"Summa justitia, summa injuria."

Det är betecknande för Gazakrisen (liksom för Mellanösternproblematiken över huvud taget) att utomstående betraktare som valt att ta ställning för den ena eller andra parten nästan uteslåtande uppehåller sig vid motpartens övergrepp. Ingen verkar vilja framhålla det värdefulla som den "egna" sidan, den sida man sympatiserar med, försöker åstadkomma. Det är kanske för att det inte är lätt att få syn på något värdefullt.

Både parterna verkar vara fångade i en hämndens spiral (även om hämnden ges olika former från de två sidorna).

En ytlig föreställning är att hämnd är en strävan att återställa rättvisa. Den här föreställningen hänger ihop med en annan föreställning: att hämnden alltid, eller normalt, riktar sig mot dem som är skyldiga till en förbrytelse. Men så är det nästan bara i Vilda västern-filmer. I praktiken går de flesta hämndaktioner ut över oskyldiga offer. Man förgriper sig på dem som är sårbarast eller på dem som finns närmast till hands.

Men ju mera man försöker förverkliga denna typ av "rättvisa", desto större blir de oförrätter båda sidorna utsätts för.

Hamas beskjuter civila israeler, Israel sätter inte fingrarna emellan då kriget går ut över civila palestinier, sedan står Europas judar i turen osv. Lika gärna kunde jag gå och krossa grannens fönster för att uttrycka min vrede mot Hamas eller Olmert. Gannen är lika oskyldig som civila israeler eller palestinier. (Även om man kan säga att vuxna israeler har en liten gnutta större ansvar: de har frihet att kritisera sin regering. En palestinier lär inte kunna kritisera Hamas om livet står honom kärt.)

Palestinierna kommer med all sannolikhet att låta sin förbittring gå ut över Israel snarare än Hamas. Hämndkänslor har en tendens att följa etniska gränser.

Det är förståeligt om de som är indragna i konflikten har svårt att hålla sina känslor i styr. Men det är mera svårförlåtligt om vi som betraktar skeendena utifrån låter oss ryckas med i hämndens hejarklack. Vare sig mot israeler eller palestinier.