Vi och våra skumgummipartier

Juha Sipilä står inför uppdraget att bilda regering. Vilka partier kommer att medverka? Alla kombinationer är lika möjliga är Sipiläs budskap. Ibland får jag intrycket att de som citerar honom uppfattar detta som ett uttryck för en beundransvärd öppenhet.

Jag vill för all del inte döma ut Sipilä innan han fått en chans att visa vad han går för, och kanske hans uttalanden ska tolkas som ett utslag av diplomati, men tanken att alla partier skulle kunna ses som lika tänkbara samarbetspartner (både inför och efter ett riksdagsval) förefaller mig som uttryck för politisk opportunism, en opportunism som delas av alla våra riksdagspartier. Genom att undvika klara ställningstaganden inför valet låter man bli att signalera vem man vill regera tillsammans med. Partierna har alltså ingen klar åsikt om hur landet borde styras, så länge man själv får vara med och styra.

Delaktighet i makten blir ett självändamål. Partiprogram och vallöften är blå dunster. Partierna är gjorda av skumgummi, vart och ett av dem låter stoppa in sig i varje tillbudsstående öppning. Erfarenheterna av föregående regering verkar inte ha avskräckt våra politiker.

Den här situationen för tankarna till Vilhelm Mobergs satiriska roman Det gamla riket, som i tunn förklädnad satiriserar svensk politik under 1950-talet. Landet styrs av Det Statsbärande Partiet som beskrivs som ett idéparti. Partiet har två idéer 1) att komma till makten och 2) att hålla sig kvar vid makten. Hos oss är det inte ett parti utan åtta som delar dessa idéer.

I Sverige har blockpolitiken visserligen ställts inför en del problem, men den innebär att väljarna inför valet vet vilketdera av två klara politiska alternativ de stöder med sin röst. Systemet med majoritetsval i Storbritannien och i USA har i praktiken tvingat fram två stora partier med konkurrerande visioner. Hos oss har valresultatet däremot bara en indirekt roll för regeringsbildningen. Makten fördelas i vad man förr kallade rökfyllda kabinett, eller kanske på bastulaven.

Inte undra på att 30 % av väljarkåren anser det meningslöst att gå och rösta. I Finland har man kommit långt när det gäller att efterleva den franske författaren Paul Valérys definition: ”politiken är konsten att hindra människor att blanda sig i saker som angår dem”.

Om satir - Joe Saccos kommentar

http://www.theguardian.com/world/ng-interactive/2015/jan/09/joe-sacco-on-satire-a-response-to-the-attacks

Pennans och svärdets makt

”Pennan är mäktigare än svärdet” skrev den engelska dramatikern Edward Bulwer-Lytton. Sentensen har figurerat i de senaste dagarnas reaktioner på massmorden i Paris. Att man talar just om pennan är på sin plats eftersom det numera framför allt är tecknare som använder pennor; det skrivna ordet kommer idag oftast till på en dator.

            Uttalandet kan verka bestickande: det är ett faktum att symbolhandlingar ofta har en större och framför allt mera varaktig genomslagskraft än våldshandlingar. Men både pennans och svärdets makt kan ta sig så många olika former att en övergripande jämförelse blir meningslös. I dessa dagar framstår satsen närmast som en besvärjelse.

            I Platons Gorgias (469d-e) säger Sokrates:

Anta att jag står på torget med en dolk dold under kläderna och jag säger till dig: ”Polos! Jag har just fått en enastående tyrannmakt. Om jag tycker att någon av de här människorna som du ser ska dö genast, då ska den som jag tycker dö! Om jag tycker att någon av dem ska få huvudet krossat ska det genast krossas, och om jag tycker att någon ska få kläderna sönderrivna ska de rivas sönder! Så stor makt har jag här i staten!” Om du inte trodde mig skulle jag visa dig dolken, och när du såg den skulle du kanske svara: ”Men Sokrates, på det sättet har ju alla människor stor makt. På det sättet kan du bränna ner vilket hus du tycker, ja athenarnas skeppsvarv och krigsskepp och alla lastfartygen, både statliga och enskilda.” Men att göra vad man själv tycker är inte att ha stor makt, eller anser du det?

Polos håller med.

