Studiestödet och grundlagen

Studenter som haft för höga inkomster och inte hunnit återbetala studiestödet i tid avkrävs en ränta på 15 % för beloppet.

Räntesatsen överstiger klart en normal bankränta, och kan därför betraktas som ett slags konfiskering av egendom. Frågan är hur detta överensstämmer med 15 § i Finlands grundlag: "Vars och ens egendom är tryggad."

Har myndigheterna verkligen rätt att konfiskera medborgares egendom utan straffrättslig utredning? Jag har aldrig hört någon jurist uttala sig i frågan.

Finlands hopplöshet

Nyhet 11.12.08: "Samlingspartiets ungdomsförbund kräver att migrations- och europaminister Astrid Thors avgår.

Enligt förbundet är Thors förslag till förändringar i utlänningslagen alltför liberala. I ett pressmeddelande skriver förbundet att minister Thors rättsuppfattning går stick i stäv med den vanliga finländarens uppfattning i de här frågorna, och att hon därför inte har förutsättning att fortsätta som minister.

Regeringens förslag gör det bland annat lättare för utlänningar att få uppehållstillstånd i Finland och att återförena familjer."

(http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=146431)

***

Samlingspartiets ungdomsförbund ger en ny innebörd åt begreppet "ungdom".

Hänvisningar till "den vanliga finländarens uppfattning" är vanskliga. Å ena sidan finns det utan tvivel en grad av främlingsfientlighet i vårt land. Men om man å andra sidan ställer frågan: "Bör Finland föra en inhuman utlänningspolitik?" eller "Bör vårt land också i fortsättningen vara mera restriktivt i fråga om immigration än alla västeuropeiska länder?", så är jag inte säker på att majoriteten skulle svara jakande.

Samlingspartiet seglar under devisen "Finlands hopp". Ungdomsförbundet borde kanske välja som sitt motto: "Finlands hopplöshet".

Gud ske pris för klimatfrågorna! Halonen och Hu Jintao

”Åtgärder mot klimatförändringen får inte glömmas bort trots den globala finanskrisen.

Det här var president Tarja Halonens budskap till den kinesiska ledningen då hon träffade Kinas president Hu Jintao i Peking i dag.

Under det 40 minuter långa mötet talade presidenterna bland annat om Finlands och Kinas ekostadsplan. Ett annat ämne var den globala finanskrisen.”

(http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142449)

Gud ske pris för klimatfrågorna och finanskrisen! Tack vare dem kan Tarja Halonen förbigå människorättsfrågorna när hon träffar Kinas president – och ändå framstå som en ansvarskännande ledare.

Vapen, rättigheter och privilegier – ett tillägg

Många av dem som uttalat sig i medierna om poliskommissarien som beslöt att låta Kauhajokimördaren behålla sitt vapen uttrycker uppfattningen att han under de rådande omständigheterna inte skulle ha kunnat fatta ett annat beslut. Också det här uttrycker en syn på vapeninnehav som en rättighet.

Ser man däremot vapeninnehav som ett privilegium så innebär det samtidigt att det står polisen fritt att göra en bedömning.

(Det här betyder inte att kommissarien borde skuldbeläggas ytterligare. Var och en förstår att hans skuldbörda är allför tung. Detta är en helt annan fråga.)

Bevisbördor och vapenlicens

I Finland betraktar man tydligen vapeninnehav som en medborgerlig rättighet. Det betyder att det är myndigheterna som måste axla bevisbördan när det gäller att förvägra en person vapenlicens eller att återta en licens som beviljats. Så länge det inte kan visas bortom allt rimligt tvivel att en person är farlig för den allmänna säkerheten bör han få behålla sitt vapen. Även om man lägger ut massakerfantasier på YouTube eller har avbrutit sin militärtjänst på ett sätt som vanligen indikerar mentala problem, så ligger det inte bortom allt rimligt tvivel att man kommer att begå våldsdåd.

Av samma anledning är lagstiftarna ovilliga att låta de myndigheter som beviljar vapenlicens få tillgång till den sökandes sjukjournal.

Enligt det här synsättet bör polisen också förenkla kontrollen av de sökande ifall resursbristen leder till att de i annat fall får vänta alltför länge på sin licens.

Ett alternativ är att betrakta vapeninnehav som ett privilegium. Det innebär att den sökande måste bevisa att han är lämpad att bära vapen, inte tvärtom. Om man offentligt ger uttryck för våldsfantasier bör privilegiet ifrågasättas. Den som ansöker om vapenlicens måste avstå från rätten att hemlighålla sin eventuella sjukdomshistoria för de beviljande myndigheterna. Och kontrollen måste få ta den tid den tar.

Lagen och humaniteten

I debatten kring utvisningen av Maria Kirbasova har det, liksom i tidigare liknande fall, hävdats att det rör sig om en konflikt mellan laglighet och humanitet. Men det här är vilseledande: i själva verket verket står lag och humanitet här på samma sida. Föreställningen om en motsättning mellan laglighet och humanitet är av allt att döma en myt som utlänningsmyndigheterna har lyckats skapa för att ge sina beslut ett sken av legitimitet.

