Utopin som mardröm

Av en slump kom jag att se Henry Selicks dockanimation Coraline, en film som inte verkar ha fått någon större uppmärksamhet. Med sin dialog, sitt reflektionsdjup, sin visuella fantasi ställer den definitivt den överreklamerade, förutsägbara, disneyfierade, gäspningsframdrivande animationsfilmen Wall-E i skuggan.

Filmen är en saga om hur lustprincipen kolliderar med realitetsprincipen. Handlingen väcker associationer i olika riktningar: Hans och Greta, Kubricks The Shining, The Stepford Wives, Lewis Carrolls Through the Looking-Glass. Den kan också ses som en omvänd Pinocchiosaga. Hjältinnan är en 11-årig flicka – en skarpsynt, snabbtungad kvinnlig Holden Caulfield – som, uttråkad av livet med sina stressade föräldrar, upptäcker en spegelvärld där hennes föräldrar förekommer i vad som förefaller vara en idealversion. Utopin visar sig ändå, som så ofta, vara betydligt kusligare än verkligheten.

Dockan som spelar Coraline borde nomineras för en Oscar – hon fångade perfekt in 11-åringens mimik.

Vad de 7-8-åriga flickorna i publiken tänkte vet jag inte. Det är definitivt ingen barnfilm, även om det finns en utbredd föreställning om att animationsfilmer alltid riktar sig till barn.