Matilda och det absoluta

Jag frågade mitt barnbarn Matilda, som strax ska fylla 8, om det är viktigare att vara vacker eller snäll. "Snäll" svarade hon omedelbart. Sedan frågade jag om det är viktigare att vara vacker eller klok. Efter en halv sekunds tvekan svarade hon: "Klok". Till slut frågade jag om det är viktigare att vara klok eller snäll. Nu tvekade hon kanske en sekund innan hon sade: "Snäll".

Jag berättar det här, inte för att fästa uppmärksamhet vid Matilda, som är en underbar men i övrigt helt normal åttaåring, utan för att fästa uppmärksamheten vid en diskurs.

Hon frågade inte "Viktigt för vad då?" (alltså "I relation till vad?"), utan förstod omedelbart att frågan också kunde förstås i vad vi kan kalla en absolut mening - "viktigt i förhållande till själva tillvaron". Samtidigt är jag säker på att ingen enkom hade lärt henne detta konstiga sätt att använda ordet "viktig". Hon bara uppfattade omedelbart vad det handlade om, liksom hon omedelbart visste vad svaret var. (Man kunde säga: att hon förstod denna användning och att hon visste svaret är två sidor av samma sak.)

Det här illustrerar vad Wittgenstein menade när han i sin föreläsning om etiken talade om absolut värde och om hur vi rusar mot språkets gränser när vi försöker uttrycka etiken i ord.

Om moralen och vår död

Tillbaka till temat om vår inställning till vår egen död. Det som hindrar oss från att se den som en moralisk fråga är, tror jag, att vi har en förkrympt syn på moral. Vi har lärt oss att betrakta moral som en fråga om regler: vad får man göra och vad får man inte göra? Ur det perspektivet verkar frågan enkel: hur skulle man kunna förbjuda någon att riskera sitt eget liv, så länge han inte skadar någon annan?

Men vad moraliska frågor innerst inne gäller är något annat: de handlar om vårt sätt att förhålla oss till tillvaron. Om den anda i vilken vi lever. Det är i det ljuset vi måste betrakta valet att riskera livet för ett äventyr.

Äger jag min egen död?

Fallet med de förolyckade alpinisterna på K2 i Himalaja påminner mig om att människor i vår kultur har en egendomlig, possessiv inställning till sin egen död. Vi betraktar det som vars och ens ensak om man frivilligt sätter sitt liv på spel, vare sig man gör det för nöjes skull, för att vinna berömmelse eller av ren tanklöshet.

Vi har vant oss vid att betrakta döden som något människor till varje pris vill undvika. Därför tänker vi inte vidare: vi noterar inte att det å andra sidan ligger en enorm självupptagenhet i att utsätta sig för risken att dö utan att vara tvungen till det. Den som sätter sitt liv på spel riskerar att slå sina anhörigas liv i spillror. Eller man tvingar andra, obekanta människor att riskera sina liv i försöken att rädda en.

Även om någon har tänkt tanken så uttalas den i varje fall aldrig. Ingen har fört på tal att John Kennedy jr skulle kunna klandras för att han valde att flyga sitt plan under osäkra omständigheter, eller prinsessan Diana för att hon lät sig köras på en vansinnesfärd genom Paris för att undfly några fotografer.

Tvärtom heroiserar man ofta människor som mot alla odds har lyckats återvända helskinnade från strapatsrika färder in i djungeln eller över polarisarna. Deltagarna motiverar ofta sina val med att de ville bevisa för sig själva att de hade mod att göra det - samtidigt som de bevisar att de saknade modet att avstå.

(Nu talar jag inte om människor som tar livet av sig. Ingen kan ställas till svars för en depression.)


***

Det svåraste i bergbestigning sägs vara nerfärden. Då är det ju märkligt att det var när sir Edmund Hillary nådde toppen av Mount Everest som man jublade - och inte när han kom ner igen.