"Män som hatar kvinnor" är en av de pinsammaste filmer jag har sett på länge. Den är, tycker jag, ett dramaturgiskt misslyckande. Manuset är formlöst och ändlöst som en tv-såpa. De s.k. spänningsmomenten är förutsägbara (jag fann mig gäspande vid de mest dramatiska passagerna). Förvecklingarna är långsökta och storyn full av hål. (En detalj: en medlem av den rysliga familjen Vanger sägs ha varit nazist och ha stupat under finska vinterkriget. Publiken inser knappast att han i så fall måste ha varit frivillig i Sovjetarmén: Hitler och Stalin krigade ju vid denna tid på samma sida.)
En del av tillfredsställelsen när man ser en detektivhistoria kommer sig av att man blir delaktig i detektivernas aha-upplevelser. Men här finns det knappt några sådana. De två hjältarna är lika trögtänkta som i tyska tv-deckare. Lösningen levereras som en deus ex machina utan protagonisternas medverkan.
Det skulle ha varit komiskt om det inte var så obehagligt. Filmen skapar en värld - ett nutids-Sverige - där det bakom varje buske lurar en psykopat som torterar kvinnor eller mördar och lemlästar dem. Detta framställs som en naturlig och föga förvånande variant av mänskligt beteende. Det breds på med tjocka färger (förvisso är filmen "emot" våld).
Jag är inte så naiv att jag inte vet att den här typen av filmer och tv-serier produceras stup i kvarten. Det som förvånar mig är att filmen presenteras som något av en kulturhändelse. Skådespelarna intervjuas i HBL (och huvudrollerna spelas onekligen av fina skådespelare). Filmen får jämförelsevis god kritik. Jag får inte detta att gå ihop.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment