Jag frågade mitt barnbarn Matilda, som strax ska fylla 8, om det är viktigare att vara vacker eller snäll. "Snäll" svarade hon omedelbart. Sedan frågade jag om det är viktigare att vara vacker eller klok. Efter en halv sekunds tvekan svarade hon: "Klok". Till slut frågade jag om det är viktigare att vara klok eller snäll. Nu tvekade hon kanske en sekund innan hon sade: "Snäll".
Jag berättar det här, inte för att fästa uppmärksamhet vid Matilda, som är en underbar men i övrigt helt normal åttaåring, utan för att fästa uppmärksamheten vid en diskurs.
Hon frågade inte "Viktigt för vad då?" (alltså "I relation till vad?"), utan förstod omedelbart att frågan också kunde förstås i vad vi kan kalla en absolut mening - "viktigt i förhållande till själva tillvaron". Samtidigt är jag säker på att ingen enkom hade lärt henne detta konstiga sätt att använda ordet "viktig". Hon bara uppfattade omedelbart vad det handlade om, liksom hon omedelbart visste vad svaret var. (Man kunde säga: att hon förstod denna användning och att hon visste svaret är två sidor av samma sak.)
Det här illustrerar vad Wittgenstein menade när han i sin föreläsning om etiken talade om absolut värde och om hur vi rusar mot språkets gränser när vi försöker uttrycka etiken i ord.
Tuesday, August 12, 2008
Sunday, August 10, 2008
Vergangenheitsbewältigung
Finlands konsulat i St Petersburg återtar sin inbjudan till författaren Sofi Oksanen. Tyvärr är det svårt att undgå tanken, att det beror på att hon har gett ut en roman, Stalins kossor, som behandlar det sovjetiska förtrycket i Estland. (Lika svårt som att tro att spjutkastaren Tero Pitkämäki inte visste att det upprop han skrev på var till stöd för en fredlig lösning av konflikten i Tibet - nu vill ha ta tillbaka sin namnteckning.)
Att Finland är finlandiserat i alla tänkbara riktningar är ingen nyhet. Det man på engelska kallar "public spirit" har aldrig lyckats finna en grogrund i vår kultur.
Däremot är det anmärkningsvärt att de ryska myndigheterna är känsliga för kritik mot Sovjetunionen. I stället för att betrakta den kommunistiska diktaturen som något förgånget vill man identifiera sig med den, och är därmed också angelägen om att bagatellisera dess brott. (Ett förhållningssätt som också kom till uttryck när Putin beskrev Sovjets upplösning som den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.)
Det är intressant att jämföra olika nationers sätt att hantera sitt förflutna. Turkiet verkar ha de största problemen. Också där vill statsmakten (både sekularister och muslimer) helt i onödan identifiera sig med den regim som utförde folkmordet på armenier 1914-18, och den är följaktligen angelägen om att förneka att det någonsin har ägt rum. Ja, man har gått så långt som att göra det straffbart att beröra hela saken. I Serbien verkar det finns en stark opinion som vill slå in på den "turkiska" vägen när det gäller kriget i Bosnien-Herzegovina.
Japan verkar ha svårt att vidgå sina förbrytelser under andra världskriget. DDR "löste" å sin sida problemet med nazismen genom att helt enkelt välta över hela arvet på Förbundsrepubliken. Österrike har också med en viss framgång försökt undgå att bli identifierat med nazismen, även om det brände till i samband med avslöjandena om Kurt Waldheims förehavanden under kriget i Jugoslavien. (En österrikisk guide skämtade en gång om att österrikarna bevisade sin slughet genom att få hela världen att tro att Hitler var tysk och Beethoven österrikare.) Också Frankrike lyckades länge upprätthålla bilden av ett oskyldigt offer för nazismen.
Australiens regering har samlat sig till att be om ursäkt för förbrytelser mot aboriginerna. I Sverige har man småningom börjat vidkännas det problematiska i det slags neutralitet man intog under kriget, det sätt på vilket man kunde göra sig vinst på båda parterna. I Finland har man också, så småningom, börjat erkänna både de vitas blodiga hämnd efter inbördeskriget och de mörka sidorna av vår medverkan i andra världskriget.
(Historikern Sture Lindholm föreslog nyligen att vår regering borde be om ursäkt för de vitas brott 1918. Men för mig är det inte självklart att dagens Finland ska anses vara en arvtagare till den vita sidan: riksdagen väljs ju av hela folket.)
USA har haft förmågan att gå till rätta med sig självt både när det gäller indiankrigen, slaveriet, Hiroshima och Vietnam.
Ingen nation har ändå förhållit sig mera rakryggat än Tyskland. Tyska politiker har varit nästan samstämmiga i att påta sig ett ansvar för landets förflutna. Det måste de ges erkänsla för. Bara genom att erkänna det förflutna kan man göra sig fri från det.
Att Finland är finlandiserat i alla tänkbara riktningar är ingen nyhet. Det man på engelska kallar "public spirit" har aldrig lyckats finna en grogrund i vår kultur.
