Management by Vanhanen

Matti Vanhanens stora popularitet är ett förbryllande – och samtidigt kanske typiskt – fenomen. Han var länge den som finländarna helst ville se som president, och han åtnjuter väl fortfarande ett ganska stort understöd. Lider vi av ett Kekkonenkomplex?

Med sin första regering inledde nykteristen Vanhanen det största alkoholpolitiska experimentet efter förbudslagen. Under ledning av Vanhanen från kommunpartiet Centern genomdrev hans första regering inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Under sin nuvarande regeringsperiod har han pläderat för en esboisering av Finland (med egnahemshus utspridda över hela landet).

Men det som är mest slående hos Vanhanen är hans ledarstil. Han är en trogen lärjunge till den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som ansåg att makten skulle koncentreras hos ett suveränt statsöverhuvud. Hobbes rådde suveränen att föra alla rådslag bakom lyckta dörrar – utåt skulle makthavarna uppvisa en enig fasad. Under den förra regeringsperioden förbjöd ju Vanhanen ministrar att uttala sig i offentligheten om ärenden som rörde andra ministerier än deras eget. Härvid ignorerade han det faktum att beslut i regeringen fattas kollegialt, och att de som deltar i beslutsfattandet måste kunna motivera sina ståndpunkter offentligt.

Det passar säkert Vanhanen ypperligt att alla viktiga åtgärder förbereds i onsdagsklubben, vårt lands hemliga kabinett. (Se bloggen http://betankligheter.blogspot.com/2007/10/vanhanen-och-hemliga-klubben.html ).

Vanhanens arrogans blev igen aktuell när han presenterade regeringens pensionsreform på ett sätt som fick fackföreningsrörelsen att resa borst. Inte så mycket på grund av innehållet i reformen, som för att han framlade den ensidigt, utan att först diskutera med facket. (Vanhanens partikamrat, social- och hälsovårdsministern Liisa Hyssälä avfärdade å sin sida fackföringsrörelsens invändningar mot förfaringssättet som en ”teknisk invändning”.)