Moralisk hopplöshet i Israel och i Finland

Detta är inte ett ställningstagande till den akuta krisen i Mellanöstern.

Många är förbryllade över den israeliska regeringens hänsynslöshet, vare sig det gäller bombangreppen mot Gaza, uppförandet av en skyddsmur, kriget mot Libanon osv. Israelerna verkar inte ta notis om det internationella samfundets fördömande. (Men notera att vi inte är förbryllade av att Hamas och Hizbollah skjuter raketer in i Israel. Våra förväntningar är olika.)

Ett folk lär sig av sina historiska erfarenheter. Den israeliska linjen blir begripligare om man sätter in den i sitt historiska sammanhang: inget moraliskt fördömande kunde hindra mordet på sex miljoner judar. Judarna har senare kritiserats för att de inte gjorde motstånd: de lät sig ledas som får till slakten. Den gången trodde de inte att en sådan ondska var möjlig. Nu är de beslutna att inte göra om samma misstag. Israelerna vill bli mästare över sitt öde. (Det här är ett konstaterande, det urskuldar inte övergreppen mot civila i Gaza.)

I Finland borde vi lätt kunna förstå den här reaktionen. År 1939 angreps vi av Hitlers allierade Stalin. Vi hade världssamfundets sympati på vår sida, men inte så mycket mera. Tack vare Stalins militära inkompetens, finsk försvarsvilja och tur lyckades vi undgå en ockupation.

Finland lärde sig sin läxa. Vi började tänka att den som bor granne med en stormakt inte har råd att förhålla sig rakryggat. Vi blev finlandiserade. Av samma anledning håller vi fast vid våra klusterbomber. Vi vågar inte förlita oss på rättvisa och humanitet som våra bundsförvanter.

Medvedev-Putin: government by the grace of the government

Why do the rulers in Kremlin have to come down so hard on every last hint of an opposition? Why did they have to exclude all serious rivals from the presidential race, stuff the ballot boxes, exclude observers? Were they unsure of their victory? It was clear that they would have won the last election and that their party will win the next election to the Duma anyway. After all, they control most of the media, and there is not much political discontent.

Maybe the question is wrongly put. Putin and Medvedev were not worried about losing the election. They wanted to send a signal. If they win elections simply because they are popular, that means that they could lose an election if they were to become impopular. Their power would be at the mercy of the electorate. This cannot be tolerated.

So the electorate has to understand: it is not a question of choosing between Medvedev-Putin and some alternative. It’s a question of choosing between choosing Medvedev-Putin and getting Medvedev-Putin without having chosen them.

Vinterljus

Vintersnö - ett trevligt ljusfenomen med besvärliga biverkningar.

Finlands hopplöshet

Nyhet 11.12.08: "Samlingspartiets ungdomsförbund kräver att migrations- och europaminister Astrid Thors avgår.

Enligt förbundet är Thors förslag till förändringar i utlänningslagen alltför liberala. I ett pressmeddelande skriver förbundet att minister Thors rättsuppfattning går stick i stäv med den vanliga finländarens uppfattning i de här frågorna, och att hon därför inte har förutsättning att fortsätta som minister.

Regeringens förslag gör det bland annat lättare för utlänningar att få uppehållstillstånd i Finland och att återförena familjer."

(http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=146431)

***

Samlingspartiets ungdomsförbund ger en ny innebörd åt begreppet "ungdom".

Hänvisningar till "den vanliga finländarens uppfattning" är vanskliga. Å ena sidan finns det utan tvivel en grad av främlingsfientlighet i vårt land. Men om man å andra sidan ställer frågan: "Bör Finland föra en inhuman utlänningspolitik?" eller "Bör vårt land också i fortsättningen vara mera restriktivt i fråga om immigration än alla västeuropeiska länder?", så är jag inte säker på att majoriteten skulle svara jakande.

Samlingspartiet seglar under devisen "Finlands hopp". Ungdomsförbundet borde kanske välja som sitt motto: "Finlands hopplöshet".

Gud och fosterland

Intressant: i Finland är nationaldagen en betydligt religiösare högtid än julen.

Debatt till varje pris?

Det är svårt att förstå varför man vill inbjuda trafikexperten Klaus Bremer till en debatt om sexuella trakasserier (Slaget efter tolv 26.11). Jag misstänker att han blev inbjuden för att man hoppades att han skulle säga något kontroversiellt.

Det här hänger ihop med föreställningen att huvudsaken är att saker debatteras. Men allt beror på debattens nivå. En debatt som sänker nivån på den allmänna medvetenheten har inget värde, tvärtom. Vi lider tydligen av ett slags debattfetischism. Liksom när folk släpper ur sig dumheter och sedan försvarar sig med att de "bara ville väcka debatt".

Man skulle knappast anordna en debatt mellan förespråkare och motståndare till skolmobbning. Men det som Bremer hade att säga skulle kunna jämföras med någon som säger att man måste förstå skolmobbning eftersom det ligger i människans natur att gadda ihop sig mot de svagare, att mobboffren har blivit dåliga på att slå ifrån sig, och att gränsen mellan normalt umgänge och mobbning är en linje dragen i vatten.

Ju mera ovidkommande motpartens argument är, desto svårare är det att bemöta dem. Man måste beundra Sara Eklund och Malin Gustavsson, som klarade sig med den äran.

Hellre en hederlig tjuv

Stefan Johansson, en funktionär i Svenska folkpartiet, gör bort sig på en mottagning på svenska ambassaden, genom att tafsa på obekanta kvinnor. Maria Björnberg-Enckell, ledande politiker inom samma parti, söker i sin blogg en förklaring till hans beteende. Exakt vad hon har sagt är inte klart, men tydligen ansåg hon att förklaringen låg i hans klassbakgrund eller i att han var hemma från skärgården. Hon sade tydligen å ena sidan att han inte var inkommen i ”de finare koder” som gäller vid sådana här tillfällen, å andra sidan att han inte hörde till dem som hade fått lära sig att behärska sig, sitta raka i ryggen osv.