Däremot är det anmärkningsvärt att de ryska myndigheterna är känsliga för kritik mot Sovjetunionen. I stället för att betrakta den kommunistiska diktaturen som något förgånget vill man identifiera sig med den, och är därmed också angelägen om att bagatellisera dess brott. (Ett förhållningssätt som också kom till uttryck när Putin beskrev Sovjets upplösning som den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.)
Det är intressant att jämföra olika nationers sätt att hantera sitt förflutna. Turkiet verkar ha de största problemen. Också där vill statsmakten (både sekularister och muslimer) helt i onödan identifiera sig med den regim som utförde folkmordet på armenier 1914-18, och den är följaktligen angelägen om att förneka att det någonsin har ägt rum. Ja, man har gått så långt som att göra det straffbart att beröra hela saken. I Serbien verkar det finns en stark opinion som vill slå in på den "turkiska" vägen när det gäller kriget i Bosnien-Herzegovina.
Japan verkar ha svårt att vidgå sina förbrytelser under andra världskriget. DDR "löste" å sin sida problemet med nazismen genom att helt enkelt välta över hela arvet på Förbundsrepubliken. Österrike har också med en viss framgång försökt undgå att bli identifierat med nazismen, även om det brände till i samband med avslöjandena om Kurt Waldheims förehavanden under kriget i Jugoslavien. (En österrikisk guide skämtade en gång om att österrikarna bevisade sin slughet genom att få hela världen att tro att Hitler var tysk och Beethoven österrikare.) Också Frankrike lyckades länge upprätthålla bilden av ett oskyldigt offer för nazismen.
Australiens regering har samlat sig till att be om ursäkt för förbrytelser mot aboriginerna. I Sverige har man småningom börjat vidkännas det problematiska i det slags neutralitet man intog under kriget, det sätt på vilket man kunde göra sig vinst på båda parterna. I Finland har man också, så småningom, börjat erkänna både de vitas blodiga hämnd efter inbördeskriget och de mörka sidorna av vår medverkan i andra världskriget.
(Historikern Sture Lindholm föreslog nyligen att vår regering borde be om ursäkt för de vitas brott 1918. Men för mig är det inte självklart att dagens Finland ska anses vara en arvtagare till den vita sidan: riksdagen väljs ju av hela folket.)
USA har haft förmågan att gå till rätta med sig självt både när det gäller indiankrigen, slaveriet, Hiroshima och Vietnam.
Ingen nation har ändå förhållit sig mera rakryggat än Tyskland. Tyska politiker har varit nästan samstämmiga i att påta sig ett ansvar för landets förflutna. Det måste de ges erkänsla för. Bara genom att erkänna det förflutna kan man göra sig fri från det.
Friday, August 8, 2008
Om moralen och vår död
Tillbaka till temat om vår inställning till vår egen död. Det som hindrar oss från att se den som en moralisk fråga är, tror jag, att vi har en förkrympt syn på moral. Vi har lärt oss att betrakta moral som en fråga om regler: vad får man göra och vad får man inte göra? Ur det perspektivet verkar frågan enkel: hur skulle man kunna förbjuda någon att riskera sitt eget liv, så länge han inte skadar någon annan?
Men vad moraliska frågor innerst inne gäller är något annat: de handlar om vårt sätt att förhålla oss till tillvaron. Om den anda i vilken vi lever. Det är i det ljuset vi måste betrakta valet att riskera livet för ett äventyr.
Men vad moraliska frågor innerst inne gäller är något annat: de handlar om vårt sätt att förhålla oss till tillvaron. Om den anda i vilken vi lever. Det är i det ljuset vi måste betrakta valet att riskera livet för ett äventyr.
Wednesday, August 6, 2008
Äger jag min egen död?
Fallet med de förolyckade alpinisterna på K2 i Himalaja påminner mig om att människor i vår kultur har en egendomlig, possessiv inställning till sin egen död. Vi betraktar det som vars och ens ensak om man frivilligt sätter sitt liv på spel, vare sig man gör det för nöjes skull, för att vinna berömmelse eller av ren tanklöshet.
Vi har vant oss vid att betrakta döden som något människor till varje pris vill undvika. Därför tänker vi inte vidare: vi noterar inte att det å andra sidan ligger en enorm självupptagenhet i att utsätta sig för risken att dö utan att vara tvungen till det. Den som sätter sitt liv på spel riskerar att slå sina anhörigas liv i spillror. Eller man tvingar andra, obekanta människor att riskera sina liv i försöken att rädda en.
Även om någon har tänkt tanken så uttalas den i varje fall aldrig. Ingen har fört på tal att John Kennedy jr skulle kunna klandras för att han valde att flyga sitt plan under osäkra omständigheter, eller prinsessan Diana för att hon lät sig köras på en vansinnesfärd genom Paris för att undfly några fotografer.
Tvärtom heroiserar man ofta människor som mot alla odds har lyckats återvända helskinnade från strapatsrika färder in i djungeln eller över polarisarna. Deltagarna motiverar ofta sina val med att de ville bevisa för sig själva att de hade mod att göra det - samtidigt som de bevisar att de saknade modet att avstå.
