Vergangenheitsbewältigung

Finlands konsulat i St Petersburg återtar sin inbjudan till författaren Sofi Oksanen. Tyvärr är det svårt att undgå tanken, att det beror på att hon har gett ut en roman, Stalins kossor, som behandlar det sovjetiska förtrycket i Estland. (Lika svårt som att tro att spjutkastaren Tero Pitkämäki inte visste att det upprop han skrev på var till stöd för en fredlig lösning av konflikten i Tibet - nu vill ha ta tillbaka sin namnteckning.)

Att Finland är finlandiserat i alla tänkbara riktningar är ingen nyhet. Det man på engelska kallar "public spirit" har aldrig lyckats finna en grogrund i vår kultur.

Däremot är det anmärkningsvärt att de ryska myndigheterna är känsliga för kritik mot Sovjetunionen. I stället för att betrakta den kommunistiska diktaturen som något förgånget vill man identifiera sig med den, och är därmed också angelägen om att bagatellisera dess brott. (Ett förhållningssätt som också kom till uttryck när Putin beskrev Sovjets upplösning som den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.)

Det är intressant att jämföra olika nationers sätt att hantera sitt förflutna. Turkiet verkar ha de största problemen. Också där vill statsmakten (både sekularister och muslimer) helt i onödan identifiera sig med den regim som utförde folkmordet på armenier 1914-18, och den är följaktligen angelägen om att förneka att det någonsin har ägt rum. Ja, man har gått så långt som att göra det straffbart att beröra hela saken. I Serbien verkar det finns en stark opinion som vill slå in på den "turkiska" vägen när det gäller kriget i Bosnien-Herzegovina.

Japan verkar ha svårt att vidgå sina förbrytelser under andra världskriget. DDR "löste" å sin sida problemet med nazismen genom att helt enkelt välta över hela arvet på Förbundsrepubliken. Österrike har också med en viss framgång försökt undgå att bli identifierat med nazismen, även om det brände till i samband med avslöjandena om Kurt Waldheims förehavanden under kriget i Jugoslavien. (En österrikisk guide skämtade en gång om att österrikarna bevisade sin slughet genom att få hela världen att tro att Hitler var tysk och Beethoven österrikare.) Också Frankrike lyckades länge upprätthålla bilden av ett oskyldigt offer för nazismen.

Australiens regering har samlat sig till att be om ursäkt för förbrytelser mot aboriginerna. I Sverige har man småningom börjat vidkännas det problematiska i det slags neutralitet man intog under kriget, det sätt på vilket man kunde göra sig vinst på båda parterna. I Finland har man också, så småningom, börjat erkänna både de vitas blodiga hämnd efter inbördeskriget och de mörka sidorna av vår medverkan i andra världskriget.

(Historikern Sture Lindholm föreslog nyligen att vår regering borde be om ursäkt för de vitas brott 1918. Men för mig är det inte självklart att dagens Finland ska anses vara en arvtagare till den vita sidan: riksdagen väljs ju av hela folket.)

USA har haft förmågan att gå till rätta med sig självt både när det gäller indiankrigen, slaveriet, Hiroshima och Vietnam.

Ingen nation har ändå förhållit sig mera rakryggat än Tyskland. Tyska politiker har varit nästan samstämmiga i att påta sig ett ansvar för landets förflutna. Det måste de ges erkänsla för. Bara genom att erkänna det förflutna kan man göra sig fri från det.