Om vänskap och ödmjukhet

På HBL:s debattsida diskuteras livsåskådningsfrågor flitigt. Gustaf Molander (docent i socialgerontologi och tanatologi – alltså expert på åldrande och död) skriver ”Goda vänner behandlar varandra med hänsyn. Båda har investerat ett förtroendekapital och spricker vänskapen går insatsen förlorad” (I dag-kolumnen 4.5.09).

Det låter mera cyniskt än det kanske var menat. Enligt den här synen skulle sorgen över en väns bortgång egentligen vara harm över en investering som slutat ge avkastning. Men så är det ju inte: snarare är en god vän är viktig för mig som den människa hon är, inte för de fördelar hon kan erbjuda mig.

Jag tror att Molander här letts vilse av några drag som dominerar den västerländska filosofitraditionen. De har inte uppfunnits av evolutionspsykologer som Richard Dawkins (vars tankar Molander också tar upp i sin kolumn), utan går tillbaka till antiken. Enligt den här synen har varje förnuftsstyrd varelse en bestämd uppsättning värderingar (eller ”preferenser”) som han eller hon utgår från i sina beslut. Utgången av olika handlingsalternativ vägs och jämförs i relation till dessa preferenser. (En modern variant av denna människosyn är homo oeconomicus - den ekonomiska människan som nationalekonomerna ofta förutsätter i sina resonemang.)

I denna människosyn är det svårt att få rum för tanken att det enskilda – en enskild människa, en enskild plats, ett enskilt föremål – kan vara viktigt för mig som sådant. Vi är benägna att tänka att vi ”som rationella varelser” måste kunna motivera våra val i allmängiltiga termer. Men i själva verket, vill jag hävda, fungerar vi människor inte i enlighet med den här modellen. Normala människor är inte rationella – i den här teorins mening – med det betyder inte heller att de är irrationella.


***


Molanders tanke påminner mig om tv-psykologen Dr Phils förmaning: ”never invest more in a relation than you can afford to lose” (investera aldrig mera i en relation än du har råd att förlora). Men den tanken är i själva verket mera cynisk: den innebär att vi kan ge oss hän åt en annan, men att vi bör undvika att göra det. Enligt Dr Phil bör vi alltid tänka på oss själva i första hand, vilket betyder att vi klokast i att undvika alla äkta kärleks- eller vänskapsförhållanden.


***


Peik Ingman har en insändare på samma debattsida, där han vill ifrågasätta den kristna etiken. Insändaren innehåller, i mitt tycke, både tänkvärda och mindre tänkvärda synpunkter. Ingman skriver bl.a.: ”Jag rekommenderar i stället att ungdomar undervisas i den svåra men oändligt användbara förmågan att konstruktivt och personligt säga ifrån (i stället för att vända andra kinden till), ta plats (i stället för självförnekande ’ödmjukhet’) och uttrycka sina egna behov och känslor (i stället för att förneka dem då de inte passar ihop med ’hur man borde vara’) i relation till andra...”

Säkert finns det behov av något i den riktningen. Men allt beror ju på tillämpningen. Mikael Lilius skulle exempelvis kunna stå som modell för det förhållningssätt Ingman rekommenderar.