Det är tydligen inte allmänt känt att utlänningslagens 52 § stadgar:

”En utlänning som befinner sig i Finland beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd, om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd …”.

I den ena vågskålen finns alltså lag och humanitet, i den andra en främlingsfientlig förvaltningskultur. Tyvärr väger den senare tyngre i många fall.

Ryssland, Kina och "mänskliga rättigheter"

”Medvedev och Hu fann också samförstånd om mänskliga rättigheter... Bägge länderna anser att varje land har rätt att försvara mänskliga rättigheter utgående från sina egna särskilda drag...” (HBL 24.5.08.)

Detta är ett raffinerat sätt att säga att Medvedev och Hu frånkänner mänskliga rättigheter all betydelse. Mänskliga rättigheter handlar om gränserna för statens maktutövning över den enskilda. Men om en stat själv avgör vilka rättigheter den tänker ”försvara”, så betyder det att den inte erkänner några rättigheter. Punkt och slut.

En chans att upplösa folket?

Efter folkresningen i Östtyskland 1953 deklarerade regimen att folket hade förlorat regeringens förtroende. Bertolt Brecht framkastade ironiskt tanken att det skulle vara enklare för regeringen att upplösa folket och välja ett nytt. Militärjuntan i Burma (”Myanmar”) verkar nu i cyklonens spår se en historisk chans att förverkliga Brechts idé i sitt eget land.

Blanda idrott och politik

”Man får inte blanda ihop idrott och politik” är ett av dessa mantran som ständigt upprepas, men vilkas innebörd ingen egentligen förstår.

Vad skulle det innebära att man inte blandar ihop idrott och politik? Att staten inte längre subventionerar elitidrotten? Att de tävlande vid OS inte längre bär nationsbeteckningar, och att man inte spelar nationalsången för guldmedaljörer?

När Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer vid Stockholm-OS 1912 och därmed ”sprang Finland in på världskartan”, bröt han därigenom mot budet om att blanda ihop idrott och politik?

Och hur ska budordet tillämpas när det gäller att delta i invigningsceremonin i Beijing? Är det de som uteblir som blandar ihop idrott och politik, eller de som deltar? Är blunda eller blanda de enda alternativen?

(När man betraktar förbudet mot att blanda ihop idrott och politik, och kombinerar det med fenomenet olympiska spel, så blir resultatet en vits.)

Givetvis finns det sammanhang där det är beundransvärt att sätta sig över politiska motsättningar. Man säger liksom: ”vi må vara oeniga om skattepolitiken, arbetslagstiftningen, NATO-medlemskapet osv, men när allt kommer omkring är det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.”

Men vad blir tillämpningen av detta på regimen i Beijing: ”vi må vara oeniga om förtrycket i Tibet, folkmordet i Darfur, diktaturen i Burma, bruket av slavarbetare och fängslandet av regimkritiker ---- men när allt kommer omkring är det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.”

Tillägg om yttrandefrihet

Det är tänkvärt att ingen har föreslagit att man i yttrandefrihetens namn borde tolerera verbal mobbning i skolan eller verbala sexuella trakasserier på arbetsplatserna.

Muhammedkarikatyrerna och ”yttrandefriheten”

I samband med karikatyrkrisen fick ordet ”yttrandefrihet” en utvidgad användning – en användning som snarast fördunklar problematiken. ”Yttrandefrihet” är ju i första hand ett juridiskt (eller kvasijuridiskt) begrepp: yttrandefriheten består i att statsmakten avstår från att göra intrång i medborgarnas möjlighet att yttra sig genom att tillgripa censur eller bestraffningar.

När det gäller Jyllands-Postens muhammedkarikatyrer [när slutade vi förresten skriva ”Mohammed”?] var det aldrig ens fråga om att Danmarks regering skulle ha vidtagit straffrättsliga åtgärder eller ha skärpt lagstiftningen. Krisen hade att göra med att vissa parter kände sig kränkta och grep till våldsamma protester.

Anta att jag skriker glåpord till min granne ända tills han hoppar över staketet och kommer och ger mig en omgång. En tänkbar reaktion är att jag har mig själv att skylla. En annan reaktion är att grannen överreagerade, och han blir kanske åtalad för misshandel.

I inget fall skulle vi anse att bråket är en fråga om yttrandefrihet.

(Någon framhåller kanske att jag bara ropade ord medan han utdelade slag. Ord kontra handling. Men i andra sammanhang tycker vi inte den skillnaden är så avgörande: t.ex. när det gäller psykiska kontra fysiska övergrepp i en parrelation.)

Justice, Georgia style?

21-year-old Genarlow Wilson was released from a Georgia prison last Friday, after spending two years behind bars. He had originally been sentenced as a sex offender to 10 years in prison. What was his felony? During a party, at the age of 17, he had practised oral sex with a 15-year-old girl. Since the girl was below the age for consensual sex, his act came under a law that required a mandatory 10 year sentence without the possibility of parole; a law that is designed for sexual predators who abuse small children. Wilson was convicted of “aggravated child molestation”.

So far, this is simply a story about a bizarre piece of legislation. What makes it interesting, however, is the fact that the law under which Wilson was sentenced is not even in force. Because the case had attracted widespread attention, the Georgia legislature had come to realize that it was grotesque to equate consensual sex between teenagers with child molestation. And so the laws were changed. An action such as Wilson’s now came under the heading of a misdemeanour, punishable by a lighter sentence. However, the legislature decided that the new law was not to be applied retroactively. So after all Wilson’s sentence was upheld.

It was, however, finally lifted because it was considered to constitute “cruel and unusual punishment”, and thus prohibited by the U.S. constitution.

I had always believed that the principle excluding retroactive punishment applied asymmetrically. You cannot be punished for an action that was not prohibited by law when it was committed. The idea, I thought, was that if even the legislators had not thought to penalize an action, one could not expect citizens to understand that the action was not permissible. On the other hand, I thought, if an action was punishable under a certain heading at the time it was committed, but the law was later abolished, one could no longer be sentenced under the earlier law, and the sentences of those currently in prison would be lifted. The idea, it seemed, was that once it is decided that it is cruel or pointless to impose a punishment for a certain type of action, then that should apply equally to actions performed while the law was still on the books.

I had assumed that the authority of the penal code ultimately derives from its making sense as an expression of the shared concerns of the members of a community. However, if it is held that actions can be punished in accordance with a law that is no longer in force, that means that one has abandoned this view of the law. The legal system is then regarded as a power game, in which the basis of obedience is nothing but the citizens’ fear of the naked force of the state.

(Quiz: try to guess Mr. Wilson’s skin colour.)

Skyddspolisen – en stat i staten?

Torbjörn Kevin har i en serie ledare i Åbo Underrättelser kritiserat Skyddspolisens maktfullkomlighet i behandlingen av Stasimaterialet. Jag vet inte i vilken utsträckning han har fått stöd av andra journalister – HBL verkar i varje fall ligga lågt i sammanhanget.

Även om Skypo inte kan beslås med lagbrott i samband med Alpo Rusi-affären, så är det redan i sig ett misslyckande att den genom sitt agerande har råkat i strålkastarljuset. En hemlig polis ska inte valsa runt i nyheterna – det ligger i själva begreppet.

Finland brukar betecknas som ett av världens minst korrumperade länder, och det stämmer säkert i fråga om ekonomisk korruption. Girighet är en av de laster vi har svårast att godkänna. Men det finns en annan form av korruption – maktfullkomlighet – och den förefaller betydligt djupare rotad i vår offentliga kultur.

Vi får hoppas att den senaste tidens händelser leder till att den demokratiska insynen i Skypos verksamhet ökar.

Om att utvisa somalier

Både Hufvudstadsbladet och Radio Vegas Radiohuset hade 11.7.07 en enkät där allmänheten uppmanades ge sina synpunkter på utvisningen av somaliska ungdomsförbrytare. Resultatet var vad man kunde ha väntat sig: det kom en flod av mer eller mindre förtäckt rasistiska inlägg som stödde utvisningen, och bara ett mindre antal mera försonliga ställningstaganden.

Varför var detta väntat? Knappast för att finlandssvenskar är så utpräglat rasistiska. Utan snarare för att det i sådana sammanhang är rasisterna som har lättast att aktivera sig. (Och varför är det så? Kanske alla problem är enkla för den hatiska blicken?)

Det som förvånar mig är att man ställde frågan. Den som formulerar frågor har också ett ansvar. Var man så aningslös?

Reinfeldt, Hu och mänskliga rättigheter

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt lär ha rapporterat om sitt samtal med Kinas president Hun Jintao:

"Jag berättade att vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter..." (HBL 11.6.07).

Hör han inte att om man uttrycker sig på det sättet har man redan prisgett kravet på mänskliga rättigheter? Det låter ungefär som om han bekände en svaghet. "Vi råkar tycka om mänskliga rättigheter, men kanske det går över snart."

Reinfeldts uttalande för tanken till förra finska statsministern Esko Aho, som som under ett besök i Kina framhöll för sina värdar att synen på mänskliga rättigheter i Norden är en annan än i Kina. Han skyndade sig att tillägga att han inte för den skull ville för­döma den kinesiska politiken.

Frågan är vad han i så fall egentligen menade. Vad återstår det av utsagan: "Vi delar inte er syn på mänskliga rättigheter" ifall man drar bort elementet av fördömande? Anta att någon sade: "Enligt min uppfattning är du en svinpäls" men sedan tillade "Jag menar ingenting personligt".

Får nordiska statsministrar hjärnstillestånd när de möter kinesiska diktatorer?