenden. Litteratur som är sentimental, eller som vill ställa sig in hos sina läsare, eller som gör sig till ett verktyg för nationalistisk propaganda eller för politiska ideologier, eller som är förblindad av hat eller förbittring, är en falsk litteratur. Men det är sällan författare gör anspråk på att producera den typen av falskhet.