Det blev till slut en röst på SFP, med långa tänder. Gång på gång har jag sagt mig att nu får det vara nog. Andan i partiet är långt ifrån inspirerande. Men tanken på en svensk representant i Bryssel verkade viktig.
I riksdagsvalet har SFP:s invandringspolitik ofta blivit avgörande - det finns ingen politiker i andra partier som följt samma rakryggade linje som t.ex. Astrid Thors (hoppas att det nya lagförslaget inte betyder att hon börjat slå till reträtten).
Svenskans fortbestånd är är en betydelsefull fråga för mig, men jag tvivlar på om den betjänas bäst av ett språkparti i riksdagen. Det som kunde göra partiet tilltalade är om man hade modet att profilera sig som ett verkligt liberalt alternativ. (Ställningstagandet till de homosexuellas adoptionsrätt var ett lovande tecken - givetvis förlorar man en del röster på det, men man vinner säkert andra röster i gengäld. Håller man däremot fast vid en ren språkprofil - vilket betyder "högt i tak", mao. linjelöshet, i alla ideologiska frågor, så dömer man partiet till att deklinera i takt med den svenska språkgruppens proportionella nedgång.)
Så sent som igår beslöt jag att inte rösta på SFP. Det var efter Ulla Achréns famösa agerande kring frågan om det ojämna stödet till partiets kandidater. Läs här. Först sade hon att frågan måste ställas till Finn Berg som leder understödsföreningen. Men han förklarade att det är hon som fattar besluten. När hon fick frågan på nytt valde hon att linda in svaret i dimridåer, där ordet "strategi" upprepades ett flertal gånger. (Indirekt lät hon bl.a. förstå att Carl Haglund fick mera pengar på grund av sitt kön! ---- Av allt att döma har partimaskinen, dvs Ulla Achrén, bestämt att Haglund småningom ska ta över ledningen av partiet.)
Den nakna cynism som Achrén representerar förefaller mig vara ett nytt inslag i SFP:s profil. Jag kommer knappast att rösta på partiet flera gånger, så länge hon sitter på partisekreterarposten.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment