Stora tragedier lämnar oss frågande. Vi söker någon att klandra. Inför lidanden förorsakade av blinda krafter i naturen eller i människans psyke blir vi handfallna – vi har ingenstans att vända vår vrede. Men om vi lyckas förklara det skedda med människors onda avsikter eller mänskliga brister så har vi därmed gett det en mening, inordnat det i en föreställning om världen som en begriplig helhet.
Är det däremot uppenbart att inget mänskligt fel ligger bakom en katastrof – som vid tsunamin 2004 – riktas vår vrede i stället mot efterspelet: t.ex. mot myndigheternas oförmåga att hantera situationen.
Efter skolskjutningen i Tusby har klandret sökt alla tänkbara objekt: gärningsmannen själv, hans familj, kamrater och lärare (för att de kanske inte gjorde vad de borde ha gjort, eller gjorde vad de inte borde), antidepressionsmedlen som han åt eller hade slutat äta, Systemet (den nerskurna mentalvården för unga, bristen på kuratorer i skolan, den slappa vapenlicenskontrollen, lagen som tillåter 15-åringar att äga skjutvapen, den ansvarslösa skytteföreningen i Helsingfors), Tiden (våldsunderhållning i tv, datorspel, demonisk rock, internet och YouTube, jäktade medmänniskor, individualismen som gör oss blinda för varandra), Det Finländska Samhället (Europas sämsta skoltrivsel, barn som lämnas vind för våg, kontaktlösheten), eller mera aparta orsaker som Pentti Linkolas antihumanistiska ideologi eller den svenska och/eller danska flickvännen som hade övergett gärningsmannen.
Händelsen blir en brännpunkt för allt det vi upplever som främmande, oroväckande, motbjudande i vår tillvaro. Givetvis kan den också ge tankeställare, vissa attityder kan få en knuff i rätt riktning – å andra sidan kan den föra mycket negativt i sitt spår.
De här olika förklaringarna kan inte prövas som vetenskapliga hypoteser. Vilka förklaringar vi sätter vår tilltro är ett uttryck för vilka vi är. Vill jag utröna hur du ser på tillvaron är det bättre att fråga vad saker och ting enligt din uppfattning beror än att fråga vilka värderingar du omfattar.
3 comments:
Intressant - men menar du då att det inte finns något mänskligt fel backom dådet, att det är bara de ostyrbara krafterna i människans psyke som är orsaken? Det här är då något som vi bara måste acceptera och leva med? Kanske har jag förstått fel. Kan du förklara hur du har tänkt?
Tack,
Christa
Tack för Din fråga. Vad jag ville få sagt var bara det här: när en händelse upprör oss är det naturligt att vilja klandra någon eller några. Detta kan bli ett viktigt tillfälle till att reflektera över problemen i vår värld. (Men ibland kan det också vara destruktivt.)
Samtidigt är det viktigt att inse att det i många fall inte finns någon metod att slå fast vilken den avgörande förklaringen var. Vilka förklaringar vi stannar för säger framför allt något om oss själva.
Post a Comment