            Det Sokrates beskriver är vad man kunde kalla negativ makt: förmågan att tillfoga sina offer skada, att hindra dem i deras strävanden eller att döda dem. Mot detta kan man ställa begreppet positiv makt, dvs förmågan att uppnå något man för egen del finner eftersträvansvärt. Vad Sokrates påpekar är att de flesta av oss har tillgång till en negativ makt där den skada vi kan tillfoga andra står utom all proportion till det vi själva har att hämta ur denna maktutövning. (Platon överdriver förstås – också förmågan att svinga en dolk är förbehållen vissa individer.)

Terroristerna i Paris utövade onekligen sin negativa makt maximalt. Huruvida detta samtidigt var en positiv maktutövning beror på vilka mål de hade. Om deras mål var att dämpa kritiken av islam eller av islamismen är det tveksamt. Om deras mål var att skapa en polarisering – en taktik som för tanken till 70-talets vänsterradikala våldsutövning – och därigenom bidra till de franska muslimernas utanförskap och önskan att identifiera sig med den sunnimuslimska världen kan de komma att visa sig framgångsrika. I så fall samverkar de paradoxalt nog med de islamofobiska krafterna i Europa.

Tecknarna vid Charlie Hebdo (liksom en gång i tiden vid Jyllands-Posten) utövade kraftig negativ makt. I alla händelser verkar de ha bidragit till att Frankrikes marginaliserade muslimer kände sig ytterligare tillplattade och tillintetgjorda – människor som kanske inte har den graden av sofistikering att de förmår skilja mellan kritik av islam och kritik av islamismen, en begränsning de i så fall delar med bland andra Marine Le Pen och vår egen Jussi Halla-aho. (Ibland förefaller det rentav som om kritikerna själva inte är på det klara med vad de är ute efter att kritisera: vad ville till exempel Lars Vilks få sagt med sin rondellhund?) Samtidigt kom karikatyrtecknarna att bli inspirationen för en enorm negativ maktutövning som i sista hand skulle drabba dem själva på grymmaste tänkbara sätt.

Utövade de då någon positiv makt? Vad ville de uppnå? Jag har inte stött på några analyser av denna form av satir, dess målsättningar och verkningsformer. Charlie Hebdos karikatyrer riktar sig lika ofta mot den franska statsmakten och den katolska kyrkan som mot islamismen. Satirens former verkar i varje fall höra hemma i ett sammanhang där det finns ett behov av att ifrågasätta och förlöjliga institutioner som utövar (både positiv och negativ) makt över medborgarnas liv. Målet är att undergräva det övermått av respekt sådana institutioner kan tänkas åtnjuta – och att samtidigt hålla deras representanter medvetna om att deras verksamhet är utsatt för granskning. Man kunde säga: satiren undergräver medborgarnas benägenhet att identifiera sig med överheten. Den fråga man emellertid kunde ställa när det gäller Charlie Hebdos karikatyrer är: vem riktar de sig till? I vilken mån är mottagarna personer som är benägna att identifiera sig med de islamistiska rörelserna? Eller har man andra mål, och i så fall vilka?

Att ifrågasätta vad någon gör med sin yttrandefrihet är givetvis inte att ifrågasätta själva yttrandefriheten. Det kan rentav vara tvärtom: Yrsa Stenius talar i HBL 9.1.15 om att ”förvalta” yttrandefriheten. Det betyder inte att man låter rädslan styra vad man skriver eller tecknar, utan att man ställer sig frågan om meningen med det man gör. Därigenom bidrar man också till att befästa yttrandefrihetens värde. Risken är å andra sidan att de terroristiska aktionerna leder till ett slags ”yttrandetvång” – man ser sig förpliktigad att fortsätta på den provokativa linjen för att visa att man inte låter styras av rädsla.

I reaktionerna på islamistiska hot och terrorhandlingar – börjande med ajatollah Khomeinis fatwa mot Salomon Rushdie 1989 – har begreppet yttrandefrihet fått en ny användning. Detta är inget problem så länge man är klar över förskjutningen. De juridiska gränserna för pressens frihet – yttrandefrihet i klassisk mening – är i dagens västerländska samhälle en icke-fråga. De islamistiska terroristernas avsikt är inte att införa ett nytt regelverk för det offentliga ordet, utan i första hand att skrämma till tystnad. Försvaret för yttrandefriheten handlar här om en reaktion mot att symbolhandlingar bemöts med kriminellt våld. Det är metoderna som är avskyvärda.  Man kunde å andra sidan tänka sig en bojkott riktad mot en tidskrift eller mot ett företag som i sin reklam använder sig av stereotyper man finner motbjudande. (Eller tänk på den bojkott som inleddes mot pastabolaget Barilla efter att dess ordförande hade sagt att bolaget inte kunde tänka sig att visa ett homosexuellt par i sin reklam.) Ifall detta skulle leda till att tidskriften eller företaget avstår från att använda dessa stereotyper vore det ett framsteg. Vi skulle inte tala om en förlust för yttrandefriheten. Det är ingalunda så att allt som inte bör förbjudas är värt att uttrycka.

