”Pennan är mäktigare än svärdet”
skrev den engelska dramatikern Edward
Bulwer-Lytton. Sentensen har figurerat i de senaste dagarnas reaktioner på
massmorden i Paris. Att man talar just om pennan
är på sin plats eftersom det numera framför allt är tecknare som använder
pennor; det skrivna ordet kommer idag oftast till på en dator.
Uttalandet kan verka bestickande: det
är ett faktum att symbolhandlingar ofta
har en större och framför allt mera varaktig genomslagskraft än våldshandlingar.
Men både pennans och svärdets makt kan ta sig så många olika former att en
övergripande jämförelse blir meningslös. I dessa dagar framstår satsen närmast som
en besvärjelse.
I Platons Gorgias
(469d-e) säger Sokrates:
Anta att jag
står på torget med en dolk dold under kläderna och jag säger till dig: ”Polos!
Jag har just fått en enastående tyrannmakt. Om jag tycker att någon av de här människorna
som du ser ska dö genast, då ska den som jag tycker dö! Om jag tycker att någon
av dem ska få huvudet krossat ska det genast krossas, och om jag tycker att någon
ska få kläderna sönderrivna ska de rivas sönder! Så stor makt har jag här i
staten!” Om du inte trodde mig skulle jag visa dig dolken, och när du såg den
skulle du kanske svara: ”Men Sokrates, på det sättet har ju alla människor stor
makt. På det sättet kan du bränna ner vilket hus du tycker, ja athenarnas skeppsvarv
och krigsskepp och alla lastfartygen, både statliga och enskilda.” Men att göra
vad man själv tycker är inte att ha stor makt, eller anser du det?
Polos håller med.
Det Sokrates beskriver är vad man
kunde kalla negativ makt: förmågan att tillfoga sina offer skada, att hindra dem
i deras strävanden eller att döda dem. Mot detta kan man ställa begreppet positiv
makt, dvs förmågan att uppnå något man för egen del finner eftersträvansvärt. Vad
Sokrates påpekar är att de flesta av oss har tillgång till en negativ makt där
den skada vi kan tillfoga andra står utom all proportion till det vi själva har
att hämta ur denna maktutövning. (Platon överdriver förstås – också förmågan
att svinga en dolk är förbehållen vissa individer.)
Terroristerna i Paris utövade onekligen sin negativa
makt maximalt. Huruvida detta samtidigt var en positiv maktutövning beror på
vilka mål de hade. Om deras mål var att dämpa kritiken av islam eller av
islamismen är det tveksamt. Om deras mål var att skapa en polarisering – en taktik
som för tanken till 70-talets vänsterradikala våldsutövning – och därigenom
bidra till de franska muslimernas utanförskap och önskan att identifiera sig
med den sunnimuslimska världen kan de komma att visa sig framgångsrika. I så
fall samverkar de paradoxalt nog med de islamofobiska krafterna i Europa.
Tecknarna vid Charlie
Hebdo (liksom en gång i tiden vid Jyllands-Posten)
utövade kraftig negativ makt. I alla händelser verkar de ha bidragit till att
Frankrikes marginaliserade muslimer kände sig ytterligare tillplattade och
tillintetgjorda – människor som kanske inte har den graden av sofistikering att
de förmår skilja mellan kritik av islam och kritik av islamismen, en begränsning
de i så fall delar med bland andra Marine Le Pen och vår egen Jussi Halla-aho. (Ibland
förefaller det rentav som om kritikerna själva inte är på det klara med vad de är
ute efter att kritisera: vad ville till exempel Lars Vilks få sagt med sin
rondellhund?) Samtidigt kom karikatyrtecknarna att bli inspirationen för en
enorm negativ maktutövning som i sista hand skulle drabba dem själva på
grymmaste tänkbara sätt.
Utövade de då någon positiv makt? Vad ville de uppnå?
