"Vår" moral och "deras"

Svenska Dagbladet har 31.8 en streckare om moralisk relativism. Ett exempel som tas upp är hur ett barn av Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Det uppges att det är ett sätt att göra sig av med sjuka eller oönskade barn. Exemplet kan användas för att visa att uppfattningar om gott och ont varierar radikalt mellan olika kulturer. Men det kan också åberopas som ett argument för att visa att sederna i främmande kulturer ibland är grymma och inte kan tolereras.

Diskussionerna kring moralisk relativism tenderar att vara fyrkantiga. Man resonerar som om människorna i den ena kulturen omfattar en viss uppsättning principer, i den andra kulturen en annan uppsättning principer.

Att man sätter ut barn att dö har förekommit i många kulturer (kom ihåg Moses, Oidipus, Romulus och Remus). Innan jag vet hur jag ska förhålla mig vill jag veta mera: under vilka omständigheter görs det? Hur känner sig människorna när de gör det? Varför tar de inte livet av barnet först? Är det förknippat med övernaturliga föreställningar? Är det föräldrarna som gör det, eller utomstående? Vad händer innan, vad händer sedan?

Den främmande moralen kontrasteras mot "vår" moral? Vem är dessa "vi", och vilken är "vår" moral? Att man ska ta hand om sin nästa, eller att alla dessa asylsökande ska skickas hem snarast möjligt? Att familjen är viktigast, eller att man måste tänka på sin karriär? Att mänskliga relationer går före det materiella, eller att man först måste jobba ihop till hus och bil?

Hela idén om moral som en enhetlig uppsättning principer är problematisk. Snarare handlar det om möjligheter till förståelse, men också om källor till blindhet. Om impulser till godhet och rättvisa, men också lockelser till intolerans eller maktfullkomlighet. Moral är en mänsklig angelägenhet, den är mänsklig liksom människorna själva.

(En bok i ämnet som rekommenderas är John Cook: Morality and Cultural Differences.)