Jag misstänker att hon trodde sig urskulda hans handlande, alltså att inlägget skulle uppfattas som välvilligt. Men därigenom blir det i själva verket mera nedlåtande. Det var inte en upprörd reaktion, utan var ett genuint uttryck för hennes samhällssyn, en syn som hon tydligen räknade med att andra skulle dela. (Jag vet inte om de var så, men så förefaller det.)

Av någon anledning för det här fallet mina tankar till något som inträffade för flera år sedan (utan likheter i övrigt). En flicka från Finland hade rest till USA som utbyteselev, men avbröt sitt besök. Modern krävde att de skulle få pengarna tillbaka, eftersom dottern hade placerats i en svart familj. Det som gjorde intryck på mig var inte moderns rasism som sådan, utan den aningslöshet med vilken hon tog för givet att andra skulle anse att hennes klagomål var befogat: ”Det måste ju alla förstå att en finsk flicka inte ska behöva bo i en svart familj.”

I en viss mening gick moderns rasism djupare än den gör hos medlemmarna av Ku Klux Klan. De skäms trots allt över sin rasism inför omvärlden, inför varandra, och kanske i grunden också inför sig själva. Varför skulle de annars gömma sig i sina kåpor? Den finska kvinnan paraderade däremot stolt och aningslöst sin rasism på öppen gata.

(Jag kommer också att tänka på ett helt annat fall. En bekant till mig i Ekenäs blev en gång av med sin cykel. Ett år senare hade tjuven ställt tillbaka cykeln, visserligen illa medfaren och tillknycklad. Nu är jag rädd för att tjuven intalade sig att han därigenom inte egentligen hade stulit cykeln. Och jag tänker att jag definitivt skulle föredra en hederlig tjuv som inför sig själv tillstår att han är en tjuv och inte försöker lämna tillbaka sitt stöldgods efter ett år.)

Inget glatt budskap

Stefan Johansson tafsade på kvinnor – ”men han var inte här för att predika jämställdhetens evangelium”.

Miljöministern körde stadsjeep – ”men han var inte här för att predika energisparandets evangelium”.

Förra polischefen åkte fast för rattfylleri – ”men han var inte här för att predika rattnykterhetens evangelium”.

Halvar Sandell visade en blodig abortvideo – ”men han var inte här för att predika kärlekens evangelium”.

Heteronormativity?

Heterosexuals wishing to outlaw same sex marriage are in effect saying (in view of the divorce rates among heterosexual couples):

"We don't want it, but you can't have it."

Vreden är en dålig kompass

Betydelsen av vrede och med den besläktade känslor som avundsjuka, svartsjuka, skadeglädje eller hämndlystnad ligger inte bara, eller kanske ens i huvudsak, i att de får oss att förhålla oss negativt till den eller dem som provocerat oss. Lika viktigt är att de förvränger vår bild av verkligheten.

Den globala bankkrisen gör det lockande att tänka att den beror på att människor som arbetar inom finanssektorn är arroganta, snikna och ansvarslösa. I viss mån är de förstås det, men finns det egentligen några skäl att tro att de är det i högre grad än människor inom andra yrkessektorer: forskare, politiker, sjukvårdspersonal, eller präster för den delen? (Jag menar inte att alla människor är arroganta, snikna och ansvarslösa i grunden, bara att dessa sidor av den mänskliga naturen – vid sidan av idealism, sanningskärlek och offervilja – spelar in i de flesta mänskliga företag.)

Givetvis har de som arbetat inom finanssektorn fått en knuff framåt av omständigheterna: de har, som man säger, blivit fartblinda.

Jag har själv, måste jag erkänna (liksom många andra), en blind punkt när det gäller George W. Bush. Jag betvivlar inte att det finns objektiva skäl att anse att han är USA:s minst kompetenta president sedan Harding eller Hoover. Vad jag avser är sättet att förhålla sig till honom. Varje gång han blir beskylld för ett missgrepp eller en felbedömning är jag å ena sidan redo att tro på beskyllningen – och å andra sidan skänker det en viss tillfredsställelse att göra det. I det ligger det en blindhet.

Jag tror att de flesta av oss kan tänka på egna exempel.

Ljusdrottningen

Nu har HBL:s läsare återigen en chans att rösta om vilka av de tio kandidaterna som har ljust hår.

Tillagt 3.12: jag måste tillstå att min skepsis kom på skam. I år valde HBL:s läsare en relativt mörkhårig lucia.

Gud ske pris för klimatfrågorna! Halonen och Hu Jintao

”Åtgärder mot klimatförändringen får inte glömmas bort trots den globala finanskrisen.

Det här var president Tarja Halonens budskap till den kinesiska ledningen då hon träffade Kinas president Hu Jintao i Peking i dag.

Under det 40 minuter långa mötet talade presidenterna bland annat om Finlands och Kinas ekostadsplan. Ett annat ämne var den globala finanskrisen.”

(http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142449)

Gud ske pris för klimatfrågorna och finanskrisen! Tack vare dem kan Tarja Halonen förbigå människorättsfrågorna när hon träffar Kinas president – och ändå framstå som en ansvarskännande ledare.

Alltför nazistiskt?

”[Sannfiländarnas ordförande Tomi] Soini tillfrågades [i partiledarnas kommunalvalsdebatt i MTV3] varför sannfinländarna ställer upp kandidater som kräver att få flagga med nazistsymboler på sin balkong. Soini svarade att han inte godkänner naziflaggor eller andra motsvarande överdrifter.”

