Mohsin Hamid och religionen

Den pakistanske författaren Mohsin Hamid säger i en intervju i HBL 18.6.07:

”... försök nu komma ihåg att majoriteten av världens muslimer lever i Pakistan, Indien eller österut därifrån. De är inte araber, de talar inte arabiska, många är analfabeter – det är absurt att försöka förstå dem utgående från enskilda formuleringar i Koranen...

- Jag tycker att religionen är en dålig lins att försöka begripa världen igenom. Försök hitta en gemensam livshållning hos en kalifornisk transvestit med protestantisk bakgrund och en katolsk biskop på Filippinerna utgående från att båda kan kallas kristna, så ser ni!”

Jag tror att det här är en välbehövlig påminnelse. Många av dagens konflikter har religiösa förtecken, de utkämpas mellan grupper som identifierar sig i religiösa termer. Vi är därför benägna att förklara dem utgående från religiösa läror, från religionernas heliga skrifter.

Då glömmer vi att många av världens ”religiösa” konflikter utkämpats mellan grupper som åberopar en och samma text som sin yttersta auktoritet. Trettioåriga kriget på 1600-talet var en strid mellan två parter (katoliker och protestanter) som båda ansåg sig ha stöd i Bibeln. Detsamma gäller det utdragna inbördeskriget i Nordirland under 1900-talet. Idag mördar och torterar sunni- och shiamuslimer varandra i Irak, och al Qiada mördar och torterar alla andra muslimer – i Koranens namn.

Misstaget är att man betraktar den religiösa läran som en oberoende faktor, som så att säga utifrån styr samhällets utveckling och människors tänkande. Men religionen är snarare en dimension av kulturen, som samverkar med andra dimensioner. Hur religionen kommer att utformas i ett samhälle beror av en mängd faktorer. Hur kommer det sig att detta samhälle har valt just denna lära och håller fast vid den som det genuina uttrycket för sina strävanden? Varför framhäver man dessa sidor av läran? Varför ges de just denna tolkning? Varför tillämpas de just så här?

Den religiösa läran har inte en fixerad innebörd som, oberoende av sammanhanget, styr människors tänkande och handlande i en given riktning. Livet förklarar religionen i minst lika hög grad som religionen förklarar livet. (Jag betraktar nu hela frågeställningen utifrån, ur ett historiskt perspektiv. Hur en troende ser på sitt liv är en annan fråga.)

Det brukar diskuteras om islam i grund och botten handlar om kvinnoförtryck och krig mot andra religioner, eller om fred och vidsynthet. Under vissa perioder av historien har frisinnet varit kännetecknande för islam. Också idag är det bara en bråkdel av världens muslimer som tar en aktiv del i terrorism. Men att tala om för en muslim vilket sätt att läsa Koranen som är det rätta är ett uttryck för västerländsk arrogans. Svaret på frågan vad islam egentligen står för kan bara ges i form av en troende muslims syn på sin egen religion.

I västerlandet har Bibeln – denna rika och mångbottnade skrift – ges en central ställning. Men vad man finner i den är ett uttryck för vem man är. För många är det Jesu bergspredikan som är skriftens kärna. Jehovas vittnen uppehåller sig helst vid Johannes’ uppenbarelsebok. För en stor del av dagens kyrkkristna å sin sida verkar Bibelns centrala budskap vara koncentrerat till två passager i Pauli brev: den där han tillhåller kvinnor att tiga i församlingen, och den där han fördömer manlig homosexualitet.