Vanhanen och Hemliga Klubben

I HBL 8.10 och 9.10.07 kunde vi läsa om den s.k. onsdagsklubben, en sammanslutning för höjdare inom vårt lands politik, förvaltning och näringsliv som fungerat sedan 1942. Klubben träffas en onsdag varje månad.

Klubbens existens var tydligen obekant inte bara för den stora allmänheten, utan också för journalister och forskare.

Ens första tanke är att det här måste vara ett värdefullt organ. En grupp experter och beslutsfattare på centrala samhällsområden som i all välmening träffas och utbyter synpunkter om läget i republiken. Vad kan vara naturligare än det? Sedan reagerar man på att inga kvinnor tillåts vara med. Ordföranden Johannes Koroma medger att det är dumt, men förklarar det med att man hyllar gamla principer (principen att vara dum?).

(Kvinnor är inte de enda som utesluts. Klubben har inga representanter för universiteten eller för kyrkan – jag förmodar att Christoffer Taxell inte i första hand deltar som representant för Åbo Akademi. Har de inte ansetts mäktiga nog? Eller har de hållit sig för goda?)

Men ju mer man tänker på saken, desto mera slås man av det betänkliga i arrangemanget, vare sig med eller utan kvinnor. Detta är vad som sker: några individer i statsledningen, börjande med statsministern och andra regeringsmedlemmar (för närvarande ändå bara Väyrynen) tillhör en hemlig organisation med avgränsat medlemsskap och regelbundna sammankomster. Om man inte reagerar på detta måste man ha dåliga demokratiantenner.

Det är inte Opus Dei precis, men i en sådan här sammanslutning uppstår det ofrånkomligen psykologiska bindningar, även om Vanhanen säkert skulle förneka det och kanske inte själv förstår det. Formellt, enligt grundlagen, ska hans regering åtnjuta riksdagens förtroende. Men för honom kan det vara mera angeläget att visa sig värd onsdagsklubbens förtroende.

Existensen av en klubb där rikets öden uttolkas bakom lyckta dörrar bidrar till att skapa en konspiratorisk syn på politiken: en bild av att landets politik bygger på andra överväganden än de som framförs i den offentliga debatten.

I en sådan här expertgrupp utkristalliseras det lätt en politiksyn där ekonomin definierar landets intresse. Nationen ses som en skuta som ska styras mot vissa givna mål. Folkviljan blir i det här perspektivet snarast ett störande element. Demokratin blir i värsta fall en sentimental illusion. (Det är inte svårt att gissa vilken syn man har på vårdkonflikten inom onsdagsklubben.)

Klubben grundades under kriget, och under ett krig är nationen verkligen en skuta vars allt överskuggande mål är att rida ut stormen. Men hallå! Kriget tog slut för 63 år sedan. En nation i fredstid har inga yttre mål. Den är sitt eget mål, och ekonomin är bara ett av flera medel.

Thomas Hobbes (engelsk filosof på 1600-talet som betraktade enväldet som den enda rimliga styrelseformen) ansåg att monarken skulle hålla sina rådslag i hemlighet. Inga debatter fick synas utåt. Onsdagsklubben skulle ha fallit honom i smaken.

Att klubben har kunnat förbli okänd visar att hemlighållandet har varit aktivt och systematiskt. Det betyder också att klubbens karaktär kommer att förändras nu när dess existens har blivit allmänt känd. (Även om det tills vidare förefaller som om nyheten knappt noterats i finskspråkiga medier.)

***

En sådan här hemlig diskussionsklubb medför inte bara ett demokratiunderskott, utan också ett intelligensunderskott. Medlemmarna är intelligenta personer som var för sig skulle kunna bidra med viktiga synpunkter i samhällsdebatten. Nu sitter de i stället i sin klubb och når ett hemligt samförstånd om rikets angelägenheter. Deras olika insikter neutraliserar varandra.