Jag har inte stött på några analyser av denna form av satir, dess målsättningar
och verkningsformer. Charlie Hebdos karikatyrer
riktar sig lika ofta mot den franska statsmakten och den katolska kyrkan som
mot islamismen. Satirens former verkar i varje fall höra hemma i ett sammanhang
där det finns ett behov av att ifrågasätta och förlöjliga institutioner som
utövar (både positiv och negativ) makt över medborgarnas liv. Målet är att
undergräva det övermått av respekt sådana institutioner kan tänkas åtnjuta –
och att samtidigt hålla deras representanter medvetna om att deras verksamhet är
utsatt för granskning. Man kunde säga: satiren undergräver medborgarnas
benägenhet att identifiera sig med överheten. Den fråga man emellertid kunde ställa när
det gäller Charlie Hebdos karikatyrer
är: vem riktar de sig till? I vilken mån är mottagarna personer som är benägna
att identifiera sig med de islamistiska rörelserna? Eller har man andra mål,
och i så fall vilka?
Att ifrågasätta vad någon gör med sin yttrandefrihet
är givetvis inte att ifrågasätta själva yttrandefriheten. Det kan rentav vara tvärtom:
Yrsa Stenius talar i HBL 9.1.15 om att ”förvalta” yttrandefriheten. Det betyder
inte att man låter rädslan styra vad man skriver eller tecknar, utan att man
ställer sig frågan om meningen med
det man gör. Därigenom bidrar man också till att befästa yttrandefrihetens
värde. Risken är å andra sidan att de terroristiska aktionerna leder till ett
slags ”yttrandetvång” – man ser sig förpliktigad att fortsätta på den
provokativa linjen för att visa att man inte låter styras av rädsla.
I reaktionerna på islamistiska hot och terrorhandlingar
– börjande med ajatollah Khomeinis fatwa mot
Salomon Rushdie 1989 – har begreppet yttrandefrihet fått en ny användning. Detta
är inget problem så länge man är klar över förskjutningen. De juridiska gränserna
för pressens frihet – yttrandefrihet i klassisk mening – är i dagens
västerländska samhälle en icke-fråga. De islamistiska terroristernas avsikt är
inte att införa ett nytt regelverk för det offentliga ordet, utan i första hand
att skrämma till tystnad. Försvaret för yttrandefriheten handlar här om en
reaktion mot att symbolhandlingar bemöts med kriminellt våld. Det är metoderna
som är avskyvärda. Man kunde å andra
sidan tänka sig en bojkott riktad mot en tidskrift eller mot ett företag som i
sin reklam använder sig av stereotyper man finner motbjudande. (Eller tänk på den
bojkott som inleddes mot pastabolaget Barilla efter att dess ordförande hade
sagt att bolaget inte kunde tänka sig att visa ett homosexuellt par i sin
reklam.) Ifall detta skulle leda till att tidskriften eller företaget avstår
från att använda dessa stereotyper vore det ett framsteg. Vi skulle inte tala
om en förlust för yttrandefriheten. Det är ingalunda så att allt som inte bör
förbjudas är värt att uttrycka.
4 comments:
Tankeväckande och välskrivet, men det är ett par saker i texten jag har svårt att förstå.
Dels begriper jag inte uppdelningen i positiv och negativ makt, jag tror helt enkelt inte att den kan tillämpas med någon större träffsäkerhet på det här fallet. Som analytiskt redskap känns dikotomin för trubbig. Dels har jag svårt att begripa hur man ska kunna veta vad satirikerna vill och vem de riktar sig till, jag tror att den frågan inte går att besvara entydigt, egentligen. Den ligger inom litteraturens och fiktionens öppna och obegränsade domän, för att tala med Derrida.
Innebär inte frågan du ställer om meningen med det man gör, dvs i detta fall satir i bildens, teckningens form, att man som uttolkare av yttrandefrihetens s a s praktiska gränser a priori ställer upp en gränsmarkering som egentligen blir omöjlig att definiera? Måste inte gränsen dras vid den juridiska rätten att uttrycka sig? Först om och när den rätten förbrukas, antingen man gör det medvetet eller omedvetet kommer frågan om gränser för yttrandefriheten in. Blir inte frågor om positiv och negativ makt samt om meningsfullhet i detta fall någonting som ingen moralisk eller litterär instans kan svara på?