(Nu talar jag inte om människor som tar livet av sig. Ingen kan ställas till svars för en depression.)
***
Det svåraste i bergbestigning sägs vara nerfärden. Då är det ju märkligt att det var när sir Edmund Hillary nådde toppen av Mount Everest som man jublade - och inte när han kom ner igen.
Vi har vant oss vid att betrakta döden som något människor till varje pris vill undvika. Därför tänker vi inte vidare: vi noterar inte att det å andra sidan ligger en enorm självupptagenhet i att utsätta sig för risken att dö utan att vara tvungen till det. Den som sätter sitt liv på spel riskerar att slå sina anhörigas liv i spillror. Eller man tvingar andra, obekanta människor att riskera sina liv i försöken att rädda en.
Även om någon har tänkt tanken så uttalas den i varje fall aldrig. Ingen har fört på tal att John Kennedy jr skulle kunna klandras för att han valde att flyga sitt plan under osäkra omständigheter, eller prinsessan Diana för att hon lät sig köras på en vansinnesfärd genom Paris för att undfly några fotografer.
Tvärtom heroiserar man ofta människor som mot alla odds har lyckats återvända helskinnade från strapatsrika färder in i djungeln eller över polarisarna. Deltagarna motiverar ofta sina val med att de ville bevisa för sig själva att de hade mod att göra det - samtidigt som de bevisar att de saknade modet att avstå.
(Nu talar jag inte om människor som tar livet av sig. Ingen kan ställas till svars för en depression.)
***
Det svåraste i bergbestigning sägs vara nerfärden. Då är det ju märkligt att det var när sir Edmund Hillary nådde toppen av Mount Everest som man jublade - och inte när han kom ner igen.
Monday, July 21, 2008
The sovereignty of Iraq
Condoleezza Rice, when asked her opinion of the Iraqi government's declaration that most US forces should leave by the end of 2009, replied that her administration would "try to be sensitive to [Iraq's] sovereignty ". (Late Edition with Wolf Blitzer, 20 July, CNN.)
Her choice of words ("try to be sensitive") was revealing. The main reason for going into Iraq that still holds up was the establishment of a democratic regime. The American administration claims that the objective was accomplished when parliamentary elections were held and a cabinet was formed. If the administration did believe its own words, it should be under an absolute obligation to defer to the Iraqi government's will in matters concerning the country's fate.
Rice's words seem to indicate that the American administration actually thinks of Iraq as a colony of sorts, and the al-Maliki cabinet as a puppet regime. What I found surprising was that Blitzer did not react to this; nor has anybody else, to my knowledge.
Her choice of words ("try to be sensitive") was revealing. The main reason for going into Iraq that still holds up was the establishment of a democratic regime. The American administration claims that the objective was accomplished when parliamentary elections were held and a cabinet was formed. If the administration did believe its own words, it should be under an absolute obligation to defer to the Iraqi government's will in matters concerning the country's fate.
Rice's words seem to indicate that the American administration actually thinks of Iraq as a colony of sorts, and the al-Maliki cabinet as a puppet regime. What I found surprising was that Blitzer did not react to this; nor has anybody else, to my knowledge.
Saturday, July 5, 2008
Storm kring ett vattenglas
Under den gångna veckan har vi bombarderats med nyheter om dricksvattenkrisen i Borgå. Det hade kommit in regnvatten in i vattenledningssystemet och även om ingen har blivit sjuk har man krävt de ansvarigas huvud på ett fat.
Givetvis spökar Nokiakatastrofen i bakgrunden. Men där tycks också finnas en föreställning om att det måste vara möjligt att gardera sig mot alla tänkbara missöden. Även om ingenting hände ska myndigheterna ställas till svars för vad som kunde ha hänt.
Men om vi alla ska stå till svars för vad som kunde ha hänt skulle hela mänskligheten sitta inburad vid det här laget.
Givetvis spökar Nokiakatastrofen i bakgrunden. Men där tycks också finnas en föreställning om att det måste vara möjligt att gardera sig mot alla tänkbara missöden. Även om ingenting hände ska myndigheterna ställas till svars för vad som kunde ha hänt.
Men om vi alla ska stå till svars för vad som kunde ha hänt skulle hela mänskligheten sitta inburad vid det här laget.
Överdrivna hänsyn
Det har kommit fram att Världsbanken har hemlighållit en rapport som utreder orsakerna till de höga livsmedelspriserna. De beror till största delen på satsningen på biobränsle. Man ville inte offentliggöra rapporten eftersom den skulle försätta Bushadministrationen i förlägenhet. Där hade man nämligen pekat ut helt andra syndabockar.
En vacker dag kommer någon att spränga planeten i luften - av hänsyn till Bushadministrationen.
En vacker dag kommer någon att spränga planeten i luften - av hänsyn till Bushadministrationen.
Subscribe to:
Posts (Atom)