Paradoxen Wahlroos

Det finns ett amerikanskt talesätt: ”If you’re so smart, how come you’re not rich?” Frågan riktar sig till en person som självsäkert framför idéer om hur samhället borde vara organiserat, och tanken är att han borde rannsaka sig själv: om han verkligen är så klok som han ger sig ut för att vara, då borde han ju ha lyckats samla ihop en förmögenhet åt sig. Eftersom han inte har lyckats med det borde han ha vett att hålla mun. Det underförstådda antagandet är att en människa inte kan tänkas ha något annat bruk för sin begåvning än att försöka bli rik.

                      A propos Björn Wahlroos vill man ställa den motsatta frågan: ”If he’s not smart, how come he’s so rich?” Det paradoxala med Wahlroos är att han i sitt samhällstänkande rör sig i abstrakta rymder (se t.ex. Timo Harakkas recension av hans bok Markkinat ja demokratia – Marknader och demokrati -  i Helsingin Sanomat, eller min tidigare blogg), men att han som ekonomisk aktör är ytterst framgångsrik. Det ligger nära till hands att tänka sig, att hans praktiska framgångar vederlägger kritiken mot hans samhällssyn: om han är så verklighetsfrämmande som det sägs, hur kommer det sig då att han har lyckats bli så rik? Han har förvärvat rätten att vara stor i käften. Tydligen har han visat att människans agerande faktiskt låter sig förstås i entydigt ekonomiska termer, och att alla andra hänsyn är störande faktorer.

                      Det här ett vanligt felslut: man föreställer sig att någon som varit framgångsrik i affärsvärlden har goda förutsättningar att styra den s.k. statsskutan. Vad man då bortser från är att statens verksamhetsidé är något helt annat än den som konstituerar ett affärsföretag. Det är möjligt att finansvärlden, som utgör ett slags slutet system, kan bemästras utgående från antagandet om homo oeconomicus (även om jag antar att modellen också där har sina begränsningar). Att av detta dra slutsatser om hur det mänskliga samhället fungerar vore naivt.

                      För övrigt har både Warren Buffett (som har kritiserat republikanernas syn på beskattning och social rättvisa) och George Soros (som tar avstånd från marknadsfundamentalismen) en helt annorlunda samhällssyn än Björn Wahlroos – och de är många gånger rikare än han.

Om att förstå behovet av mutor

”Finland har större förståelse för de metoder som krävs då man gör affärer i tidigare öststater, säger en person med insyn i telekombranschen.” (Hufvudstadsbladet 7.1.13.)

Så förklarar man varför Finlands regering inte reagerat medan Sveriges regering beordrat en utredning av mutmisstankarna kring TeliaSoneras affärer i Uzbekistan (det finns misstankar om att företaget bland annat haft samröre med dottern till en av världens blodtörstigaste diktatorer).

                      Expertens uttalande innehåller en intressant vinkling. Det är uppenbart att vår regering enligt hans uppfattning har den rätta inställningen. Lägg framför allt märke till orden ”förståelse” och ”kräver”.

                      Ett annat sätt att beskriva samma förhållande hade varit ett avståndstagande:

”Våra myndigheter misstänker att den som vill lyckas i affärer i tidigare öststater inte får ha några skrupler”,

eller mera neutralt

”Myndigheterna är medvetna om att den som vill göra affärer i tidigare öststater är tvungen att acceptera korruption.”

De senare beskrivningarna skulle inte ha uttryckt ett rättfärdigande av regeringens förhållningssätt. En fråga för sig är om regeringen accepterar expertens tolkning. Jag kan bara hoppas att den inte gör det.

Ryska vs svenska

Hufvudstadsbladet presenterar 6.1 resultaten av en undersökning av inställningen till obligatorisk svenska i skolorna. Rubriken är klart missvisande: ”Få vill byta ut svenska mot ryska”. I texten framgår det att 40 % av de svarande (53 % av männen) skulle föredra obligatorisk ryska. Detta är inte vad man menar med ”få”. (På nätsidan har man en sakligare rubrik, ”Finländarna väljer svenska framom ryska”.)

                      Professor Åsa Palviainens kommentar förefaller också något överdriven: ”Resultatet som helhet visar att svenskan står sig stark. Det tvåspråkiga Finland är djupt rotat.” Nu gällde det ett val mellan obligatorisk ryska och obligatorisk svenska. Det kan finnas andra förklaringar till svenskans (knappa) övervikt än kärleken till vårt språk: svenska är förmodligen lättare att lära sig än ryska, det finns fördomar mot ryskt språk och rysk kultur. Engelskans obligatorium är inte ifrågasatt, men det hade varit intressant att veta hur svenskan hade rett sig mot till exempel franska eller spanska.

