Vanhanen och Bush

Det är intressant att jämföra Matti Vanhanens ledarstil med George W. Bush. Båda kännetecknas av sitt ointresse för dialog, men av motsatta skäl. Vanhanen är en utpräglad teknokrat: dialog är överflödigt, eftersom lösningarna bestäms av fakta. Experterna dikterar besluten, eftersom det i varje situation finns bara en optimal lösning. All oenighet bottnar i okunskap.

Bush är hans raka motsats. Han bagatelliserade sakkunskapens roll i politiken. Det avgörande enligt hans uppfattning var lojaliteten mot den ideologi han representerade: demokrati under amerikanskt ledarskap i världspolitiken, en minimering av det offentligas roll i inrikespolitiken. Hans världsbild, förefaller det, var manikeisk: motsättningar uppstår inte därför att människor har olika uppfattningar utan för att några är goda och andra är onda. Om alla hade en god vilja skulle det inte finnas några problem. (På det sättet är Bush en oamerikansk president – liksom Franklin D. Roosevelt på den motsatta flygeln. Huvudströmmen i amerikansk politik är inte ideologisk utan pragmatisk.)

En följd av detta var vad jag vågar påstå är den minsta gemensamma nämnaren i Bush olika fiaskon: valet av medhjälpare på basen av ideologisk lojalitet, utan beaktande av sakkunskap: upptakten till och uppföljningen av anfallet på Irak, finanskrisen och – det tydligaste exemplet: Katrina – en naturkatastrof följd av en politisk katastrof. Likaså var det lojala jurister som lade grunden till Bush största förbrytelser: brotten mot den amerikanska konstitutionen och mot Genèvekonventionen.

Det intressanta är att de två ytterligheterna – ren teknokrati och ren ideologi – har samma följd: politiken görs endimensionell. Men politik är ofrånkomligen ett växelspel mellan faktuella och ideologiska perspektiv, och det är därför samtal, dialog mellan samhällets olika aktörer är nödvändiga i politiken.


*

En politiker är skicklig om han lyckas vinna stöd även om saken är dålig. En politiker är oskicklig om han inte lyckas vinna stöd trots att saken är god. I det avseendet var Bush (Irakkriget) betydligt skickligare än Vanhanen (pensionsreformen). En skicklig politiker kan ändå vara dålig, men en oskicklig politiker kan inte vara bra.