Sjukvårdarnas löner och Baumoleffekten

I den pågående debatten om sjukvårdarnas löner ingår det två moment som av någon anledning inte alltid skiljs åt. Det ena momentet gäller rättvisa – vårdarnas anspråk på att få en lön som motsvarar deras utbildning och arbetets svårighetsgrad. Det andra momentet gäller landets hälsovård – behovet av en lönesättning som säkerställer att vårdsektorn ska kunna locka kompetent personal.

Det är uppenbart att lönerna är för låga i båda avseendena. Men genom att betona det första momentet reducerar man frågan till något som i första hand verkar beröra bara vårdarna själva (som om inte frågan om rättvisa berörde oss alla). Härigenom förtränger man insikten att de allra flesta av oss i något skede kommer att bli beroende av sjukvårdens tjänster. Också kommunalpampar och pappersarbetare kan bli sjuka en dag.

Ur den synvinkeln blir det absurt att sjukvårdarna ska uppoffra sig – gå i strejk – i en fråga som angår oss alla. Egentligen borde alla andra strejka för att få upp vårdarlönerna – men så fungerar ju inte arbetsmarknaden.

Det paradoxala är att sjukvårdsstrejker är ineffektiva därför att vårdarnas arbete är alltför viktigt: det är så många uppgifter måste undantas från strejken. Dessutom leder de till att arbetsgivarna sparar in lönekostnader, det blir ingen ekonomisk förlust för dem. Effektivast är strejker inom den privata sektorn, t.ex. inom pappersindustrin: uppgifterna är inte så vitala, men däremot börjar strejken omedelbart bita på arbetsgivarnas vinstmarginal.


******


Det kan förefalla paradoxalt att ju mera ekonomin växer, desto knappare blir sjukvårdens resurser. Denna knapphet drabbar f.ö. inte bara sjukvården, utan också undervisning och forskning vid skolor och universitet, kultur, kommunalförvaltning, rentav ”tunga” förvaltningsgrenar som statsjärnvägarna, polisen och försvaret.

Ju rikare vi blir desto mindre har vi råd med. Men enligt vad den amerikanske ekonomen William Baumol påpekade redan på 1960-talet är det här inte någon paradox: det är just för att ekonomin växer som servicesektorn måste krympa. Det här kallas Baumoleffekten eller Baumols kostnadssjuka.

Poängen är, om jag har förstått saken rätt, den här: det som driver fram den ekonomiska tillväxten är att produktiviteten växer inom vissa centrala sektorer av näringslivet: industri, transport. Företagen kan betala ut högre löner, vilket i sin tur leder till att den allmänna kostnadsnivån stiger. Inom andra sektorer stiger produktiviteten däremot inte, eller på sin höjd marginellt.

Baumols exempel är en grupp som spelar en stråkkvartett av Beethoven. Det tar lika många musiker lika lång tid att spela verket idag som det tog för 200 år sedan. (Eventuellt är strängarna idag gjorda av ett starkare material, så de behöver inte bytas ut lika ofta – så vinner man kanske några minuter per år.) Men om musikerna ska kunna hänga med i den allmänna kostnadsutvecklingen så måste också deras löner höjas. Så: ju mera ekonomin expanderar, desto mera kostar en Beethovenkvartett.

Något liknande gäller undervisning, sjukvård mm. Det betyder inte att de här yrkena är ”sämre” i någon mening, strängt taget innebär det att begreppet produktivitet inte har någon tillämpning på dem. Vill man spara in på lönekostnaderna får man i stället lov att sänka på kvaliteten: större klasser, mindre tid per patient, längre avstånd till polisen och till BB, sammanslagna kommuner.

Det är som att försöka töja på sig när vattnet stiger. Det fungerar en tid, men till slut drunknar man ohjälpligt. Den enda utvägen är att finna nya metoder för lönebildningen. (Är medborgarlön en utväg?)

I varje fall skulle det viktigt att vara medveten om problemet. Det verkar som om Baumoleffekten var okänd för de flesta av dem som deltar i samhällsdebatten. Antti Herlin, styrelseordföranden för arbetsgivarlobbyn Finlands näringsliv, har däremot lyft katten på bordet, och sagt att sjukvårdarnas löner inte kan stiga eftersom deras produktivitet inte har vuxit. Följer vi Herlins princip så får vi snart avstå från sjukvårdare helt och hållet.