                      Det ironiska i sammanhanget är att Hbl på samma uppslag har en artikel om de ryska turisterna i Helsingfors och om det stora behovet av ryskkunnig butikspersonal. (Ironiskt, och tragiskt, i detta sammanhang är för övrigt att Åbo Akademi nyligen beslutat lägga ner professuren i ryska.)

Åländsk språkimperialism?

 

En notis om finsk radio på Åland har glädjande nog väckt reaktioner bland finlandssvenskar. Enligt notisen ska den enda finskspråkiga stationen flyttas till en våglängd som tydligen har sämre hörbarhet.

                      Jag tror att det som framför allt gett upphov till reaktioner är de kommentarer representanten för Ålands radio och tv, Jesper Eliasson, gett till beslutet. Bland annat försvarar han det med att Ålands radio och tv enligt bolagsordningen bör prioritera lokalt svenskt innehåll. Man kunde ju tycka att detta krav redan är uppfyllt genom att det finns åtta svenska radiokanaler mot en enda finsk.

Det uppges att det är den kommersiella radiokanalen Steel FM som ska överta radio Suomis våglängd, och det framkommer att Steel FM:s vd, Eva Karlström, är gift med Ålands näringsminister Fredrik Karlström.

Reportern frågar: ”Är det lämpligt att puffa ut en public service-kanal till förmån för en kommersiell?”

Svar: ”Det är helt lagligt. Det kan finnas en viss politisk känslighet, därför har vi valt att vara helt öppna om våra förhandlingar.”

Tydligen identifierar man frågan om vad som är lämpligt med frågan om vad man kan göra utan att riskera straff. Men när makthavare försvarar sina beslut med att de är lagliga är det skäl att dra öronen åt sig. ”Laglighet är en lymmels sista tillflykt” för att travestera Samuel Johnson.

Att finlandssvenskar reagerar på notisen är i alla fall glädjande. Det tyder på att de solidariserar sig med språkminoriteter, inte enligt språkgrupp.

Inga raser – ingen rasism?

Sverigedemokraterna distribuerar den islamfientliga tidskriften Dispatch International till sina medlemmar. Enligt partiet är islamfientlighet inte rasism, eftersom muslimer inte tillhör en enda ras. 

                      Men hur är det egentligen? Föreställningen att mänskligheten kan indelas i raser är starkt ifrågasatt ur biologisk synpunkt. Men om det inte finns några raser kan det väl inte heller finnas någon rasism?

                      Enligt samma logik förekom det ingen häxförföljelse under början av nya tiden, eftersom det i själva verket inte fanns några häxor.

                      Begreppet ras är skapat av rasismen liksom begreppet häxa var en skapelse av häxförföljelserna. Den innebär en fientlig inställning till en grupp människor utan saklig bas. Och i den meningen finns det ingen betydelsefull skillnad mellan islamofobi och mera traditionella former av rasism.

Den kristna kandidaten?

I en intervju inför det amerikanska presidentvalet sade en väljare i en sydvästlig stat att han skulle rösta på Romney, ”för att han är kristen”. Den underförstådda förutsättningen var givetvis att Obama inte är det. I en viss mening var både uttalandet och förutsättningen oriktiga. En mormon är inte en kristen i ordets vedertagna mening; Obama tillhör däremot en kristen församling.

                      Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att talaren led av en missuppfattning, och att han inte hade lyckats ange ett skäl för att stöda Romney.  Kanske någon rentav tror att om han blev på det klara över det verkliga förhållandet skulle denna väljare omedelbart ha skiftat sitt understöd. Jag misstänker att den som tror detta har missat poängen. När väljaren kallade Romney en kristen syftade han inte nödvändigtvis på hans religionstillhörighet. Jag uppfattade att vad han menade var att Romney var ”som vi”, en anständig människa. Det här hängde ihop med att han motsatte sig abort och samkönade äktenskap, och tyckte att Amerika skulle hävda sin styrka i världen. Obama var något helt annat och främmande, han hade en annan habitus, hans angelägenheter angick inte talaren eller den värld han levde i.

                      Kanske hörde han till dem som trodde att Obama var muslim, men det var i så fall inte därför han misstrodde honom, snarare var det för att han misstrodde honom som han var redo att tro att Obama var muslim.

                      Det här betyder inte att ordet ”kristen” hade en annan betydelse, men han använde ordet i andra sammanhang.

                      Så även om det han sade med en viss tolkning var osant, skulle det vara orätt att påstå att han inte lyckades uttrycka det han försökte uttrycka. Att hävda att han måste följa de kriterier som gäller i andra sammanhang skulle vara ett slags begreppsimperialism.