Willy Kyrklund och förnuftet

Willy Kyrklund var en aktningsvärd författare. Tydligen var han också förnuftsmetafysiker.

Pia Ingström citerar ur en intervju hon gjorde med Kyrklund 1996 (HBL 1.7.09). Han sade bl.a.:

"Förnuftet är ju ändå det bästa vi har! ... Det att vi inte kan lösa frågor av den här typen betyder ju inte att vi skall avstå från att använda förnuftet så långt vi kan."

Låter det här inte klokt? Vem kan väl säga emot det? Ja, problemet är kanske just att man inte kan säga emot det. Det låter som ett ställningstagande till förmån för förnuftet, men vad innebär ett ställningstagande som man inte kan säga emot? Vem skulle väl säga att han eller hon har kommit fram till att det gäller att inte använda sitt förnuft så mycket?

Kyrklund har fastnat i en av den västerländska filosofins rävsaxar. Man kan inte säga emot, men å andra sidan är det inte så lätt att rätta sig efter hans maning.

När vi säger att någon resonerar förnuftigt så använder vi ett "framgångsadverb". Att resonera förnuftigt är som att skjuta träffsäkert, döma rättvist eller spela vackert. Det innebär att man i hög grad har lyckats uppnå det man strävar att uppnå inom verksamheten i fråga. Att skjuta träffsäkert är inte ett sätt att skjuta som man kan välja. I så fall skulle ingen någonsin missa. På samma sätt räcker det inte att man vill resonera förnuftigt osv., man måste ha förmågan, och den har vi inte kontroll över.

I västerländsk filosofi finns det en tradition att föreställa sig att förnuftet är något vi väljer, att var och en av oss bär på förmågan att resonera väl och kan aktivera den om vi bara besluter oss för det, men att vi tyvärr inte alltid gitter göra det. Det här kunde man kalla förnuftsmetafysik.

Det som hindrar oss från att resonera förnuftigt – önsketänkande, självbedrägeri – är visserligen ett slags moraliska tillkortakommanden, men vi kan inte lösgöra oss från dem med en viljeakt. Det är det som Kyrklunds maning verkar förutsätta.