Sunday, June 21, 2009

Tråkighetens paradox

Livet är fascinerande och fasansfullt. Därför är det anmärkningsvärt att vi tidvis kan vara uttråkade, liknöjda, oberörda. Trots allt.

2 comments:

Frysa said...

Livet är egentligen inget speciellt. Ens handlingar och uppfattningar gör egentligen ingen större skillnad. Är det därför anmärkningsvärt att vi ibland kan vara ivriga, oroade, upprörda? Trots allt? (Intressets paradox?)

Du menar att livet som sådant är meningsfullt och det konstiga är att man kan låta bli att fatta det ibland. Men att fastna på det är väl egentligen ett uttryck för fascination det också?

Lars Hertzberg said...

Spinoza sade att det är meningslöst att frukta eller hoppas på saker man inte kan ändra på. Frågan är om det finns något att hämta ur den maningen.

Vad vi diskuterar är ändå inte hur man (sett ur ett eller annat perspektiv) BORDE förhålla sig till det som sker, utan den (kanske intressantare) frågan om hur vi VERKLIGEN förhåller oss.

Du har rätt i att våra möjligheter att påverka det som sker är begränsade. Det gäller förstås i allra högsta grad vår egen och andras dödlighet. (Men är livet för den skull inte speciellt?) Du frågar retoriskt om det då är anmärkningsvärt att vi ibland är ivriga, oroade, upprörda. Det skulle det väl vara om våra känslor var ändamålsenliga – men det är de ju inte – och det skulle jag inte beteckna som en mänsklig brist.

Det är inte konstigt att det kan vara svårt att hålla fast i meningsfullheten. (Livet kan ha en mening även när det inte känns så – och man kan å andra sidan leva meningslöst utan att känna av det.)

Det var något annat jag främst tänkte på. Jag uttryckte mig inte klart. Kanske jag bäst kan förmedla tanken med en bild. Du ligger i en roddbåt utan åror. Båten rör sig lågsamt ner för strömmen. Du vet att strömmen småningom blir starkare, förr eller senare kommer båten att handlöst sugas ner i ett vattenfall och du kommer att krossas. Du vet inte när det sker, men du vet att du ingenting kan göra åt saken. Men nu ligger du och tittar upp i molnen, gäspar och känner dig uttråkad.

Jag ser det här som en bild av liv och död.

Jag menar inte att det är dumt eller beklagligt att vi förhåller oss så. Kanske är det i någon mening nödvändigt. Men ur ett visst perspektiv är det anmärkningsvärt.