I HBL 15.7.07 tog Märta Tikkanen avstånd från Sanna Tahvanainens sätt att karakterisera Henrik Tikkanen med ett starkt negativt epitet. Repliken fälldes i FST:s program om Märta Tikkanen 14.7. Det var ändå tydligt att Tahvanainen uttryckte en slutsats hon dragit av Märta T:s texter om sitt äktenskap, och inte uttalade sitt eget omdöme om Henrik T.
I HBL 20.7 drar Ralf Friberg till med ”De mortuis nihil nisi bene” (”endast gott om de döda”). Jag undrar i vilka sammanhang och hur länge den principen ska följas. Bör man sålunda aldrig uttala sig kritiskt t.ex. om avlidna politiker och andra märkespersoner?
Det blir ju också smått egendomligt om man nog får uttala sig berömmande om en avliden, men däremot inte kritiskt. Friberg skriver: ”Henrik Tikkanen var en ... mångsidigt begåvad och kunnig människa... I mina ögon var han en generös och spännande människa.” Å andra sidan medger han att Henrik Tikkanen hade problem med spriten. Är inte detta en kritik? Eller menar han att alkoholen urskuldar allt? Så kan man väl ändå inte resonera. Och även om så vore: det första glaset tar man i varje fall på nykter kula.
Märta Tikkanen följer åtminstone inte Fribergs princip i sin bok Två. Boken innehåller starka kritiska uppgörelser med hennes man. Den utstrålar beundran för Henrik Tikkanen, men också sorg och förbittring över konflikterna i deras liv.
Henrik Tikkanen har blivit en offentlig person, både genom hans egna böcker om sitt liv och genom hennes böcker om deras äktenskap. Därigenom har var och en av oss, som läsare, inbjudits att förhålla oss till denna relation. Märta Tikkanen har avhänt sig rätten att avgöra vilka läsningar som är tillåtna.
Eller handlar det hela om vem som har rätten att uttala sig? En yngre kvinnlig författare bör inte ta sig samma rättigheter som etablerade kulturpersoner? ”Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe.”
No comments:
Post a Comment