Tillbaka till temat om vår inställning till vår egen död. Det som hindrar oss från att se den som en moralisk fråga är, tror jag, att vi har en förkrympt syn på moral. Vi har lärt oss att betrakta moral som en fråga om regler: vad får man göra och vad får man inte göra? Ur det perspektivet verkar frågan enkel: hur skulle man kunna förbjuda någon att riskera sitt eget liv, så länge han inte skadar någon annan?
Men vad moraliska frågor innerst inne gäller är något annat: de handlar om vårt sätt att förhålla oss till tillvaron. Om den anda i vilken vi lever. Det är i det ljuset vi måste betrakta valet att riskera livet för ett äventyr.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag uppfattar att det ändå besvärar dig att bergsbestigare eller bilmarodörer verkar ta lättsinnigt på sin död. Det stämmer att ens förhållande till sin egen död istället kan vara del av den anda man lever i. Jag tänker på de långsamma livsvalen, frågor om hälsa. I en undersökning för ett tiotal år sedan konstaterades det att människor som inte dricker alkohol alls dör ensamma och olyckliga. (Undersökningen är säkert problematisk på många sätt men den kan användas som illustration.) Den moraliska frågan om alkoholen kan då förskjutas från att handla om ett förbud mot att befatta sig med det ohälsosamma till att handla om vad som är viktigt medan man är här i livet - inte om hur man "skjuter upp" döden. Eller börjar jag igen tänka på moralen som regler nu? Kanske så här istället: om man av rädsla för sjukdom och död lever överdrivet hälsosamt - krystat - kan man klandras för problem med perspektivet, lika som om man bränner sin chans och några andras för ett äventyr. Att vägra riskera att dö kan vara uttryck för att man uppfattar sin död och sitt liv som privat, likadant som om man riskerar den lättsinnigt.
Jag menade inte att bergsbestigning borde förbjudas, eller att man är skyldig att försöka leva så länge som möjligt. (Som Du antyder skulle det ju vara en form av regelmoral.) Vad jag menade var att vi är benägna att tänka på moraliska frågor på ett sätt som får det att verka som om det inte angick någon annan än mig att jag sätter mitt liv på spel. Och då glömmer vi bort att det viktiga är i vilken anda vi lever, inte vilka regler vi följer.
Något som sammanhänger med det här är att moral först och främst handlar om min relation till mina egna handlingar. Moralismen befattar sig däremot först och främst med andras handlingar. (Det här missade jag själv när jag drog in begreppet klander i den föregående bloggen.)
P.S. angående absolutister som dör ensamma och olyckliga: det beror kanske på att absolutism i vår kultur samvarierar med vissa andra egenskaper som bidrar till att göra människor ensamma och olyckliga, som att vara osällskaplig eller ha en fördömande attityd. Om någon i övrigt lever som alla andra men inte dricker alkohol, så dör han/hon kanske inte ensammare och olyckligare än genomsnittet. Men poängen stämmer: det handlar inte om hur länge man lever, utan i vilken anda man lever.
Post a Comment