Distinktionen mellan negativ och positiv makt är förstås schematisk, men jag tror ändå den kan vara klarläggande. Den handlar helt enkelt om skillnaden mellan två sätt att mäta makt: å ena sidan utgående från din förmåga att göra något mot din motparts vilja, å andra sidan utgående från din förmåga att uppnå något du själv fnner eftersträvansvärt. (Ofta kommer förstås en och samma maktutövning att ha både en negativ och en positiv dimension, eller dimensionerna kan sammanfalla, ifall det är ett självändamål för dig att skada den andra, till exempel för att hämnas.) När vill man mäta makt? kan man förstås fråga sig. Egentligen ville jag bara fästa uppmärksamhet vid att det ofta är mycket lättare att motarbeta andras vilja än att uppnå något jag själv vill: den destruktiva utvägen kan bli lockande för den som känner sig maktlös. (Samtidigt vill jag framhålla att ordet ”positiv” här inte har någon värdeladdning: det du vill uppnå kan i sig vara något dubiöst eller ont.)
När det gäller satir – till skillnad från många andra litterära och konstnärliga genrer – är det naturligt att ställa frågan vart den syftar, eftersom det ju ofta framhävs att satiren har en viktig samhällsfunktion, som en sten i de mäktigas sko. Ja, är inte detta en del av begreppet? Förlorar karikatyren sin relation till makten förlorar den sin karaktär av satir. (Kunde man tänka sig en satir över barn, handikappade, arbetslösa?)
Jag föreslår inte någon ny gränsdragning för yttrandefriheten. De gränser som finns är de juridiska gränserna, och jag har ingen bestämd uppfattning om huruvida den något friare franska lagstiftningen eller den mera restriktiva lagstiftning vi till exempel har i Finland är mera ändamålsenlig. Men helt oberoende av juridiken ankommer det på var och en av oss som ansvarig individ att överväga hur vi vill utforma våra liv, hur vi förhåller oss till våra medmänniskor, hur vi ska bidra till den mänskliga gemenskapen (eller om vi över huvud taget vill bidra). Det ansvaret kan vi inte skjuta över på lagstiftaren. Detta gäller satirtecknare lika väl som alla andra.
Är fortfarande inte alls säker på att jag uppfattar dikotomin positv och negativ som speciellt klarläggande när det gäller frågan om satir och Charlie Hebdo.
Det jag kan tycka är speciellt viktigt vad gäller en förståelse av Charlie Hebdo och den franska tecknade satiren är dels frågor som har med gräns och gränslöshet och med objekt för satiren samt med adresssat att göra. Vem vänder sig satiren till? Varför riktar den in sig på bl a profeten Muhammed?
Den första frågan tycks handla om den franska tradition satirtidningen ingår i, ett specifikt kulturellt sammanhang som jag i och för sig inte känner till speciellt bra, men som jag förstår befinner sig vid frontlinjen i dag just när det gäller frågor som tangerar yttrandefriheten, kanske inte minst på grund av den radikalitet traditionen tycks förvalta.
Att denna nationella tradition som jag menar i första hand talar till en nationell publik som förväntas dela synen på viktiga livsvärden med satirtecknarna – så som man tänker sig att satiren i allmänhet riktar sig till människor som antas dela grundläggande värderingar med satirikern, nu tycks ha hamnat i ett läge där det franskt nationella inte längre, och speciellt inte när det gäller bilder, kan hållas enbart inom denna sfär, utan befinner sig i ett mer internationellt sammanhang, efter det som hänt tidigare inom området (framför allt Rushdie- och Jyllands Post-affärerna) - det förhindrar ju inte alls att mördarna kom från den franska verkligheten, låt vara en del av den som är marginaliserad och kanske diskriminerad. Det aktualiserar också den andra frågan som handlar om det öppna, sekulariserade samhällets utsatthet i en tid av ökad kulturell och religiös polarisering, något som har samband med inte minst det globala s k kriget mot terrorismen.
Men tänk om frågan om satiren egentligen, som flera skribenter säger, bara är ett medel för terroristerna, inte ett mål. Målet är kanske att åstadkomma död och förödelse, skrämma till tystnad , som du säger, bidra till ytterligare destabilisering av tillståndet i Frankrike och värva proselyter för en kamp om själar, om den rätta uttolkningen av en tradition som vänder sig mot det moderna, öppna, mångkulturella samhället?
Hi there, always i used to check website posts here early in the break of day,
for the reason that i enjoy to find out more and more.
Post a Comment