Wednesday, November 5, 2014

"A plague on both your houses!" - om mellanårsvalet i USA


Republikanerna vann majoritet i den amerikanska kongressens båda kamrar. Eller för att citera Mercutio i Romeo och Julia:  ”A plague on both your houses!”
            Nu kommer man i oändlighet att få höra mantrat om att Obama ha misslyckats etc. För all del, han har inte lyckats befästa det egna partiets maktpositioner. (Han har inte heller lyckats gå på vattnet, även om många väntade sig det 2008.)
            Men att republikanerna skulle vara det populärare partiet bland amerikanerna är, som man brukar säga, en sanning med många modifikationer. Problemet finns i det amerikanska valsystemet och i den politiska kulturen. Man kunde tala om ett kraftigt demokratiunderskott.
            Underskottet har flera komponenter:
            (1) S.k. ”gerrymandering”, manipulativ valkretsindelning. Delstatsledningen kan fördela valkretsarna så att motståndarpartiets väljare koncentreras till några få distrikt där de får klara majoriteter, medan det egna partiets väljare sprids ut i många distrikt där de kan hoppas på att få knappa majoriteter. Det här fungerar därför att mandatet går till den kandidat som fått de flesta rösterna.
Republikanerna har dragit större fördel av det här bruket. I valet 2012 fick republikerna majoritet i representanthuset trots ett lägre folkligt röstetal – detta utbasunerades som en republikansk seger. Det har sagts att demokraterna borde vinna med en marginal på 7 % för att få majoritet i huset. Jag har inte lyckats utröna hur rösterna fördelade sig mellan partierna  år. (Till saken hör att det folkliga röstetalet inte brukar ges någon synlig publicitet.)
            (2) Glest befolkade landsdelar är överrepresenterade i senatsvalet: Alaska och North Dakota med 600 000 invånare har lika många senatsplatser som Californien med sina 37 miljoner och New York med 19 miljoner. Och landsbygdsbefolkningen tenderar att rösta republikanskt i högre grad än befolkningen i större städer. (I presidentvalet har landsortsstaterna också en viss fördel.)
            (3) I flera stater finns det trösklar och restriktioner som gör det svårt för resursfattiga personer att registrera sig eller rösta, det kan gälla allt från att förkorta förhandsröstningen, kräva fotoidentifikation till att ta betalt för att parkera invid vallokalen. Valet förrättas under en arbetsdag och köerna är långa.
I sydstaterna brukade man systematiskt försvåra eller omöjliggöra valdeltagandet för svarta. Detta förbjöds 1965, och stater som hade haft diskriminerande arrangemang ålades att inför varje val förelägga justitieministern sina valarrangemang för godkännande. Detta krav upphävdes 2012 av Högsta domstolen, vilket innebär att diskriminerande bruk har blivit mera utbredda: Texas och Mississippi har infört identifikationskriterier som tidigare hade underkänts.
            (4) Valdeltagandet är lågt i USA. I det senaste mellanårsvalet 2010 var det cirka 38 %. Det är föga förvånande att deltagandet är lägre bland låginkomsttagare, arbetslösa, och medlemmar av minoriteter (svarta, hispanics osv). Faktorerna (1)-(3) är ju också ägnade att minska ivern att delta i val.
           
Valresultatet avspeglar inte stämningarna inom det amerikanska samhället, bara inom ett visst relativt priviligierat samhällsskikt. (Se också en kolumn i The Guardian, som konstaterar att majoriteten av amerikanerna stöder demokraterna snarare än republikanerna i de flesta sakfrågor, och att, även om Obamas popularitet är nere i 40 %, så är kongressens popularitet bara 20 %.)
            En intressant fråga är hur världsläget skulle se ut idag om världens mäktigaste stat hade ett mera representativt valsystem. För all del: när den vita, anglosachsiska, protestantiska befolkningen andel krymper, så kommer politiken småningom att få ett helt annat ansikte. De strukturer som idag används för att snedvrida representationen kan på sin höjd fördröja utvecklingen med några decennier.

No comments: