Philip Teir
har i Hufvudstadsbladet 8.8.2013 en
tänkvärd kolumn om idén att bara de som tillhör en given kulturell gemenskap
kan skriva om vad det innebär att tillhöra denna gemenskap. Johanna Holmström
har fått sig påskrivet av en kritiker, Lidija Praizovic, själv kristen, för att hon tillät sig att skriva
om en muslimsk kvinnas erfarenheter. (Här en annan recension.) Teir
konstaterar att om resonemanget skulle föras till sin spets blir all litteratur
omöjlig.
Den
finlandssvenska juristen Tore Modeen sade en gång ungefär att finlandssvenska
forskare har en skyldighet att bedriva forskning kring finlandssvenska frågor,
för det är bara finlandssvenska forskare som egentligen kan ha en insikt i den
finlandssvenska verkligheten. Här uppmålas bilden av en värld där, säg,
historiker i olika kulturkretsar bara bedriver forskning i den egna kulturkretsens
historia, och där en historiker från landet X inte har det minsta att hämta av
en historiker från landet Y, eftersom deras forskning inte kan ha några
beröringspunkter. Risken är uppenbar att historieskrivningen under sådana
omständigheter skulle bli ett verktyg för olika nationalistiska eller andra
politiska intressen.
Modeens
idé är befängd också därför att varje ansats till beskrivning av det som
kännetecknar ett givet samhälle konstitueras av en jämförelse med andra
samhällen. Om man till exempel säger att utbildningsnivån eller brottsligheten
eller medellivslängden bland finlandssvenskar är hög (eller låg), så är det här
giltigt i den mån utbildningsnivån eller brottsligheten eller medellivslängden i
andra, i sammanhanget relevanta samhällen är lägre (eller högre).
Det
som gäller samhällen gäller analogt för individer. Vi skulle knappast tro att var
och en av oss är den största experten när det gäller våra egna brister, snarare
tvärtom. Det finns saker vi vet om oss själva bara genom att upptäcka dem via
andra, liksom det finns saker andra kan veta om oss bara i den mån vi själva är
öppna om dem. Varken vår egen bild eller de andras (olika) bilder av oss är
priviligierade som sådana.
”Tolkningsföreträde” är aldrig något som finns.
(Detta innebär inte relativism, det innebär att alla har tillträde till
debatten, och ingen har trumf på hand.)
(Här
har jag inte ens tangerat frågan om vem som har förutsättningar att artikulera
en upplevelse på ett sätt som når ut till människor som lever annorlunda liv.)
Modeens
och Praizovic resonemang
har oklara implikationer. Hur snävt borde vi definiera de gränser som medger
möjligheten att beskriva ett liv? Kan en nylänning skriva om österbottningar,
kan Närpesbor skriva om Korsnäsbor, kan de som bor vid Södra Hesperiagatan
skriva om dem som bor vid Norra Hesperiagatan? Vilken instans ska ange de
relevanta skillnaderna?
En
seriösare invändning är den här: om tillhörighet till gruppen x är en nödvändig
betingelse för att kunna skriva om medlemmar i gruppen x, då tycks detta ofrånkomligen
gälla också förmågan att tillgodogöra sig dessa beskrivningar. Bara muslimer
kan skriva och läsa böcker om muslimer, bara finlandssvenskar kan skriva och
läsa böcker om finlandssvenskar osv. Detta påminner om den värld google
försöker skapa åt oss: en värld där vi aldrig ska behöva konfronteras med
åsikter eller perspektiv som avviker från våra egna. En mardrömsvärld.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Jag har
medvetet ”gjort mig dum” i den här texten. Jag vet att när man diskuterar
rätten att skriva om andra människors verklighet så handlar frågan i själva
verket inte om vem som kan eller inte kan ha något belysande att säga om saken.
Det handlar om ett slags politiskt ställningstagande, uttryckligen om en
”rätt”. Det Praizovic tar avstånd från är att en medlem av en priviligierad
grupp gör sig till tolk för de underpriviligierades upplevelser. Hon kallar det
att ”parasitera på andra kvinnors berättelser”. Hon medger samtidigt att
invandrarflickorna själva inte skriver om hedersvåld, kanske för att de är
fångade i klyftan mellan kulturer, kanske för att de inte har det erforderliga
kulturella kapitalet. Men om de inte
skriver om saken ska ingen skriva.
Resonemanget för tanken
till två klassiska böcker. Harriet Beecher Stowe gav år 1852 ut romanen Onkel Toms stuga. Boken behandlar de
svarta slavarnas predikament i de amerikanska sydstaterna, och den anses ha
bidragit till slaveriets avskaffande. Holländaren Multatuli (Eduard Douwes
Dekker) gav 1860 ut romanen Max Havelaar,
som beskrev det koloniala förtrycket i Holländska ostindien (nuvarande
Indonesien), och som sägs ha bidragit till kolonialväldets fall. Vad jag frågar
mig är om Lidija Praizovic anser att Beecher Stowe och Multatuli parasiterade
på de förtrycktas berättelser. (Sådana beskyllningar har för all del framförts mot
Beecher Stowe inom det afrikansk-amerikanska samfundet.)
Exakt vad är det att
”parasitera”?
` Givetvis är Johanna
Holmströms ambitioner av ett annat slag. Men även om hon inte är ute efter att
skaka om ett samhällssystem i dess grundvalar, förefaller mig hennes strävan
efter att klä några invandrarkvinnors upplevelser i ord legitim och värdefull.
5 comments:
Jag tänkte lite på din fråga "exakt vad är det att parasitera?". Praizovic skriver att man inte ska parasitera på andras berättelser, så en fråga kunde vara "vad är det att parasitera på berättelser?". Det antyder att (de förtrycktas) erfarenheter redan är formulerade som vissa berättelser, som de äger. Det låter för mig som ett slags upphovsrättsligt problem (mer än något som har att göra med hur man kan förstå andra eller skriva om andras liv och erfarenheter). Då blir 'parasitera på berättelser' att både stjäla och förvanska berättelser och, kan man ana, hota med att ersätta de 'riktiga' berättelserna med förvanskningar. I det scenariet finns det bara plats för ett begränsat antal berättelser och de kokurrerar med varandra. Kanske det här är något ganska tidstypiskt? Jag tänker på organisationer, företag, kommuner och individer som alla försöker att skapa och nå ut med sina (unika) varumärken och budskap, där berättelser spelar en viktig roll, i konkurrens med andra.
Du väcker intressanta och svåra frågor. Du har rätt i att det här med rätten till ens egen berättelse är ett omdebatterat ämne idag. Det handlar kanske inte bara om hur rättvis eller hur talande berättelsen är, utan om vem som ska ha rätt att framföra den. Det verkar vara en del av dagens ”identitetspolitik”, kanske på gott och ont.
Liv Ullman uttryckte en gång sin syn på sin roll som UNICEF-ambassadör genom att säga att hon ville tala för dem som inte har en egen röst. Det låter beundransvärt. Men ibland finns det en fara att man dränker deras röster man vill göra sig till tolk för.
Att man har goda avsikter är i sig ingen garanti mot maktmissbruk. Men det blir inte heller automatiskt fel bara för att man själv drar nytta av att skriva om andra.
Det rör sig bland annat om ett evigt dilemma, paternalismens dilemma. Man kan välja att ta ansvar för de svaga, men därvid riskera att skymma bort dem man vill tala för. Eller så kan man välja att fly ansvaret. Det finns inga färdiga lösningar. Den som vill leva anständigt kan inte undgå att ta risker. I sista hand måste man lyssna till sitt samvete.
Ämnet är mångfasetterat. En annan (icke-politisk) aspekt är den som lyftes fram i debatten kring Riikka Ala-Harjas roman *Maihinnousu*. Hon anklagades av sin syster och svåger för att ha gjort bruk av deras sons sjukdomshistoria. Makarna föreslog att det borde införas en opinionsnämnd för skönlitteratur.
Det förslaget är givetvis dödfött. En nämnd kan inte ta ställning till en samvetsfråga.
Ja, det är ett mångafacetterat ämne. Som du skrev till sist i din bloggpost, så är författarens ambitioner säkerligen inte att "skaka om ett samhällssystem i dess grundvalar", men jag tror att recensenten möjligen har läst romanen som om så var fallet (och som att det i så fall misslyckas), för hon skriver: "Jag tror att kvinnor med erfarenhet av hedersvåld har behov av en mer akut och kompromisslös gestaltning, utan finkänsligt krimskrams". Just i den meningen kommer jag att tänka på paternalism - i identifierandet av vad andra behöver (för slags 'röst' - alltså att det inte handlar om att tolka andras erfarenheter heller, utan om att gripa in och GE en röst, vilket samtidigt är problematiskt, skulle jag tro att recensenten anser, och kanske därför blir slutsatsen att man bara bör skriva om sina egna erfarenhet). Men jag undrar om inte "finkänsligt krimskrams" spelar en viktigare roll än vad recensenten tycks tro, och tänker på i vilka ordvändningar humaniora i allmänhet brukar kritiseras.
Du sätter fingret på det ironiska med Praizovic resonemang. Hon säger att ingen utomstående kan artikulera de muslimska kvinnornas situation, och passar sedan på att själv förklara vad de behöver.
Uttrycket "finkänsligt krimskrams" spelar en intressant retorisk roll. Ordet ”finkänsligt” har ju en positiv innebörd, medan krimskrams är något föraktligt. Hur kan krimskrams vara finkänsligt? Vad hon menar är tydligen att en finkänslig (lyhörd, inkännande) analys, hur välgjord den än är, saknar värde i detta sammanhang. Det är, milt uttryckt, ett väldigt svepande omdöme. Det innehåller samtidigt en generalisering kring muslimska kvinnors situation. (Tänk er att någon på ett liknande sätt skulle uttala sig om ”vad svenska kvinnor behöver”).
Det var intressant att du fortsatte med uttrycket "finkänsligt krimskrams". Visst är det ett underligt uttryck, men man kan förstå vad hon vill säga, som du också skrev. "Krimskrams" uderminerar "finkänslig"; kanske man kunde säga att det gör parodi på finkänsligheten, som en slags överflödig och värdelös utsmyckning. Kunde hon ha skrivit "finkänsligt flum" istället? "Flum" liknar "krimskrams", i den meningen att det också har att göra med värdelöshet och (genom?) överflödighet, men i förhållande till tänkande, inte till estetik eller kännande (som i finkänslig). Kanske därför blir "finkänsligt" och "krimskrams" en retoriskt lockande kombination. Jag tycker också det är intressant vad 'röst' betyder i recensionen. Det kanske varken är vad som sägs eller vem som säger det, som det till slut handlar om, utan hur det sägs - med vilken ton, känsla eller energi ('röst'). Undrar hur recensenten hade bedömt boken ifall det hade varit en muslimsk kvinna som skrivit den? Kanske hon hade fått rådet att gå hem och träna sin röst.
Post a Comment