(http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142409)

Man frågar sig: om naziflaggor är överdrifter, vad är enligt Soini ett lagom uttryck för nazism?

Medierna har inte, vad jag har märkt, noterat det här uttalandet eller förstått dess innebörd. Soini förefaller ha blivit något av en massmediernas kelgris.

Vad ska man med omdöme till?

"Chefen för den internationella valutafonden IMF, Dominique Strauss-Kahn, har friats från alla anklagelser om trakasserier och maktmissbruk efter sin affär med en underordnad.

IMF:s styrelse säger efter en extern utredning att Strauss-Kahn fortfarande åtnjuter dess fulla förtroende, men understryker samtidigt att affären var beklaglig och visar på mycket dåligt omdöme."

http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142634

(Kursiverat här.)

Hur man rör till en riktig dokumentärfilm

John Websters ”Hur man rör till en riktig soppa” (”Recipes for Disaster”) är, tycker jag, en viktig film. Den handlar om hur (den engelsk-finländske) regissören och hans familj under ett års tid, av hänsyn till klimathoten, ska försöka klara sig på en oljefattig livsstil – dvs. åka kollektivt, cykla i stället för att köra bil, avstå från flygresor, undvika att använda plast mm. Detta med tanke på klimathoten.

Filmen är, förmodar jag, mycket skickligt gjord – den bedömningen överlåter jag till dem som har öga för det filmiska. I varje fall är den underhållande.

Här vill jag diskutera filmens tankeinnehåll. Det tar en stund innan det går upp för en att filmtitelns soppa – katastrofen – inte bara är den hotande klimatförändringen, utan framför allt den soppa som kokas ihop inom familjen. Filmen illustrerar de spänningar som uppstår mellan regissörens världssamvete och fruns ”när”samvete – omsorgen om den egna familjen – spänningar som kulminerar när frun ger kameran en örfil. Det antyds att John Webster bakom sin sympatiska utstrålning döljer en god portion envishet, och rentav en dragning till fanatism. Men han låter frun, Anu, framstå som dramats moraliska hjälte.

Men filmen är också intressant som en kommentar till miljöproblemen. Vår tids politiker och intellektuella är för det mesta överens om att ”vi” ”borde” ”göra något” åt saken, men det är aldrig någon som försöker tänka sig in i vad detta något skulle kunna vara. Här får vi en konkret illustration, inte bara av de tekniska svårigheterna, utan också av en del de mänskliga kostnaderna för en sådan konsumentrevolt.

En tematik gäller t.ex. begreppet möjlighet. Kan man ro en tung aluminiumbåt 8 km (bara den som någon gång har rott en tungrodd båt ens en bråkdel av sträckan har en möjlighet att bilda sig en uppfattning om frågan)? Kan man transportera hem ett värmeelement utan bil? Kan man laga mat enligt amerikanska recept utan att ha en amerikansk måttserie? Vad filmen illustrerar är att frågan om vad som är möjligt för oss (vad vi orkar, hinner, har råd att göra osv) inte kan avgöras rent tekniskt, utan alltid också har en moralisk dimension. Vad kan vi kräva av oss själva, eller av varandra?

Det oljefria årets betydelse ligger, som jag ser det, inte i vad det visar om aktörernas karaktärsstyrka, och den är inte heller beroende av hur många som är villiga att följa familjen Websters exempel, utan filmen är framför allt ett tankeexperiment som gör oss uppmärksamma på problemets olika dimensioner. Jag hoppas att filmen väcker den diskussion den är värd.

Vapen, rättigheter och privilegier – ett tillägg

Många av dem som uttalat sig i medierna om poliskommissarien som beslöt att låta Kauhajokimördaren behålla sitt vapen uttrycker uppfattningen att han under de rådande omständigheterna inte skulle ha kunnat fatta ett annat beslut. Också det här uttrycker en syn på vapeninnehav som en rättighet.

Ser man däremot vapeninnehav som ett privilegium så innebär det samtidigt att det står polisen fritt att göra en bedömning.

(Det här betyder inte att kommissarien borde skuldbeläggas ytterligare. Var och en förstår att hans skuldbörda är allför tung. Detta är en helt annan fråga.)

Bevisbördor och vapenlicens

I Finland betraktar man tydligen vapeninnehav som en medborgerlig rättighet. Det betyder att det är myndigheterna som måste axla bevisbördan när det gäller att förvägra en person vapenlicens eller att återta en licens som beviljats. Så länge det inte kan visas bortom allt rimligt tvivel att en person är farlig för den allmänna säkerheten bör han få behålla sitt vapen. Även om man lägger ut massakerfantasier på YouTube eller har avbrutit sin militärtjänst på ett sätt som vanligen indikerar mentala problem, så ligger det inte bortom allt rimligt tvivel att man kommer att begå våldsdåd.

Av samma anledning är lagstiftarna ovilliga att låta de myndigheter som beviljar vapenlicens få tillgång till den sökandes sjukjournal.

Enligt det här synsättet bör polisen också förenkla kontrollen av de sökande ifall resursbristen leder till att de i annat fall får vänta alltför länge på sin licens.

Ett alternativ är att betrakta vapeninnehav som ett privilegium. Det innebär att den sökande måste bevisa att han är lämpad att bära vapen, inte tvärtom. Om man offentligt ger uttryck för våldsfantasier bör privilegiet ifrågasättas. Den som ansöker om vapenlicens måste avstå från rätten att hemlighålla sin eventuella sjukdomshistoria för de beviljande myndigheterna. Och kontrollen måste få ta den tid den tar.

Om Sandell, tiden och otidsenligheten

Debatten i HBL kring Halvar Sandell och abortvideon kännetecknas – liksom så många insändardebatter – av att man talar förbi varandra. Många av Sandells kritiker tar inte hans övertygelse på allvar. Han är upprörd över kyrkans liberala inställning till aborter. Varför skulle han då bry sig om att hans uppfattning inte står i samklang med tiden, eller om att attityder av det här slaget kan få många att lämna kyrkan?

