Flummet och SFP

I HBL 7.2.09 säger SFP:s partisekreterare Ulla Achrén (enligt reportern): "Nu ska vi i varje fall bli bättre. Och då räcker det inte bara med att kamma håret och försöka vara saklig. Vi måste helt enkelt bli mindre flummiga."

Är det inte samma sak att försöka vara saklig och att inte vara flummig? Achréns uttalande verkar vara ett exempel på det partiet ska sluta med.

Exponentiell uppvärmning

Så där en gång i veckan får vi höra att klimatförändringen sker snabbare än vi hittills har trott. Jag är inte riktigt säker på vad man jämför med. Menar man att den sker snabbare än man trodde när man senast rapporterade att den sker snabbare än man trodde när man dessförinnan rapporterade att den sker snabbare än man trodde osv.?

Inget glatt budskap

Stefan Johansson tafsade på kvinnor – ”men han var inte här för att predika jämställdhetens evangelium”.

Miljöministern körde stadsjeep – ”men han var inte här för att predika energisparandets evangelium”.

Förra polischefen åkte fast för rattfylleri – ”men han var inte här för att predika rattnykterhetens evangelium”.

Halvar Sandell visade en blodig abortvideo – ”men han var inte här för att predika kärlekens evangelium”.

Vad ska man med omdöme till?

"Chefen för den internationella valutafonden IMF, Dominique Strauss-Kahn, har friats från alla anklagelser om trakasserier och maktmissbruk efter sin affär med en underordnad.

IMF:s styrelse säger efter en extern utredning att Strauss-Kahn fortfarande åtnjuter dess fulla förtroende, men understryker samtidigt att affären var beklaglig och visar på mycket dåligt omdöme."

http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142634

(Kursiverat här.)

”Allt som sker har en mening”

”Allt som sker har en mening.” Med de orden motiverade Pia-Maria Lehtola i senaste veckas Eftersnack (Radio Vega) att hon inte vill kritisera de kinesiska myndigheterna för att de spärrar in oliktänkare i fängelse.

Jag är inte helt säker på vad man menar med de här orden, men jag kan inte förstå hur man på ett respektabelt sätt skulle kunna använda dem för att släta över förtryck och orättvisor. Om man menar att ingenting som sker egentligen är så farligt, måste man antingen vara blind för det som sker omkring en eller likgiltig för andras lidanden.

(Orden får givetvis en helt annan dimension om de handlar om ens egna lidanden.)

Om orden ska ha en uppbygglig mening måste man förstå dem på ett helt annat sätt: som en uppmaning att ta ansvar för det som sker i vår värld, att inte bara låta tragedier eller grymheter passera utan att vara beredd att lära sig något av dem, att försöka förhindra att de upprepas. Det är raka motsatsen till att rycka på axlarna.

(Det kan vara ansträngande att umgås med människor som tänker för mycket. Men det är minst lika ansträngande att umgås med, eller lyssna på, människor som inte tänker alls.)

Lakritsflickan

HBL frågar (1.3.08) fem finländska kvinnor om de tyckte att det omstridda afrikanska flickhuvudet på Fazers lakritsstänger är sårande. Ingen tyckte det. (Fazer har beslutit slopa figuren.)

Jag har svårt att förstå tanken bakom utfrågningen. Är det vita finländare som ska avgöra vad som är kränkande för afrikaner?

Skulle vi komma på tanken att låta några medelålders män avgöra vilka sätt att framställa eller behandla kvinnor som är kränkande?

Skönhet

”Verklig skönhet kommer inifrån.”

Finns det någon sanning i den klichén? Olika tolkningar:

(1) ”Det är det inre, inte det yttre som räknas.” (Menar man att det är så det borde vara, så är det för självklart för att behöva sägas. Menar man att det är så det fungerar i praktiken, så lever man i en annan värld. Bara en ytlig person kan förneka ytans betydelse.)

(2) ”Vackra människor är goda.” (Herregud!)

(3) ”En människas karaktär avspeglas i hennes ansikte.” (Romanförfattare på 1800-talet utgick ofta från det antagandet. Och någon sanning kan det ligga i det. Det är svårt att föreställa sig en person med, säg, Dick Cheneys utseende och Gandhis personlighet. Varför det?)

(4) ”När vi lär känna en människa lär vi oss se godheten i hennes ansikte.” (Det här är den mest respektabla tolkningen.)

***

”Äiti* (mor) valdes nyligen till finskans vackraste ord. För en tid sedan valdes ”mother” (mor) till engelskans vackraste ord. ”Konstigt! De låter ju inte ens lika.”

Skrämmande reklam?

