Hur tänker Laurén?

Anna-Lena Laurén är onekligen en rapp reporter, men det är inte alltid helt lätt att sätta sig in i hur hon tänker. I dagens Aktuellt kommenterade hon myndigheternas brutala sätt att behandla deltagarna i gayparaden i Moskva. Hon beskrev sig själv som en något tveksam deltagare i ett återkommande skådespel. (Läs här.)

Hon skriver:

”Varje gång jag ska bevaka dissidentmarscher, gayparader och andra av oppositionens viljeyttringar funderar jag på samma sak. Är jag verkligen en utomstående betraktare, eller är jag inte tvärtom en del av showen?

Det är i själva verket precis vad jag är. En del av showen. De ryska oppositionsaktivisterna har en mäktig allierad, nämligen den västerländska pressen. Vad de än hittar på kan de räkna med att vi är på plats... Oppositionsaktivisterna ... blir haffade av polisen och förs med våld till polisstationen, hela tiden filmade av västerländska tv-kanaler som springer omkull varandra för att få de bästa bilderna då OMON-soldaterna går lös på unga kvinnor och män, hälften så stora som de själva.

Jag kritiserar inte västerländska medier för att vi bevakar dessa demonstrationer. Tvärtom. Det är vår uppgift. Så länge det fria ordet förtrycks i Ryssland kommer vi att rapportera om det, det hjälps inte att den bild vi ger av Ryssland därmed blir ensidig.”

Varför är hon då så motvillig? Hennes viktigaste invändning är att de som demonstrerar för demokrati och öppenhet riskerar bli skadade, rentav ihjälslagna av trupperna, något som hände vid oppositionens demonstration vid dumavalet 2007. Hon undrar om det är värt det.

Ja, vad är demokrati värd? Det beror förstås på graden av förtryck. Ryssland är inte ett Burma eller Zimbabwe, eller ens ett Vitryssland, men vem drar gränsen för vilken grad av demokrati det är värt att riskera liv och hälsa för? I sista hand kan gränsen dras bara av dem vilkas liv det gäller.

***

Som Laurén konstaterar är det stora flertalet av de s.k. väljarna övertygade om att demokratin inte är värd några offer. Så var det också under sovjettiden:

”De flesta höll dissidenterna för stolliga, de få som vågade sätta sig upp mot makten hade inget stöd att vänta. Ändå visade det sig i slutändan att dissidenterna fick rätt.”

Vad menar Laurén? Vad innebär det att ha ”rätt” eller ”fel” i kampen om mänskliga rättigheter? Fick dissidenterna rätt först när sovjetimperiet ruttnade sönder? Och om det inte hade skett, skulle de då ha haft fel? Är makt detsamma som rätt?

***

Å andra sidan förundrar sig Laurén över makthavarnas taktik: ”Makthavarna i Ryssland är direkt korkade som varenda gång slår ner små oskyldiga demonstrationer med hundratals OMON-soldater, järnstängsel, schäferhundar, kolonner av lastbilar som spärrar av gatorna.” Men hon ger själv svaret på sin undran: de styrande är medvetna om att folket inte bryr sig, kanske folket rentav beundrar sina ledare för att det har modet att skoningslöst slå ner allt motstånd. I enlighet med Machiavellis princip: det är bra om en härskare är älskad, men viktigare är att bli fruktad.

Den signal härskarna vill sända är kanske: sluta hoppas! Vi har makten i en järnhandske. Paradoxalt nog kan den signalen kännas betryggande för den enskilda undersåten: den gör det lätt att intala sig att allt ändå är förgäves, att det inte är någon mening med att offra sin sinnesfrid för en utsiktslös kamp för demokrati, även om man ibland kännaer sig frestad att göra det.

När allt kommer omkring är kanske herrarna Putin och Medvedev allt annat än korkade.

(Och: är det inte tron på den egna ofelbarheten som till slut blir förtrycksregimers fall? Kanske undersåtarnas bästa vapen vore att hålla inne med all kritik?)