Hur skulle en appell till vad som är populärt eller vad som ligger i tiden över huvud taget kunna utgöra ett kall till moraliskt allvar: om något är orätt men råkar ligga i tiden, då blir det ju särskilt angeläget att stå upp emot det.

Men samtidigt är jag förbryllad över hur Sandell har sett sin egen roll. Hur reagerar deltagarna i ett skriftskolläger, av vilka många kanske inte är vad man kallar ”sexuellt aktiva”, om de märker att prästen utgår från att det är normalt för ungdomar i deras ålder att ställas inför abortproblematik? De måtte ju känna sig kringrända.

Om man får tro HBL sade Sandell i ett skede (juni 2008) att livet är brutalt, och ju tidigare man lär sig förstå det, dess bättre. Med förlov för att intervjutexter inte alltid gör den intervjuades svar rättvisa, förefaller detta uttalande minst sagt förbluffande.

Jag kan inte ta ställning som en kristen, men jag skulle ha föreställt mig att den som bär vittne talar om sanningen sådan man ser den och överlämnar det övriga i Guds händer. Man försöker inte skrämma eller manipulera den andra till medhåll. Förvisso har svavelosande predikningar hört till kyrkans historia (och de förekommer väl fortfarande inom vissa samfund), men motiven för dem verkar illa genomtänkta: det är som om man inte trodde på sitt eget budskap.

Annorlunda uttryckt: att bära vittne är framför allt vara ärlig. Det är inte att vara taktisk, att försöka manipulera sig fram till ett önskat resultat. Att låta ändamålen helga medlen måste, så förefaller det mig, vara särskilt främmande för en äkta kristen. Den som tänker taktiskt har däremot avsvurit sig evigheten. Så förefaller det i varje fall en utomstående betraktare.

Tännsjö, utilitarismen och föraktet för de svaga

I Kulturtimmen (Radio Vega 22.8.08) intervjuades svenske professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö om sin syn på elitidrotten. Han sade (ungefär) att elittävlingar ger uttryck för en fascistisk människosyn och uppmuntrar till förakt för svaghet.

Samtidigt berättade han att han själv med nöje hade följt med OS-tävlingarna i Beijing. Man kan ju tycka att det här avslöjandet undergräver trovärdigheten i hans åsikt om elitidrotten. Men det här skulle vara ett missförstånd.

Vad man måste ha klart för sig är att Tännsjö är utilitarist. Han anser att varje handling, institution, organisation osv ska bedömas utgående från dess nytta, dvs från sannolikheten för att den kommer att maximera mängden lycka i världen och minimera mängden lidande. Det här betyder att ord som "fascism", "förakt för svaghet" inte har samma betydelse för honom som för de flesta människor. De flesta av oss uppfattar dem i sig som negativa begrepp. Men för en utilitarist finns det inget förhållningssätt eller lärosystem som i sig är moraliskt förkastligt. Allt beror på omständigheterna.

En utilitarist kan t.ex. komma till åsikten, att det med tanke på samhällsutvecklingen skulle vara bättre om de svaga gick under. Det ansåg ju Hitler, och vår egen Pentti Linkola är kanske inte helt främmande för tanken. Andra utilitarister kanske inte håller med, men då handlar det bara om en oenighet i vad man bedömer som sannolikt, inte om en moralisk oenighet i ordets vanliga mening.

För de flesta som inte är utilitarister är förakt för de svaga däremot en moraliskt avskyvärd inställning.

Men en utilitarist kan alltså gott och väl anse att elitidrotten uttrycker fascistiska värderingar eller uppmuntrar till förakt för de svaga utan att för den skull anse att den i sig är problematisk. Så om Tännsjö är en konsekvent utilitarist så kan han med gott samvete fortsätta att njuta av elitidrott.

Tredje budet

I Finland är vilodagen helig - utom på sommaren, före jul och i butiker på mindre än 400 kvadratmeter.

Abkhazia and South Ossetia: why not independence?

When Russia recognized the independence of Abkhazia and South Ossetia on 25 August, 2008, practically the entire world community denounced the decision. The matter was considered beyond discussion. At the same time, the people most nearly concerned in the matter, the Abkhazians and South Ossetians, were dancing in the streets. Something appears to be wrong here.

There is no doubt that Russia has perpetrated egregious aggression in Georgia, that it has its own ulterior motives and Abkhazia and South Ossetia are little more than pawns in a bigger game. But if we consider the issue of independence in itself, why should it be considered such a huge error that it cannot even be discussed?

Of course the matter is not straightforward. For one thing, when a minority becomes independent, it usually becomes the new majority, and those who used to be in the majority are now the minority, often leading to repression or even ethnic cleansing. This happened in the Balkans and it is likely to happen in the Caucasus. But if everybody knew this, why were there no attempts to resolve the conflicts while there was still time, rather than simply shutting one's eyes and ears until it was too late?

For another thing, there is a fear that the example will spread to the other ethnic groups in the Caucasus, to the Kurds in Turkey, Iran and Syria, to the Muslims in Kashmir and the Tamils in Sri Lanka, to the Uigurs and Tibetans in China, etc. But that is a circular argument: "independence is bad because it makes more people want independence". (It is like saying that fugitive slaves should be returned to their "rightful" owners because otherwise other slaves may be encouraged to flee.) No doubt all those independence movements will be met by repressive measures, but surely that is the fault of the oppressors, not of those seeking independence.

Again, it might be argued that granting independence means caving in to nationalist sentiment, and that nationalism is a matter of the past. But declaring nationalism to be a matter of the past does not make it go away. On the contrary, by repressing nationalist sentiment we are certain to encourage it.

