Lagen och humaniteten

I debatten kring utvisningen av Maria Kirbasova har det, liksom i tidigare liknande fall, hävdats att det rör sig om en konflikt mellan laglighet och humanitet. Men det här är vilseledande: i själva verket verket står lag och humanitet här på samma sida. Föreställningen om en motsättning mellan laglighet och humanitet är av allt att döma en myt som utlänningsmyndigheterna har lyckats skapa för att ge sina beslut ett sken av legitimitet.

Det är tydligen inte allmänt känt att utlänningslagens 52 § stadgar:

”En utlänning som befinner sig i Finland beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd, om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd …”.

I den ena vågskålen finns alltså lag och humanitet, i den andra en främlingsfientlig förvaltningskultur. Tyvärr väger den senare tyngre i många fall.

Prästerna och de homosexuella

Det märkliga är inte egentligen att det i vår lutherska kyrka finns öppet homofobiska präster som Ulf Emeleus (HBL 21.5) och Halvar Sandell (HBL 29.5), utan att de ledande kretsarna i kyrkan, personer som i allmänhet förefaller bildade och klarsynta, inte tar avstånd från homofobin.

Biskop Gustav Björkstrand fick frågan varför kyrkan inte ger några direktiv för hur homosexualitet ska behandlas i skriftskolor. Skriftskolorna vore ju ett gyllene tillfälle att lära ungdomar att acceptera andras och sin egen homosexualitet. Björkstrand ansåg att sådana direktiv är onödiga, eftersom saken berör så få.

Till det vill man genmäla: berör den inte alla människor?

Och för den delen: anta att man skulle inta samma förhållningssätt till finlandssvenskarnas krav på språkligt likaberättigande. De berör ju så få.

Det finns troligen flera homosexuella än svenskspråkiga i vårt land.

”Allt som sker har en mening”

”Allt som sker har en mening.” Med de orden motiverade Pia-Maria Lehtola i senaste veckas Eftersnack (Radio Vega) att hon inte vill kritisera de kinesiska myndigheterna för att de spärrar in oliktänkare i fängelse.

Jag är inte helt säker på vad man menar med de här orden, men jag kan inte förstå hur man på ett respektabelt sätt skulle kunna använda dem för att släta över förtryck och orättvisor. Om man menar att ingenting som sker egentligen är så farligt, måste man antingen vara blind för det som sker omkring en eller likgiltig för andras lidanden.

(Orden får givetvis en helt annan dimension om de handlar om ens egna lidanden.)

Om orden ska ha en uppbygglig mening måste man förstå dem på ett helt annat sätt: som en uppmaning att ta ansvar för det som sker i vår värld, att inte bara låta tragedier eller grymheter passera utan att vara beredd att lära sig något av dem, att försöka förhindra att de upprepas. Det är raka motsatsen till att rycka på axlarna.

(Det kan vara ansträngande att umgås med människor som tänker för mycket. Men det är minst lika ansträngande att umgås med, eller lyssna på, människor som inte tänker alls.)

En egendomlig reaktion

”Åtta dödade vid bombattentatet mot danska ambassaden i Islamabad.”

”Hoppas det inte var någon dansk” är ens första reaktion.

Vilken egendomlig reaktion.

Ryssland, Kina och "mänskliga rättigheter"

”Medvedev och Hu fann också samförstånd om mänskliga rättigheter... Bägge länderna anser att varje land har rätt att försvara mänskliga rättigheter utgående från sina egna särskilda drag...” (HBL 24.5.08.)

Detta är ett raffinerat sätt att säga att Medvedev och Hu frånkänner mänskliga rättigheter all betydelse. Mänskliga rättigheter handlar om gränserna för statens maktutövning över den enskilda. Men om en stat själv avgör vilka rättigheter den tänker ”försvara”, så betyder det att den inte erkänner några rättigheter. Punkt och slut.

En chans att upplösa folket?

Efter folkresningen i Östtyskland 1953 deklarerade regimen att folket hade förlorat regeringens förtroende. Bertolt Brecht framkastade ironiskt tanken att det skulle vara enklare för regeringen att upplösa folket och välja ett nytt. Militärjuntan i Burma (”Myanmar”) verkar nu i cyklonens spår se en historisk chans att förverkliga Brechts idé i sitt eget land.

Blanda idrott och politik

”Man får inte blanda ihop idrott och politik” är ett av dessa mantran som ständigt upprepas, men vilkas innebörd ingen egentligen förstår.

Vad skulle det innebära att man inte blandar ihop idrott och politik? Att staten inte längre subventionerar elitidrotten? Att de tävlande vid OS inte längre bär nationsbeteckningar, och att man inte spelar nationalsången för guldmedaljörer?

När Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer vid Stockholm-OS 1912 och därmed ”sprang Finland in på världskartan”, bröt han därigenom mot budet om att blanda ihop idrott och politik?

Och hur ska budordet tillämpas när det gäller att delta i invigningsceremonin i Beijing? Är det de som uteblir som blandar ihop idrott och politik, eller de som deltar? Är blunda eller blanda de enda alternativen?

(När man betraktar förbudet mot att blanda ihop idrott och politik, och kombinerar det med fenomenet olympiska spel, så blir resultatet en vits.)

Givetvis finns det sammanhang där det är beundransvärt att sätta sig över politiska motsättningar. Man säger liksom: ”vi må vara oeniga om skattepolitiken, arbetslagstiftningen, NATO-medlemskapet osv, men när allt kommer omkring är det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.”

Men vad blir tillämpningen av detta på regimen i Beijing: ”vi må vara oeniga om förtrycket i Tibet, folkmordet i Darfur, diktaturen i Burma, bruket av slavarbetare och fängslandet av regimkritiker ---- men när allt kommer omkring är det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.”