Läser Mina föräldrars roman av Arvid Järnefelt, i Thomas Warburtons ypperliga översättning.
(Järnefelts mor Elisabeth var ryska. Fadern Alexander var hög tjänsteman i storfurstendömet. Arvid J. - 1861-1932 - var författare och tolstojan. Han var bror till konstnären Eero Järnefelt och svåger till Jean Sibelius.)
Boken är en dramatiserad memoar av författarens föräldrar. De hade en central roll i finskhetssträvandena före sekelskiftet. Deras hem var ett centrum för kulturell och ideologisk debatt. Man stiftar bekantskap med författare som Juhani Aho (som fick skrivlektioner av Elisabeth) och Minna Canth, fennomaner som Yrjö Koskinen och Agathon Meurman, utopister som Matti Kurikka m.fl.
Texten har en styrka som är svår att förklara. Den förlorar aldrig kontakten med det som är centralt i livet, står i omedelbar beröring med livets nerv. Inga käpphästar, inga abstraktioner, ingen sensmoral. Den kännetecknas av ett slags engagerad objektivitet: människorna tecknas med sympati och med ett skarpt öga och öra, men författaren röjer aldrig var han själv står i relation till tidens konflikter. (Med objektivitet menar jag ett drag i själva framställningen, det är inte en bedömning som baserar sig på en jämförelse mellan text och verklighet.)
Boken kom ut 1929. Man är böjd att säga att en sådan bok inte skulle skrivas idag. Inte för att boken är föråldrad (även om många av de förhållanden som beskrivs är radikalt annorlunda), tvärtom ligger den mera ”i tiden” än mycket av det som skrivs idag, i den meningen att det mänskliga alltid ligger i tiden. (Jag menar inte att en sådan bok inte skulle kunna skrivas, men ingen skulle komma på tanken att göra det.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Detta är, minst sagt, en helt briljant kommentar.
Det är ett tag sedan jag läste Arvis bok och har den inte helt present. Men denna kommentar är förebildlig. Den går rakt in i nerven på Järnefelt text - det väsentliga och den stora förtjänsten med boken.
Kanske saknar jag sedan en enkel beskrivning av miljön i yttre mening. Den sociala miljön och tredubbla samhörigheten i rysk, svensk och nymornad finsk fennomani.
Vore roligt diskutera mer.
Vi har en grupp på Facebook "Academy för useless Art and Poetry" och jag håller på att posta Eero Järnefelt - och ett musikstycke av Armar en berceuse.din text till engelska skulle vara perfekt!
Allt gott och hälsning/Thomas Henrikson
Tack för kommentaren, den var mycket upplyftande. Ja, min reflektion var inte så fullständig, snarast ville jag registrera min reaktion. Jag kan gärna försöka åstadkomma en engelsk version. Ska jag lägga ut den här?
Hälsn Lars
Vad jag försummade att påpeka i mitt inägg var att kommentaren gällde den andra volymen av Järnefelts roman. Jag hade inte tillgång till den första volymen då. Nu har jag läst den, den är också ypperlig, särskilt i skildringen av förhållandet mellan Elisabet och Alexander, och hennes reaktion på den finländska kulturen. Men tyvärr måste jag konstatera att översättningen är svag (liksom också korrekturläsningen). Detta trots att översättningen är gjord av Bertel Gripenberg (ansedd poet, man skulle tro att han behärskar svenska) och till på köpet genomsedd av Thomas Warburton (framstående översättare). Här har Jupiter slumrat två gånger om. (Återkommer med engelsk översättning av mitt första inlägg.)
Post a Comment