Om Gaza och behovet av att inte ta parti

Tragedin i Gaza är som ett Rorschachtest. Hur vi ser den återspeglar våra egna attityder. Vi väljer vad vi tror på, vilkendera sidans lögner eller övergrepp vi är redo att bortse från. Alltför mycket i parternas agerande är obegripligt för att det ska vara möjligt att bilda sig en väl underbyggd föreställning.

Är det blockaden som motiverar raketerna, eller är det raketerna som motiverar blockaden?

Vad tror sig Israel kunna uppnå genom att beskjuta en FN-skola, en klinik, ett sjukhus, ett FN-lager med förnödenheter osv?

Är kriget en del av den israeliska valkampanjen? Och i så fall: vill Hamas hjälpa Netanyahu att vinna valet? Varför stöder över 90 % av israelerna regeringens agerande? Är båda parterna rädda för fred?

Varför släpper Israel inte in journalister?

Hur förhåller man sig inom Hamas till det faktum att raketbeskjutningen leder till att palestinska civila blir dödade? Är man ute efter att provocera attacker mot civila – i hopp om att världsopinionen ska bry sig mera om vad som sker med de palestinska barnen än Hamas själv bryr sig om det? Och i så fall: hur kan Israel låta locka sig i den fällan?

Har Israel blivit en mordisk psykopat? Men i så fall: varför vill man provocera en psykopat? (Det finns en tendens att inte skärskåda Hamas agerande. Bakom den döljer sig en oreflekterad rasism: man föreställer sig att palestinier inte är kapabla att agera överlagt, att deras aktioner är rent känslomässiga.)

Frågorna fortsätter i det oändliga. Det hindrar inte att många i vårt land har en bestämd uppfattning om hur konflikten ska förstås. Det bottnar kanske i ett behov av att verkligheten ska vara enkel och gripbar.

Men det här är kanske en situation där man borde avhålla sig från att ta ställning. Blir inte varje ensidigt fördömande av den ena parten en uppmuntran till den andra, och därigenom en uppmuntran till fortsatt krig?