Vreden är en dålig kompass

Betydelsen av vrede och med den besläktade känslor som avundsjuka, svartsjuka, skadeglädje eller hämndlystnad ligger inte bara, eller kanske ens i huvudsak, i att de får oss att förhålla oss negativt till den eller dem som provocerat oss. Lika viktigt är att de förvränger vår bild av verkligheten.

Den globala bankkrisen gör det lockande att tänka att den beror på att människor som arbetar inom finanssektorn är arroganta, snikna och ansvarslösa. I viss mån är de förstås det, men finns det egentligen några skäl att tro att de är det i högre grad än människor inom andra yrkessektorer: forskare, politiker, sjukvårdspersonal, eller präster för den delen? (Jag menar inte att alla människor är arroganta, snikna och ansvarslösa i grunden, bara att dessa sidor av den mänskliga naturen – vid sidan av idealism, sanningskärlek och offervilja – spelar in i de flesta mänskliga företag.)

Givetvis har de som arbetat inom finanssektorn fått en knuff framåt av omständigheterna: de har, som man säger, blivit fartblinda.

Jag har själv, måste jag erkänna (liksom många andra), en blind punkt när det gäller George W. Bush. Jag betvivlar inte att det finns objektiva skäl att anse att han är USA:s minst kompetenta president sedan Harding eller Hoover. Vad jag avser är sättet att förhålla sig till honom. Varje gång han blir beskylld för ett missgrepp eller en felbedömning är jag å ena sidan redo att tro på beskyllningen – och å andra sidan skänker det en viss tillfredsställelse att göra det. I det ligger det en blindhet.

Jag tror att de flesta av oss kan tänka på egna exempel.