Kristian Donner och vetenskapsbyråkratin

I en insändare i HBL 8.7.07 gör Kristian Donner, professor i zoologi vid Helsingfors universitet, några träffande iakttagelser om det utredningsvälde som just nu grasserar vid våra universitet:

Faktum är att en svällande byråkrati inom EU, vid undervisningsministeriet och universiteten står som oförtröttlig producent av en skenverksamhet, som det vid sidan av det riktiga akademiska arbetet inte finns (det vill säga inte borde finnas) utrymme för. Jag avser ... toppstyrda lekar med organisations­scheman, strategier och utvärderingar, som oftast är irrelevanta, men inte sällan har direkt skadliga syften...

En sorglig kulmen nåddes 2005 då universitetet på en gång genomförde en utvärdering av forskningen (genom att snällt följa alla direktiv producerade enbart institutionen för bio- och miljövetenskaper för detta ändamål 16 000 sidor papper), det nya lönesystemet (en fiktiv poängsättning av alla anställda enligt en Prokrustes-princip där personalen skulle klämmas in i en så gott som oförändrad lönesumma) samt exa­mensreformen enligt Bologna-avtalet (konstruerad som ett berg som födde en mus).

Allt detta måste ju göras, så varför klaga? Lät­tast kommer man undan om man fullgör sådana uppdrag kvickt och dumt, och det gjorde väl de flesta. Vill man vara tjatig kan man förstås fråga sig vilka intellektuella och moraliska konsekvenser det får om en grupp, som förmodas stå för kritiskt tänkande, alltid väljer att av bekvämlighetsskäl delta i de kollektiva lögnerna.

Donner nämner också den kanske mest huvudlösa idén av alla, den s.k. auditeringen av kvalitetssäkringssystemet, som inte har (eller ens är avsett att ha) något med kvalitet att göra: vad EU önskade sig var en enorm, detaljerad sammanställning av alla beslutsprocesser inom universiteten från lägsta till högsta nivå; något som antogs säkerställa att dessa beslut i all framtid kommer att fattas i en och samma givna ordning. Alla som någon gång arbetat inom en organisation torde omedelbart förstå att man på det här sättet skapar en dubbel verklighet: en pappersverklighet vid sidan av den verkliga verkligheten. Ju mera detaljerad en beskrivning görs, desto större blir avståndet mellan den och det som verkligen sker. (Tydligen har man ändå i Helsingfors lyckats minimera följderna av det här direktivet.)

Att leva med dubbla sanningar är något i varje fall humanister länge varit tvingade till. Varje gång man gör en projektansökan måste man kamouflera projektets seriösa ambitioner bakom en ideologiskt korrekt och moderiktig jargong, om man ska ha en utsikt att få pengar. (T.ex. genom att, i förekommande fall, ge det hela en "finlandssvensk" vinkling). Men det är onekligen demoraliserande och också riskabelt: Potemkinkulisser har en benägenhet att på oförutsägbara sätt påverka den verklighet de är avsedda att dölja.