Vad kan man skriva om? Tankar inspirerade av Philip Teir

Philip Teir har i Hufvudstadsbladet 8.8.2013 en tänkvärd kolumn om idén att bara de som tillhör en given kulturell gemenskap kan skriva om vad det innebär att tillhöra denna gemenskap. Johanna Holmström har fått sig påskrivet  av en kritiker, Lidija Praizovic, själv kristen, för att hon tillät sig att skriva om en muslimsk kvinnas erfarenheter. (Här en annan recension.) Teir konstaterar att om resonemanget skulle föras till sin spets blir all litteratur omöjlig.

Den finlandssvenska juristen Tore Modeen sade en gång ungefär att finlandssvenska forskare har en skyldighet att bedriva forskning kring finlandssvenska frågor, för det är bara finlandssvenska forskare som egentligen kan ha en insikt i den finlandssvenska verkligheten. Här uppmålas bilden av en värld där, säg, historiker i olika kulturkretsar bara bedriver forskning i den egna kulturkretsens historia, och där en historiker från landet X inte har det minsta att hämta av en historiker från landet Y, eftersom deras forskning inte kan ha några beröringspunkter. Risken är uppenbar att historieskrivningen under sådana omständigheter skulle bli ett verktyg för olika nationalistiska eller andra politiska intressen.

Modeens idé är befängd också därför att varje ansats till beskrivning av det som kännetecknar ett givet samhälle konstitueras av en jämförelse med andra samhällen. Om man till exempel säger att utbildningsnivån eller brottsligheten eller medellivslängden bland finlandssvenskar är hög (eller låg), så är det här giltigt i den mån utbildningsnivån eller brottsligheten eller medellivslängden i andra, i sammanhanget relevanta samhällen är lägre (eller högre).

Det som gäller samhällen gäller analogt för individer. Vi skulle knappast tro att var och en av oss är den största experten när det gäller våra egna brister, snarare tvärtom. Det finns saker vi vet om oss själva bara genom att upptäcka dem via andra, liksom det finns saker andra kan veta om oss bara i den mån vi själva är öppna om dem. Varken vår egen bild eller de andras (olika) bilder av oss är priviligierade som sådana. ”Tolkningsföreträde” är aldrig något som finns. (Detta innebär inte relativism, det innebär att alla har tillträde till debatten, och ingen har trumf på hand.)

(Här har jag inte ens tangerat frågan om vem som har förutsättningar att artikulera en upplevelse på ett sätt som når ut till människor som lever annorlunda liv.)

Modeens och Praizovic resonemang har oklara implikationer. Hur snävt borde vi definiera de gränser som medger möjligheten att beskriva ett liv? Kan en nylänning skriva om österbottningar, kan Närpesbor skriva om Korsnäsbor, kan de som bor vid Södra Hesperiagatan skriva om dem som bor vid Norra Hesperiagatan? Vilken instans ska ange de relevanta skillnaderna?

En seriösare invändning är den här: om tillhörighet till gruppen x är en nödvändig betingelse för att kunna skriva om medlemmar i gruppen x, då tycks detta ofrånkomligen gälla också förmågan att tillgodogöra sig dessa beskrivningar. Bara muslimer kan skriva och läsa böcker om muslimer, bara finlandssvenskar kan skriva och läsa böcker om finlandssvenskar osv. Detta påminner om den värld google försöker skapa åt oss: en värld där vi aldrig ska behöva konfronteras med åsikter eller perspektiv som avviker från våra egna. En mardrömsvärld.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Jag har medvetet ”gjort mig dum” i den här texten. Jag vet att när man diskuterar rätten att skriva om andra människors verklighet så handlar frågan i själva verket inte om vem som kan eller inte kan ha något belysande att säga om saken. Det handlar om ett slags politiskt ställningstagande, uttryckligen om en ”rätt”. Det Praizovic tar avstånd från är att en medlem av en priviligierad grupp gör sig till tolk för de underpriviligierades upplevelser. Hon kallar det att ”parasitera på andra kvinnors berättelser”. Hon medger samtidigt att invandrarflickorna själva inte skriver om hedersvåld, kanske för att de är fångade i klyftan mellan kulturer, kanske för att de inte har det erforderliga kulturella kapitalet. Men om de inte skriver om saken ska ingen skriva.

                      Resonemanget för tanken till två klassiska böcker. Harriet Beecher Stowe gav år 1852 ut romanen Onkel Toms stuga. Boken behandlar de svarta slavarnas predikament i de amerikanska sydstaterna, och den anses ha bidragit till slaveriets avskaffande. Holländaren Multatuli (Eduard Douwes Dekker) gav 1860 ut romanen Max Havelaar, som beskrev det koloniala förtrycket i Holländska ostindien (nuvarande Indonesien), och som sägs ha bidragit till kolonialväldets fall. Vad jag frågar mig är om Lidija Praizovic anser att Beecher Stowe och Multatuli parasiterade på de förtrycktas berättelser. (Sådana beskyllningar har för all del framförts mot Beecher Stowe inom det afrikansk-amerikanska samfundet.)

                      Exakt vad är det att ”parasitera”?

`                     Givetvis är Johanna Holmströms ambitioner av ett annat slag. Men även om hon inte är ute efter att skaka om ett samhällssystem i dess grundvalar, förefaller mig hennes strävan efter att klä några invandrarkvinnors upplevelser i ord legitim och värdefull.