En reklam för tv-serien Dexter har prickats av reklametiska rådet i Finland. I reklamen ser man seriemördaren Dexter koka ett människohuvud. (Se http://www.marmai.fi/doc.te?f_id=1235315&s=k)

I synnerhet barn kan uppleva reklamen som skrämmande, heter det i motiveringen.

Eller annorlunda uttryckt: ”Ni vet ju hur det är med barn, de förstår inte så mycket. De kan t.ex. tycka att det är skrämmande med någon som kokar ett människohuvud.”

(Jfr bloggen för 29.8-07.)

Byta glasögon efter humör

En ny optikerkedja öppnar i Finland. ”Vi vill att konsumenterna ska förstå att man kan byta glasögon efter bruksändamål, situation och humör” säger kedjans ägare (HBL 26.6.07; min kursiv).

Nåja, ”förstå” och ”förstå”, ”kan” och ”kan”. Jag kan kanske tänja min fantasi så pass långt att jag kan försöka föreställa mig hur det skulle vara att byta glasögon efter bruksändamål, situation och humör. Men det är knappast bara det han vill att vi ska göra. Han hoppas att konsumenterna ska få lust att byta glasögon enligt humör osv, att de ska börja tycka att det är ”coolt”, kanske helt naturligt eller rentav högeligen önskvärt.

Det förutsätter givetvis att man har en del tid och pengar överlopps. Man har kanske donerat så pass mycket till UNICEF och Röda korset m.fl. att man helt enkelt inte täcks ge mera, och har ändå pengar överlopps. Men hur många av oss befinner sig strängt taget i den positionen?

Att optikermonopolet bröts var i varje fall en välkommen nyhet åtminstone för oss som behöver läsglasögon. Nu har vi råd att köpa så många par vi vill i närmaste snabbköp eller bensinstation, och kan ha dem utspridda överallt där de behövs. Den fria marknaden kan också vara till välsignelse.

Claes Andersson, litteratur och professionella lögnare

Claes Andersson säger, enligt HBL 19.6.07:

”… jag vill påminna om att det vi gör under skrivprocessen är att vi söker sanningen samtidigt som vi ljuger. Professionella skrivare är professionella lögnare.”

Skönlitterära författare säger ofta, om sig själva, att de sysslar med att skriva lögner. Jag har aldrig förstått det här påståendet. Att ljuga är, i normala fall, att i svekfullt syfte försöka föra någon bakom ljuset med falska påståenden. Men om någon känner sig förd bakom ljuset av falska påståenden i en roman, då har hon inte förstått vad slags bok hon har framför sig. Att anklaga en roman för att den innehåller lögnaktiga påståenden är som att klaga på telefonkatalogen för att man inte kan laga mat efter den.

Det är sällan någon annan än författarna själva som säger att de ljuger. (Filosofen Platon påstod visserligen att skalderna ljuger, men det var för att han inte ville ha skalder i sin idealstat: folk borde ägna sig åt allvarligare ting än konst och dikt.) Det rör sig kanske bara om ett koketterande: författare vill framstå som litet farliga, som individer som vågar bryta mot konventionerna.

Ändå önskar författare knappast framställa sig som speciellt oärliga typer. Snarare tvärtom, och med all rätt: god litteratur kan uppdaga en sanning om vad det innebär att vara människa, som Andersson också antyder. Det finns litterär sanning, liksom också litterär falskhet. Men då handlar det inte om att framföra sanna eller osanna påståenden. Litteratur som är sentimental, eller som vill ställa sig in hos sina läsare, eller som gör sig till ett verktyg för nationalistisk propaganda eller för politiska ideologier, eller som är förblindad av hat eller förbittring, är en falsk litteratur. Men det är sällan författare gör anspråk på att producera den typen av falskhet.

J P Roos och finlandssvenskarna

J. P. Roos skriver (HBL debatt 12.6.07):

"Jag tycker fortfarande att finlandssvenskar är konstgjorda, att deras maner kan vara förfärliga, att de gör sig till (till exempel slätar undan sina problem)."

Fantastiskt: en professor i samhällsvetenskap vid ett av våra ledande universitet (Helsingfors universitet) framför år 2007 tanken att medlemmarna av en viss språk- eller folkgrupp (i detta fall finlandssvenskarna) har vissa egenskaper som gör dem moraliskt underlägsna medlemmarna av en annan språk- eller folkgrupp (i detta fall finskspråkiga finländare). I klartext: alla (eller åtminstone det stora flertalet) finlandssvenskar är mindre ärliga än alla (eller åtminstone det stora flertalet) finsktalande finländare.

Kontentan av detta är att finlandssvenskarna bäst kan bidra till världens förbättring genom att sluta reproducera sig.