Äger jag min egen död?

Fallet med de förolyckade alpinisterna på K2 i Himalaja påminner mig om att människor i vår kultur har en egendomlig, possessiv inställning till sin egen död. Vi betraktar det som vars och ens ensak om man frivilligt sätter sitt liv på spel, vare sig man gör det för nöjes skull, för att vinna berömmelse eller av ren tanklöshet.

Vi har vant oss vid att betrakta döden som något människor till varje pris vill undvika. Därför tänker vi inte vidare: vi noterar inte att det å andra sidan ligger en enorm självupptagenhet i att utsätta sig för risken att dö utan att vara tvungen till det. Den som sätter sitt liv på spel riskerar att slå sina anhörigas liv i spillror. Eller man tvingar andra, obekanta människor att riskera sina liv i försöken att rädda en.

Även om någon har tänkt tanken så uttalas den i varje fall aldrig. Ingen har fört på tal att John Kennedy jr skulle kunna klandras för att han valde att flyga sitt plan under osäkra omständigheter, eller prinsessan Diana för att hon lät sig köras på en vansinnesfärd genom Paris för att undfly några fotografer.

Tvärtom heroiserar man ofta människor som mot alla odds har lyckats återvända helskinnade från strapatsrika färder in i djungeln eller över polarisarna. Deltagarna motiverar ofta sina val med att de ville bevisa för sig själva att de hade mod att göra det - samtidigt som de bevisar att de saknade modet att avstå.

(Nu talar jag inte om människor som tar livet av sig. Ingen kan ställas till svars för en depression.)


***

Det svåraste i bergbestigning sägs vara nerfärden. Då är det ju märkligt att det var när sir Edmund Hillary nådde toppen av Mount Everest som man jublade - och inte när han kom ner igen.