(This does not mean that any region clamoring for independence should automatically be granted it. Sometimes is is merely a question of a prosperous region wishing to free itself of the responsibility for the rest of the country, as in the case of Katanga in the Congo in 1960, or Santa Cruz in Bolivia, or Northern Italy. The question is never a simple one. But surely repression by a central government representing an ethnic majority together with large consensus among the members of the minority should create a strong presumption in favour of independence, or, at the very least, autonomy. )

Pre-emptive warfare in the Caucasus

Russia seems to be losing the propaganda war in the Caucasus, and no doubt they largely have themselves to blame. But in listening to George W. Bush’s bluster, I can’t help thinking that Russia is simply applying the Bush doctrine, according to which pre-emptive warfare is justified.

Bush also insists that the integrity of Georgia’s territory is non-negotiable. The US were quite right to support the independence of Kosova, but so far I can see no reason why the case of Abkhasia and South Ossetia should be any different.

(Theodore Roosevelt’s foreign policy motto was: “Speak softly and carry a big stick.” G. W. Bush’s might be: “Speak loud and carry a small stick.”)

Matilda och det absoluta

Jag frågade mitt barnbarn Matilda, som strax ska fylla 8, om det är viktigare att vara vacker eller snäll. "Snäll" svarade hon omedelbart. Sedan frågade jag om det är viktigare att vara vacker eller klok. Efter en halv sekunds tvekan svarade hon: "Klok". Till slut frågade jag om det är viktigare att vara klok eller snäll. Nu tvekade hon kanske en sekund innan hon sade: "Snäll".

Jag berättar det här, inte för att fästa uppmärksamhet vid Matilda, som är en underbar men i övrigt helt normal åttaåring, utan för att fästa uppmärksamheten vid en diskurs.

Hon frågade inte "Viktigt för vad då?" (alltså "I relation till vad?"), utan förstod omedelbart att frågan också kunde förstås i vad vi kan kalla en absolut mening - "viktigt i förhållande till själva tillvaron". Samtidigt är jag säker på att ingen enkom hade lärt henne detta konstiga sätt att använda ordet "viktig". Hon bara uppfattade omedelbart vad det handlade om, liksom hon omedelbart visste vad svaret var. (Man kunde säga: att hon förstod denna användning och att hon visste svaret är två sidor av samma sak.)

Det här illustrerar vad Wittgenstein menade när han i sin föreläsning om etiken talade om absolut värde och om hur vi rusar mot språkets gränser när vi försöker uttrycka etiken i ord.

Vergangenheitsbewältigung

Finlands konsulat i St Petersburg återtar sin inbjudan till författaren Sofi Oksanen. Tyvärr är det svårt att undgå tanken, att det beror på att hon har gett ut en roman, Stalins kossor, som behandlar det sovjetiska förtrycket i Estland. (Lika svårt som att tro att spjutkastaren Tero Pitkämäki inte visste att det upprop han skrev på var till stöd för en fredlig lösning av konflikten i Tibet - nu vill ha ta tillbaka sin namnteckning.)

Att Finland är finlandiserat i alla tänkbara riktningar är ingen nyhet. Det man på engelska kallar "public spirit" har aldrig lyckats finna en grogrund i vår kultur.

Däremot är det anmärkningsvärt att de ryska myndigheterna är känsliga för kritik mot Sovjetunionen. I stället för att betrakta den kommunistiska diktaturen som något förgånget vill man identifiera sig med den, och är därmed också angelägen om att bagatellisera dess brott. (Ett förhållningssätt som också kom till uttryck när Putin beskrev Sovjets upplösning som den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.)

Det är intressant att jämföra olika nationers sätt att hantera sitt förflutna. Turkiet verkar ha de största problemen. Också där vill statsmakten (både sekularister och muslimer) helt i onödan identifiera sig med den regim som utförde folkmordet på armenier 1914-18, och den är följaktligen angelägen om att förneka att det någonsin har ägt rum. Ja, man har gått så långt som att göra det straffbart att beröra hela saken. I Serbien verkar det finns en stark opinion som vill slå in på den "turkiska" vägen när det gäller kriget i Bosnien-Herzegovina.

Japan verkar ha svårt att vidgå sina förbrytelser under andra världskriget. DDR "löste" å sin sida problemet med nazismen genom att helt enkelt välta över hela arvet på Förbundsrepubliken. Österrike har också med en viss framgång försökt undgå att bli identifierat med nazismen, även om det brände till i samband med avslöjandena om Kurt Waldheims förehavanden under kriget i Jugoslavien. (En österrikisk guide skämtade en gång om att österrikarna bevisade sin slughet genom att få hela världen att tro att Hitler var tysk och Beethoven österrikare.) Också Frankrike lyckades länge upprätthålla bilden av ett oskyldigt offer för nazismen.

Australiens regering har samlat sig till att be om ursäkt för förbrytelser mot aboriginerna. I Sverige har man småningom börjat vidkännas det problematiska i det slags neutralitet man intog under kriget, det sätt på vilket man kunde göra sig vinst på båda parterna. I Finland har man också, så småningom, börjat erkänna både de vitas blodiga hämnd efter inbördeskriget och de mörka sidorna av vår medverkan i andra världskriget.

(Historikern Sture Lindholm föreslog nyligen att vår regering borde be om ursäkt för de vitas brott 1918. Men för mig är det inte självklart att dagens Finland ska anses vara en arvtagare till den vita sidan: riksdagen väljs ju av hela folket.)

USA har haft förmågan att gå till rätta med sig självt både när det gäller indiankrigen, slaveriet, Hiroshima och Vietnam.

