Ett Folkparti – inte folkets parti!

Många finlandssvenskar (jag t.ex.) har haft en egendomlig inställning till Svenska folkpartiet. Även om vi inte är partimedlemmar har vi tyckt att partiets agerande angår oss. Vi reagerar när Stefan Johansson avpolletteras eller återinstalleras, eller när Maria Björnberg-Enckell gör bort sig på sin blogg. Liksom vi tyckte att det var konstigt när en del partikoryféer ansåg det absurt att Elisabeth Rehn ställde upp i presidentvalet 1994 – eller när man inte ville ha Eva Biaudet som presidentkandidat 2006.

När ska vi lära oss inse att SFP är ett parti bland de andra, och att vad partiledningen gör är en affär mellan den och medlemmarna? Vi kan rösta i nästa val eller låta bli, men vi som inte är medlemmar har ingenting att säga till om när det gäller partiets beslut, lika litet som varje finsk medborgare anser att det är hans eller hennes sak vem Vänsterförbundet eller Kristdemokraterna väljer till ordförande.

Därför har vi inte heller någon talan när SFP besluter skära ner presstödet till dagstidningarna och i stället satsar på sitt interna organ Medborgarbladet. Det var helt riktigt att Ulla Achrén avfärdade hela historien med motiveringar som var som hämtade ur Alice i Underlandet. Beslutet angår ju – som sagt – inte oss vanliga väljare.