"A plague on both your houses!" - om mellanårsvalet i USA

Republikanerna vann majoritet i den amerikanska kongressens båda kamrar. Eller för att citera Mercutio i Romeo och Julia:  ”A plague on both your houses!”

            Nu kommer man i oändlighet att få höra mantrat om att Obama ha misslyckats etc. För all del, han har inte lyckats befästa det egna partiets maktpositioner. (Han har inte heller lyckats gå på vattnet, även om många väntade sig det 2008.)

            Men att republikanerna skulle vara det populärare partiet bland amerikanerna är, som man brukar säga, en sanning med många modifikationer. Problemet finns i det amerikanska valsystemet och i den politiska kulturen. Man kunde tala om ett kraftigt demokratiunderskott.

            Underskottet har flera komponenter:

            (1) S.k. ”gerrymandering”, manipulativ valkretsindelning. Delstatsledningen kan fördela valkretsarna så att motståndarpartiets väljare koncentreras till några få distrikt där de får klara majoriteter, medan det egna partiets väljare sprids ut i många distrikt där de kan hoppas på att få knappa majoriteter. Det här fungerar därför att mandatet går till den kandidat som fått de flesta rösterna.

Republikanerna har dragit större fördel av det här bruket. I valet 2012 fick republikerna majoritet i representanthuset trots ett lägre folkligt röstetal – detta utbasunerades som en republikansk seger. Det har sagts att demokraterna borde vinna med en marginal på 7 % för att få majoritet i huset. Jag har inte lyckats utröna hur rösterna fördelade sig mellan partierna  år. (Till saken hör att det folkliga röstetalet inte brukar ges någon synlig publicitet.)

            (2) Glest befolkade landsdelar är överrepresenterade i senatsvalet: Alaska och North Dakota med 600 000 invånare har lika många senatsplatser som Californien med sina 37 miljoner och New York med 19 miljoner. Och landsbygdsbefolkningen tenderar att rösta republikanskt i högre grad än befolkningen i större städer. (I presidentvalet har landsortsstaterna också en viss fördel.)

            (3) I flera stater finns det trösklar och restriktioner som gör det svårt för resursfattiga personer att registrera sig eller rösta, det kan gälla allt från att förkorta förhandsröstningen, kräva fotoidentifikation till att ta betalt för att parkera invid vallokalen. Valet förrättas under en arbetsdag och köerna är långa.

I sydstaterna brukade man systematiskt försvåra eller omöjliggöra valdeltagandet för svarta. Detta förbjöds 1965, och stater som hade haft diskriminerande arrangemang ålades att inför varje val förelägga justitieministern sina valarrangemang för godkännande. Detta krav upphävdes 2012 av Högsta domstolen, vilket innebär att diskriminerande bruk har blivit mera utbredda: Texas och Mississippi har infört identifikationskriterier som tidigare hade underkänts.

            (4) Valdeltagandet är lågt i USA. I det senaste mellanårsvalet 2010 var det cirka 38 %. Det är föga förvånande att deltagandet är lägre bland låginkomsttagare, arbetslösa, och medlemmar av minoriteter (svarta, hispanics osv). Faktorerna (1)-(3) är ju också ägnade att minska ivern att delta i val.

           
Valresultatet avspeglar inte stämningarna inom det amerikanska samhället, bara inom ett visst relativt priviligierat samhällsskikt. (Se också en kolumn i The Guardian, som konstaterar att majoriteten av amerikanerna stöder demokraterna snarare än republikanerna i de flesta sakfrågor, och att, även om Obamas popularitet är nere i 40 %, så är kongressens popularitet bara 20 %.)

            En intressant fråga är hur världsläget skulle se ut idag om världens mäktigaste stat hade ett mera representativt valsystem. För all del: när den vita, anglosachsiska, protestantiska befolkningen andel krymper, så kommer politiken småningom att få ett helt annat ansikte. De strukturer som idag används för att snedvrida representationen kan på sin höjd fördröja utvecklingen med några decennier.