Ingen nation har ändå förhållit sig mera rakryggat än Tyskland. Tyska politiker har varit nästan samstämmiga i att påta sig ett ansvar för landets förflutna. Det måste de ges erkänsla för. Bara genom att erkänna det förflutna kan man göra sig fri från det.

Om moralen och vår död

Tillbaka till temat om vår inställning till vår egen död. Det som hindrar oss från att se den som en moralisk fråga är, tror jag, att vi har en förkrympt syn på moral. Vi har lärt oss att betrakta moral som en fråga om regler: vad får man göra och vad får man inte göra? Ur det perspektivet verkar frågan enkel: hur skulle man kunna förbjuda någon att riskera sitt eget liv, så länge han inte skadar någon annan?

Men vad moraliska frågor innerst inne gäller är något annat: de handlar om vårt sätt att förhålla oss till tillvaron. Om den anda i vilken vi lever. Det är i det ljuset vi måste betrakta valet att riskera livet för ett äventyr.

Äger jag min egen död?

Fallet med de förolyckade alpinisterna på K2 i Himalaja påminner mig om att människor i vår kultur har en egendomlig, possessiv inställning till sin egen död. Vi betraktar det som vars och ens ensak om man frivilligt sätter sitt liv på spel, vare sig man gör det för nöjes skull, för att vinna berömmelse eller av ren tanklöshet.

Vi har vant oss vid att betrakta döden som något människor till varje pris vill undvika. Därför tänker vi inte vidare: vi noterar inte att det å andra sidan ligger en enorm självupptagenhet i att utsätta sig för risken att dö utan att vara tvungen till det. Den som sätter sitt liv på spel riskerar att slå sina anhörigas liv i spillror. Eller man tvingar andra, obekanta människor att riskera sina liv i försöken att rädda en.

Även om någon har tänkt tanken så uttalas den i varje fall aldrig. Ingen har fört på tal att John Kennedy jr skulle kunna klandras för att han valde att flyga sitt plan under osäkra omständigheter, eller prinsessan Diana för att hon lät sig köras på en vansinnesfärd genom Paris för att undfly några fotografer.

Tvärtom heroiserar man ofta människor som mot alla odds har lyckats återvända helskinnade från strapatsrika färder in i djungeln eller över polarisarna. Deltagarna motiverar ofta sina val med att de ville bevisa för sig själva att de hade mod att göra det - samtidigt som de bevisar att de saknade modet att avstå.

(Nu talar jag inte om människor som tar livet av sig. Ingen kan ställas till svars för en depression.)


***

Det svåraste i bergbestigning sägs vara nerfärden. Då är det ju märkligt att det var när sir Edmund Hillary nådde toppen av Mount Everest som man jublade - och inte när han kom ner igen.

The sovereignty of Iraq

Condoleezza Rice, when asked her opinion of the Iraqi government's declaration that most US forces should leave by the end of 2009, replied that her administration would "try to be sensitive to [Iraq's] sovereignty ". (Late Edition with Wolf Blitzer, 20 July, CNN.)

Her choice of words ("try to be sensitive") was revealing. The main reason for going into Iraq that still holds up was the establishment of a democratic regime. The American administration claims that the objective was accomplished when parliamentary elections were held and a cabinet was formed. If the administration did believe its own words, it should be under an absolute obligation to defer to the Iraqi government's will in matters concerning the country's fate.

Rice's words seem to indicate that the American administration actually thinks of Iraq as a colony of sorts, and the al-Maliki cabinet as a puppet regime. What I found surprising was that Blitzer did not react to this; nor has anybody else, to my knowledge.

Storm kring ett vattenglas

Under den gångna veckan har vi bombarderats med nyheter om dricksvattenkrisen i Borgå. Det hade kommit in regnvatten in i vattenledningssystemet och även om ingen har blivit sjuk har man krävt de ansvarigas huvud på ett fat.

Givetvis spökar Nokiakatastrofen i bakgrunden. Men där tycks också finnas en föreställning om att det måste vara möjligt att gardera sig mot alla tänkbara missöden. Även om ingenting hände ska myndigheterna ställas till svars för vad som kunde ha hänt.

Men om vi alla ska stå till svars för vad som kunde ha hänt skulle hela mänskligheten sitta inburad vid det här laget.

Överdrivna hänsyn

Det har kommit fram att Världsbanken har hemlighållit en rapport som utreder orsakerna till de höga livsmedelspriserna. De beror till största delen på satsningen på biobränsle. Man ville inte offentliggöra rapporten eftersom den skulle försätta Bushadministrationen i förlägenhet. Där hade man nämligen pekat ut helt andra syndabockar.

En vacker dag kommer någon att spränga planeten i luften - av hänsyn till Bushadministrationen.

Lagen och humaniteten

I debatten kring utvisningen av Maria Kirbasova har det, liksom i tidigare liknande fall, hävdats att det rör sig om en konflikt mellan laglighet och humanitet. Men det här är vilseledande: i själva verket verket står lag och humanitet här på samma sida. Föreställningen om en motsättning mellan laglighet och humanitet är av allt att döma en myt som utlänningsmyndigheterna har lyckats skapa för att ge sina beslut ett sken av legitimitet.

Det är tydligen inte allmänt känt att utlänningslagens 52 § stadgar:

”En utlänning som befinner sig i Finland beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd, om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd …”.

I den ena vågskålen finns alltså lag och humanitet, i den andra en främlingsfientlig förvaltningskultur. Tyvärr väger den senare tyngre i många fall.

Prästerna och de homosexuella

Det märkliga är inte egentligen att det i vår lutherska kyrka finns öppet homofobiska präster som Ulf Emeleus (HBL 21.5) och Halvar Sandell (HBL 29.5), utan att de ledande kretsarna i kyrkan, personer som i allmänhet förefaller bildade och klarsynta, inte tar avstånd från homofobin.

