Språklagen och verkligheten

Det framhävs ofta att språklagstiftningen i Finland är generös: finlandssvenskarnas minoritetsskydd hör till de bästa i världen - det enda problemet är att lagen inte riktigt följs i praktiken.

Man verkar anse att läget är nära nog idealiskt, så när som på denna lilla detalj. Jag tror däremot inte att det handlar om en tillfällig brist. Tvärtom tror jag att den slappa tillämpningen av lagen vid statliga och kommunala inrättningar är ett villkor för att lagstiftningen ska kunna bibehållas på sin nuvarande generösa nivå. Ifall man gick in för att följa lagen till punkt och pricka skulle lagen inom kort slopas. Motståndet skulle bli överväldigande.

Ifall Finland hade en författningsdomstol eller en språkombudsman som övervakade att de språkliga rättigheterna uppfylls i praktiken skulle de språkliga jämlikhetens dagar vara räknade. (Det är kanske därför SFP och Björn Månsson vid HBL motsatte sig det socialdemokratiska förslaget om en språkombudsman. På SFP-håll har man främst inriktat sig på lagstiftningen.)

Att språklagen inte är till för att följas blev klart senast år 2004 när man stiftade en ny lag som gick ut på att den gamla lagen verkligen gällde. I praktiken ändrades ingenting.

Det sägs att vi finländare är ett laglydigt folk. Det här är en del av vår självbild. Men snarare är lagen ett filter genom vilket vi betraktar verkligheten: vi tror att alla bilförare stannar upp när en fotgängare vill korsa gatan vid ett övergångsställe, att inga vuxna cyklar på trottoaren, att man aldrig ser en bilförare med mobiltelefon i handen, att ingen smäller nyårsraketer före 31.12 kl 18 eller efter 1.1. kl 6, att statliga myndigheter, sjukvårdanstalter m.fl. betjänar sitt klientel på båda de inhemska språken.

Fördelen med denna verklighetsuppfattning är att det är mycket lättare att ändra på lagen än att förändra människors faktiska beteende. I själva verket följer man i varje samhälle de lagar som av medborgarna upplevs som angelägna. Detta är vad som menas med ett samhälle.

Språklagen upplevs inte som angelägen av majoriteten av finländarna.