Debatt till varje pris?

Det är svårt att förstå varför man vill inbjuda trafikexperten Klaus Bremer till en debatt om sexuella trakasserier (Slaget efter tolv 26.11). Jag misstänker att han blev inbjuden för att man hoppades att han skulle säga något kontroversiellt.

Det här hänger ihop med föreställningen att huvudsaken är att saker debatteras. Men allt beror på debattens nivå. En debatt som sänker nivån på den allmänna medvetenheten har inget värde, tvärtom. Vi lider tydligen av ett slags debattfetischism. Liksom när folk släpper ur sig dumheter och sedan försvarar sig med att de "bara ville väcka debatt".

Man skulle knappast anordna en debatt mellan förespråkare och motståndare till skolmobbning. Men det som Bremer hade att säga skulle kunna jämföras med någon som säger att man måste förstå skolmobbning eftersom det ligger i människans natur att gadda ihop sig mot de svagare, att mobboffren har blivit dåliga på att slå ifrån sig, och att gränsen mellan normalt umgänge och mobbning är en linje dragen i vatten.

Ju mera ovidkommande motpartens argument är, desto svårare är det att bemöta dem. Man måste beundra Sara Eklund och Malin Gustavsson, som klarade sig med den äran.

Inget glatt budskap

Stefan Johansson tafsade på kvinnor – ”men han var inte här för att predika jämställdhetens evangelium”.

Miljöministern körde stadsjeep – ”men han var inte här för att predika energisparandets evangelium”.

Förra polischefen åkte fast för rattfylleri – ”men han var inte här för att predika rattnykterhetens evangelium”.

Halvar Sandell visade en blodig abortvideo – ”men han var inte här för att predika kärlekens evangelium”.

Skrämmande reklam?

En reklam för tv-serien Dexter har prickats av reklametiska rådet i Finland. I reklamen ser man seriemördaren Dexter koka ett människohuvud. (Se http://www.marmai.fi/doc.te?f_id=1235315&s=k)

I synnerhet barn kan uppleva reklamen som skrämmande, heter det i motiveringen.

Eller annorlunda uttryckt: ”Ni vet ju hur det är med barn, de förstår inte så mycket. De kan t.ex. tycka att det är skrämmande med någon som kokar ett människohuvud.”

(Jfr bloggen för 29.8-07.)

Hur man undgår att vara feminist

Kvinnor som intervjuas framhåller ofta att de inte är feminister. Män å sin sida får inte ens frågan.

Anta att en feminist är en person som anser att vi lever i en kultur där kvinnor, i sin egenskap av kvinnor, i många sammanhang blir åsidosatta eller sämre behandlade än män, och att det är angeläget att motverka detta förhållande. Det är kanske en rimlig definition.

Med den definitionen måste man, för att inte vara feminist, antingen vara blind för vissa drag in den egna kulturen eller likgiltig för rättvisa. Det vill jag hävda.

Man kan givetvis vara feminist och samtidigt anse att det finns sammanhang där män, i sin egenskap av män, blir åsidosatta eller sämre behandlade än kvinnor. Det ena utesluter eller uppväger inte det andra. Det handlar inte om att välja sida.

Kvinnliga pionjärer

Till de mest fascinerande radioprogram jag hört på länge hör serien "Kvinnliga pionjärer" på Radio Vega, redigerad av Mi Wegelius (http://www.yle.fi/svenska/kvinnligapionjarer/). Där presenteras kvinnor, både i Finland och andra länder, som brutit ny mark för kvinnor på olika områden.

Varför upplever jag programmen som så fängslande? Jag tror det är flera saker. Det något djupt fascinerande med dessa individer som redan som barn är på det klara med vad de vill bli, helt oberoende av om den omgivande kulturen tillhandahåller dessa livsval som en möjlighet. T.ex. Agnes Sjöberg (1888-1964), Finlands och kanske världens första kvinnliga veterinär, som redan som tioåring visste att det var veterinär hon ville bli. En motivationens Mozart. Eller Finlands första kvinnliga läkare Rosina Heikel (1842-1929). M fl.

Samtidigt är det överraskande att bli medveten om de enorma förskjutningar i synen på könen som har skett under bara ett hundratal år i vår kultur. T.ex. att höra om en tidningsredaktör som ondgjorde sig över att en kvinnlig läkare skötte om en brandkårist som skadat sitt knä vid en eldsvåda. Om det ändå hade gällt foten! Eller hur Agnes Sjöbergs manliga studiekamrater i Dresden unisont ropade "raus, raus" för att få henne att lämna föreläsningssalen. (Jag vill ändå föreställa mig att där fanns en eller två som inte stämde in.)

Hällfors om hjärnan och föräldraskapet

Hälsovårdaren Patricia Hällfors har i olika sammanhang (bl a HBL 23.5, 30.5, i radiodebatter m.m.) framfört åsikten att föräldraledigheten i första hand ska reserveras för mammorna, eftersom pappor är mindre lämpade att ta hand om barn. Det här motiverar hon bl a med hänvisningar till hjärnforskning som går ut på att mammor är mera alerta på ljud från spädbarn, har lättare att dela uppmärksamheten mellan barnen och annat osv.

Den neurologiska reduktionismen är ett modefenomen som skördar nya landvinningar varje dag. Jag ser framför mig visionen av ett "neuro-konfucianskt" samhälle, där alla medborgares hjärnor undersöks och man bestämmer om personens utbildning och yrke på grundval av resultaten. (Det här för tankarna till Platons totalitära stat där myndigheterna vid födseln fastslog vars och ens plats i samhället.)

Vad alla dessa reduktionister verkar bortse från är att beteende inte är biologiskt bestämt på samma sätt som ögonfärg. För det första är det en tolkningsfråga vad de eller de mönstren i hjärnan betyder. För det andra beror allt på en komplicerad samverkan av ett stort antal olika faktorer, där den enskildas inställning, omvärldens förhållningssätt m.m. spelar en enorm roll.

Ifall det t.ex. går att fastslå att någon bär på gener som gör honom eller henne aggressiv eller svag i matematik, så drar vi snarast slutsatsen att de här genernas inverkan ska motarbetas. Vi låter dem inte slutgiltigt bestämma individens livsöde.

För övrigt är det knappast till skada för barnet om det tas om hand av personer med olika "uppmärksamhetsmönster". Barnet måste ju lära sig att samverka med människor som fungerar på olika sätt.

Hällfors sade också att hon trivdes så bra med att ta hand om barn att hon inte tänkte låta sin man ta över. Den typen av maktspråk passar illa i de här sammanhangen, och undergräver hennes trovärdighet som debattör.

*

Här vill jag tillägga att familjen har många problem i dagens samhälle. Övergången från ett samhälle där mammorna i normala fall var hemma och tog hand om barnen till ett samhälle där båda föräldrarna i normala fall förvärvsarbetar har inneburit stora vinster, både för kvinnorna som fått en större valfrihet och för samhället som kan dra nytta av deras insatser. Men de skulle vara oärligt att förneka att övergången också haft ett pris som barnen fått betala (minskad trygghet, flera skilsmässor). Men problemet kan knappast lösas genom att man återigen påtvingar kvinnorna rollen av hemmamammor (med eller utan hänvisning till hjärnforskningen).