Biskop Gustav Björkstrand fick frågan varför kyrkan inte ger några direktiv för hur homosexualitet ska behandlas i skriftskolor. Skriftskolorna vore ju ett gyllene tillfälle att lära ungdomar att acceptera andras och sin egen homosexualitet. Björkstrand ansåg att sådana direktiv är onödiga, eftersom saken berör så få.

Till det vill man genmäla: berör den inte alla människor?

Och för den delen: anta att man skulle inta samma förhållningssätt till finlandssvenskarnas krav på språkligt likaberättigande. De berör ju så få.

Det finns troligen flera homosexuella än svenskspråkiga i vårt land.

”Allt som sker har en mening”

”Allt som sker har en mening.” Med de orden motiverade Pia-Maria Lehtola i senaste veckas Eftersnack (Radio Vega) att hon inte vill kritisera de kinesiska myndigheterna för att de spärrar in oliktänkare i fängelse.

Jag är inte helt säker på vad man menar med de här orden, men jag kan inte förstå hur man på ett respektabelt sätt skulle kunna använda dem för att släta över förtryck och orättvisor. Om man menar att ingenting som sker egentligen är så farligt, måste man antingen vara blind för det som sker omkring en eller likgiltig för andras lidanden.

(Orden får givetvis en helt annan dimension om de handlar om ens egna lidanden.)

Om orden ska ha en uppbygglig mening måste man förstå dem på ett helt annat sätt: som en uppmaning att ta ansvar för det som sker i vår värld, att inte bara låta tragedier eller grymheter passera utan att vara beredd att lära sig något av dem, att försöka förhindra att de upprepas. Det är raka motsatsen till att rycka på axlarna.

(Det kan vara ansträngande att umgås med människor som tänker för mycket. Men det är minst lika ansträngande att umgås med, eller lyssna på, människor som inte tänker alls.)

En egendomlig reaktion

”Åtta dödade vid bombattentatet mot danska ambassaden i Islamabad.”

”Hoppas det inte var någon dansk” är ens första reaktion.

Vilken egendomlig reaktion.

Ryssland, Kina och "mänskliga rättigheter"

”Medvedev och Hu fann också samförstånd om mänskliga rättigheter... Bägge länderna anser att varje land har rätt att försvara mänskliga rättigheter utgående från sina egna särskilda drag...” (HBL 24.5.08.)

Detta är ett raffinerat sätt att säga att Medvedev och Hu frånkänner mänskliga rättigheter all betydelse. Mänskliga rättigheter handlar om gränserna för statens maktutövning över den enskilda. Men om en stat själv avgör vilka rättigheter den tänker ”försvara”, så betyder det att den inte erkänner några rättigheter. Punkt och slut.

En chans att upplösa folket?

Efter folkresningen i Östtyskland 1953 deklarerade regimen att folket hade förlorat regeringens förtroende. Bertolt Brecht framkastade ironiskt tanken att det skulle vara enklare för regeringen att upplösa folket och välja ett nytt. Militärjuntan i Burma (”Myanmar”) verkar nu i cyklonens spår se en historisk chans att förverkliga Brechts idé i sitt eget land.

Blanda idrott och politik

”Man får inte blanda ihop idrott och politik” är ett av dessa mantran som ständigt upprepas, men vilkas innebörd ingen egentligen förstår.

Vad skulle det innebära att man inte blandar ihop idrott och politik? Att staten inte längre subventionerar elitidrotten? Att de tävlande vid OS inte längre bär nationsbeteckningar, och att man inte spelar nationalsången för guldmedaljörer?

När Hannes Kolehmainen vann tre guldmedaljer vid Stockholm-OS 1912 och därmed ”sprang Finland in på världskartan”, bröt han därigenom mot budet om att blanda ihop idrott och politik?

Och hur ska budordet tillämpas när det gäller att delta i invigningsceremonin i Beijing? Är det de som uteblir som blandar ihop idrott och politik, eller de som deltar? Är blunda eller blanda de enda alternativen?

(När man betraktar förbudet mot att blanda ihop idrott och politik, och kombinerar det med fenomenet olympiska spel, så blir resultatet en vits.)

Givetvis finns det sammanhang där det är beundransvärt att sätta sig över politiska motsättningar. Man säger liksom: ”vi må vara oeniga om skattepolitiken, arbetslagstiftningen, NATO-medlemskapet osv, men när allt kommer omkring är det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.”

Men vad blir tillämpningen av detta på regimen i Beijing: ”vi må vara oeniga om förtrycket i Tibet, folkmordet i Darfur, diktaturen i Burma, bruket av slavarbetare och fängslandet av regimkritiker ---- men när allt kommer omkring är det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.”

Kirgisen, marskalken och våra historiker

Om det är sant, som har hävdats, att Mannerheim när han återvände från sin ritt genom Asien hade sällskap med kirgis, och att han sedan lämnade kirgisen åt sitt öde, så länder det inte Mannerheim till heders (huruvida deras relation var sexuell gör förstås varken från eller till). Om det är sant, och om detta aldrig har noterats av forskningen, så länder det inte våra historiker till heders.

Hemlighållandet av märkesmäns homosexualitet ännu efter deras död är en av de subtilare formerna av homofobi. (Vet inte om detta gäller i fallet Mannerheim. Det gäller uppenbarligen i fallet Westermarck.)

Lakritsflickan

HBL frågar (1.3.08) fem finländska kvinnor om de tyckte att det omstridda afrikanska flickhuvudet på Fazers lakritsstänger är sårande. Ingen tyckte det. (Fazer har beslutit slopa figuren.)

Jag har svårt att förstå tanken bakom utfrågningen. Är det vita finländare som ska avgöra vad som är kränkande för afrikaner?

