Sjukvården, universiteten och den nya förvaltningen

Patientens pris av Maciej Zaremba är inte bara en kritik av den svenska sjukvården, utan samtidigt en vidräkning med New Public Management, den förvaltningsideologi som dragit fram över västvärlden under de senaste tre decennierna. I boken ingår också en essä av de svenska statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som ger en historisk bakgrund till och en saklig analys av ideologin – en analys som är behagligt fri från nostalgi för ”den gamla goda tiden”. Artikeln ger nycklar till en förståelse av det som sker inom universitetsvärlden i Finland, t.ex. varför man vid Åbo Akademi ser sig tvungen att avskeda 80 anställda samtidigt som de ansvariga personerna beviljas en (hemlig) bonus.

                             Öberg och Widmalm skriver bland annat:

Särskilt de yrkesgrupper som traditionellt haft visst utrymme att utöva sitt professionella omdöme i sin yrkesutövning, t.ex. läkare, lärare [och forskare förmodar jag], socialarbetare och domare, har under NPM-reformerna definierats som det problem reformerna ska hantera. De stramare tyglar som mer av resultatmätning och utvärdering för med sig ska säkerställa att dessa grupper arbetar ordentligt och inte försvårar förverkligandet av politiska beslut.

(Se även mitt tidigare inlägg här.)