Nya Argus och religionen

Nya Argus 2013: 10-11 har temat religion. Det är ett innehållsrikt nummer. Artiklarna bildar en balanserad helhet. 

I sin ledare skriver Jonas Ahlskog och Yasmin Nyqvist:

Det har aldrig rått någon brist på ensidiga sanningsanspråk med de heliga skrifterna som stöd på den religiösa kanten, men i den senaste tidens debatter har också den ateistiska opinionen uppvisat dogmatiska drag.

Skribenterna nämner Richard Dawkins och Christopher Hitchens som representanter för denna diskussionskultur, som enligt dem

präglas av en kategorisk oförståelse för allt som inte går ihop med den naturvetenskapliga världsbilden, och en självgod och förlöjligande inställning gentemot den som förletts att tro på något som inte kan förklaras med vetenskapliga bevismetoder [kanske hellre: inte kan ges en vetenskaplig förklaring].

Den här så kallade nyateismen är, förmodar jag, en reaktion på att religiösa attityder och grupperingar fått en förnyad politisk betydelse inte bara i tredje världen utan också i USA och i någon mån hos oss (Päivi Räsänen). Men även om denna trend har problematiska drag är det ofruktbart att som Dawkins & Co idiotförklara motparten. Att ha en alltigenom negativ (eller positiv) attityd till allt som går under beteckningen religion är ungefär lika meningsfullt som att ogilla (eller gilla) alla verksamheter som involverar bruket av papper eller som börjar på k.

I övrigt är det intressant att notera att den som mest entydigt efterlyser en öppenhet för de olika rösterna i samtidsdebatten är en representant för kyrkan, biskop Björn Vikström:

Ingen kyrka och ingen religion kan naturligtvis längre väcka anspråk på att ha monopol på sanningen, men religiösa traditioner, liksom sekulära ideologier, behöver få komma till tals och mötas i passionerade samtal om hur vi tillsammans ska organisera vårt samhälle.

Den här attityden kontrasterar mot den som beskrivs i Fredrik Långs verklighetsbaserade novell om en disputation vid Åbo akademi år 1678: den gången måste vissa passager som uppfattades som hädiska strykas innan avhandlingen kunde godkännas. Då var det sekularismen som hade svårt att bli hörd. 

Kyrkan hade fortfarande en politisk och kulturell dominansställning  vid förra sekelskiftet när Rolf Lagerborg gick till storms mot klerikalismen i Nya Argus föregångare tidskriften Euterpe. Lagerborgs polemik presenteras av huvudredaktören Trygve Söderling i en artikel, där han framhäver att Nya Argus är djupt förankrad i en sekulär tradition. Men kanske troheten mot den anda Lagerborg företrädde idag kräver just det slags öppenhet för olika livshållningar som Vikström efterlyser.

Ordet ”upplyst” används ofta i betydelsen ”icke-religiös”. Den underförstådda tanken är att de troende lever i ett andligt mörker. Augustinus skulle förmodligen ha baxnat inför denna föreställning. Martina Reuter framhåller i sin artikel att upplysningstidens förnuftsideal (till exempel hos Kant eller Mary Wollstonecraft), till skillnad från vad man ofta föreställer sig, inte nödvändigtvis innebar ett antireligiöst förhållningssätt.

Det som framför allt kännetecknar debatten kring religionsfrågor vid det andra millenniets början (när den är som bäst) är att den inte automatiskt är kopplad till kravet att välja sida.

Numret kan anses epokgörande, eftersom det är första gången detta den svenska Helsingforsintelligentsians flaggskepp på bred front uppmärksammar religiösa företeelser.