Skulle vi komma på tanken att låta några medelålders män avgöra vilka sätt att framställa eller behandla kvinnor som är kränkande?

Kosovo and Palestine

There is an interesting analogy between the claim of the Serbs to have the right to rule Kosovo and the claim of the Jewish settlers to be entitled to live on the West Bank. The Jewish settlers argue that they can ignore the wishes of the Palestinian population of the West bank since according to their faith, the land was promised them by God. The Serbs, on the other hand, maintain that the wishes of the 90 % of the population of Kosovo that is Albanian can be set aside, on the grounds that Kosovo is the historical cradle of the Serbian nation.

Both arguments are solipsistic, in the sense that they do not embody a perspective that could be shared by those at whom they are aimed.

Tillägg om yttrandefrihet

Det är tänkvärt att ingen har föreslagit att man i yttrandefrihetens namn borde tolerera verbal mobbning i skolan eller verbala sexuella trakasserier på arbetsplatserna.

Muhammedkarikatyrerna och ”yttrandefriheten”

I samband med karikatyrkrisen fick ordet ”yttrandefrihet” en utvidgad användning – en användning som snarast fördunklar problematiken. ”Yttrandefrihet” är ju i första hand ett juridiskt (eller kvasijuridiskt) begrepp: yttrandefriheten består i att statsmakten avstår från att göra intrång i medborgarnas möjlighet att yttra sig genom att tillgripa censur eller bestraffningar.

När det gäller Jyllands-Postens muhammedkarikatyrer [när slutade vi förresten skriva ”Mohammed”?] var det aldrig ens fråga om att Danmarks regering skulle ha vidtagit straffrättsliga åtgärder eller ha skärpt lagstiftningen. Krisen hade att göra med att vissa parter kände sig kränkta och grep till våldsamma protester.

Anta att jag skriker glåpord till min granne ända tills han hoppar över staketet och kommer och ger mig en omgång. En tänkbar reaktion är att jag har mig själv att skylla. En annan reaktion är att grannen överreagerade, och han blir kanske åtalad för misshandel.

I inget fall skulle vi anse att bråket är en fråga om yttrandefrihet.

(Någon framhåller kanske att jag bara ropade ord medan han utdelade slag. Ord kontra handling. Men i andra sammanhang tycker vi inte den skillnaden är så avgörande: t.ex. när det gäller psykiska kontra fysiska övergrepp i en parrelation.)

Rasism och kulturstöd

Magnus Eriksson tar i SvD 22.1.08 upp kontroversen kring frågan om tidskriften Mana ska få statsstöd. Mana har påståtts vara kvinnoförnedrande och ha en antisemitisk tendens. Eriksson tycker att det lätt kan uppstå ett dilemma kring stödbesluten.

”… hur tar man ställning till en välskriven plädering för rasåtskillnad, könsstympning eller diktatur, om man inte får politisera bedömningen?”

Det här väcker frågan: hur välskriven kan en sådan text vara?

En rasistisk text (t.ex.) kan givetvis bestå av ord som används rätt, den kan bestå av grammatiskt korrekta, t.o.m. välklingande satser. Är detta allt som krävs för att en text ska anses välskriven? Kan en rasistisk text också vara genomträngande och klarsynt? Kan den ha en förmåga att uppenbara sanningen i rasismen? Förutsätter inte detta att det finns en sanning i rasismen?

Är det kanske den Hägerströmska värdenihilismen som går igen här? Att alla ståndpunkter är intellektuellt likvärdiga, det är bara det att vi har råkat bekänna oss till demokrati och alla människors lika värde?

(F.ö. är det omvända förhållandet inte alls svårt att föreställa sig: en text som innehåller alla de korrekta värderingarna, men är erbarmligt illa skriven.)

Problemvinter

Problemvinter:

Tungan fryser fast i metallen.
Halkskador, plåtskador.
Igenfrusna vindrutor.
Pendolinon står.
Sandningsplikt, skottningsplikt.
Istappar i huvudet.
Onda tår.

Bara på avstånd kan vi sakna dig.

Muminmammans bravader - Tarja och nyårstalen

Jag tror att många av oss som jublade när Tarja Halonen valdes till president första gången med åren har känt en mild men växande besvikelse. Delvis är det kanske ofrånkomligt. Våra presidenter sitter normalt i tolv år, och det som verkar fräscht i början av perioden kan bli tröttsamt i längden.

Efter återvalet 2006 sade Halonen att hon nu kunde bli mera frispråkig eftersom hon inte behövde bekymra sig om att bli återvald. Min första reflektion var att det tydligen är ett slöseri med tid att presidenten får sitta i två perioder, ifall den första perioden bara går åt till att se till att det blir en period till. Men faktum är att man inte har märkt någon egentlig skillnad i hennes framtoning.

För egen del är jag särskilt besviken över att Halonen inte har tagit itu med vår nationalsynd, främlingsfientligheten. Presidenten är ju framför allt en opinionsledare, och hon kunde ha tagit risken att dra en lans för invandrarna t.ex. i samband med kampanjen 2006, eller vid något av sina nyårstal. Att lyssna på nyårstalen har, på det hela taget, känts som att tugga på yllevantar (i år glömde jag faktiskt bort hela traditionen). Åsikterna är trygga och förutsägbara, som hämtade ur Muminmammans handväska: ja till den nordiska välfärdsmodellen, nej till NATO.

Halonen har, trots allt (och till skillnad från de flesta av våra presidenter), ett slags grundläggande mänsklig hygglighet, men å andra sidan, förefaller det, en brist på civilkurage.

Monarki och fyrverkeri

Det är med nyårsfyrverkerier ungefär som med västerländska monarkier. Allting talar emot dessa bruk och ingenting talar för dem. Men just därför: är det inte någonting befriande i att sådana institutioner utan varje rim och reson tillåts leva vidare?